Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönland - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1181
Grönland (Geologi)
1182
Grönlands vapen.
I blått fält en sittande
silverbiörn.
km. G:s kuster äro starkt inskurna av
fjordar, delvis av betydande längd; inom
urbergsområdena i s. finnes en ganska vidsträckt
skärgård.
Till många av fjordarna sänder
inlandsisen ned utlöpare, där kalvning (avlossnande
av isberg) äger rum.
I vissa fjordar, s. k.
isfjordar, antar
kalv-ningen mycket stora
proportioner. Utefter
vissa kustpartier når
inlandsisen ända ut
till havet, så att
synliga fjordar ej finnas
där, t. ex. vid
Mel-villebukten (mellan
74° och 76°) på v.
kusten och s. om
Sco-resbyf jordens mynning
på den östra.
Inlandsisens största utlöpare
är Humboldtglaciären i n. v. vid Kane basin,
där kusten på nästan en hel breddgrad
ut-göres av en enda oavbruten ismur.
G:s inlandsis, den största kvarlevan av
kvartärtidens överisningar på n. halvklotet,
täcker landets hela inre. Längst i n. är
mäktigheten rätt obetydlig. Isdelaren
ligger särskilt söderut något ö. om
mittlinjen. Stigningen från kusten inåt är
brantare i s. delen än norrut, där istäcket är
bredare. Inlandsisens yta är i det inre
ständigt höljd av betydande snölager; blott ut
mot kanterna träder själva isen i dagen.
Den är där också starkt söndersprängd;
ytan är åtm. på sommaren sönderskuren av
smältvattensbäckar och -älvar, ej sällan av
betydande storlek. Sänkor kunna då bli sjöar
eller moras av snö och vatten, som lägga
allvarliga hinder i vägen för resor. Utmed
kusterna sticka mångenstädes ur isen upp s. k.
n u n a t a k k e r, d. v. s. enstaka berg. —
Kustlandets berg äro delvis ganska höga,
särskilt i s., där t. ex. en topp i alplandet
innanför Julianehaab når 2,305 m, och vid
Angmagsalik, där nunatakken Mont Forel
uppges till 3,400 m (osäkert). Petermann fjeld
vid Frans Josefs fjord anslås numera till högst
2,800 m. I n. nå kustbergen i allm. ej över
1,000—1,500 m. Stora nunatakker finnas i n. ö.
G., Dronning Louises land o. a. Vid
inlandsisens kant finnas mångenstädes randsjöar
och i de stora dalar, som stryka fram genom
ytterlandet, särskilt inom urbergsområdet,
talrika sjöar av växlande storlek. Stora,
ofta laxrika älvar flyta här också ned till
fjordarna. — Längs de nordligare
kuststräckorna ligger havet i allm. tillfruset under en
stor del av året; s. om 75° är östra kusten
vanl. tillgänglig under eftersommaren ned
till 70°, där en mycket svårtillgänglig sträcka
vidtager. Vid sydvästra G. brukar finnas
öppet vatten även på vintern. Här finnes
mera is på försommaren, då »storisen» från
inre polarbassängen kommer dit. V. kusten
upp till omkr. 74° är i normala fall ej
svårtillgänglig under sommaren. I n. v. i de smala
Kennedy channel och Robeson channel mellan
Kane basin och polarhavet håller den hårda
strömmen ofta öppet nästan hela vintern.
Detta öppna vatten, upptäckt 1854 under
Kanes expedition, gav upphov till den länge
kvarstående tron på ett öppet polarhav.
Geologi. Mest utbredda äro de
urbergsberg-arter, huvudsaki. gnejser, som förekomma
längs bägge kusterna t. o. m. upp mot den
nordligaste delen (i Danmarksf jorden). Jämte
olika gnejser uppträda även granit,
glimmerskiffer, hornbländeskiffer, talkskiffer
(tälj-sten) m. fl. Tälj stenen, som spelat en stor
roll som material till kokkärl m. m.,
förekommer på många platser vid västkusten
ganska rikligt. Vid Julianehaab finnes en
betydande sandstensavlagring, som erbjuder en
viss likhet med dalasandstenen i Sverige och
antagl. är av prekambrisk ålder. Annars
förekomma sedimentära bergarter på bägge
kusterna, huvudsaki. n. om 70°. Kambriska
och ordoviciska lager framträda n. om Kap
York på v. kusten och fortsätta till Kane
basin. Ordovicium samt mellersta och övre
silur äro representerade även längre norrut,
särskilt kring 82° samt på ö. kusten
mellan 72° och 74° i Kung Oskars fjord och
Frans Josefs fjord. De siluriska lagren äro
i motsats till de kambriska merendels
särdeles rika på fossil. Uppe i nordligaste G.
har Lauge Koch påträffat silur, överlagrad
av äldre, fossilfria avlagringar. Starka
veck-ningar förekomma också, och liknande
förhållanden återfinnas vid Kennedy channel och
Robeson channel. Då dessa störningar äro av
devonisk ålder, sluter Koch därav, att den
kaledoniska bergskedjan här har en
fortsättning och således sträcker sig i en båge
från Skottland över
Skandinavien—Spetsbergen—Nordgrönland till n. Ellesmerelandet.
Devoniska avlagringar finnas i
Nordväst-grönland samt vid Kung Oskars fjord och
Frans Josefs fjord. Karbonsystemet är
representerat endast långt norrut. Trias
representeras mellan 71° och 721/2° på ö. kusten
av limniska avlagringar. I
Scoresbyfjor-den anstå lager med en ganska rik rätisk
flora (omkr. 50 arter kända), som har ett
tiotal arter gemensamma med den skånska
stenkolsförande formationen. Längre norrut
(upp till omkr. 77°) uppträda mellersta och
översta jura. Kritsystemet är representerat
på bägge kusterna, rikligast på den västra
från Disko upp till Upernivik. Vidsträcktaste
utbredning ha de yngre lagren, i vilka utom
en hel del kryptogamer även finnas talrika
dikotyledonträd, ss. poppel, ek, fikon,
valnöt, lager, magnolia, brödfruktträd m. fl. —
Tertiärsystemet är i v. G. representerat inom
ung. samma område som kritan men går
något längre in. I ö. finnes tertiär inom ett
stort område på bägge sidor om Scoresbyfjor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
