Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guckusko - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1211
Gud
1212
Guckusko, Cypripedium
calceolus.
götland,
Östergötland, Öland och
Gotland. I likhet
med ett par nord
amerikanska arter
odlas den för sina
stora, egendomliga
blommor stundom
i trädgårdar. Det
närstående
tropiska släktet
Paphio-pedilum har ännu
praktfullare
blommor; flera arter
odlas i växthus.
G. M-e.
Gud. 1. (Fil.) I
många filosofiska
system kallas
verklighetens yttersta
grund Gud. Dessa
gudsbegrepp, som
påverkas av helt andra faktorer än de, som
äro verksamma vid skapandet av de vanliga
religiösa gudsföreställningarna, behandlas i
art. Metafysik.
Meningarna om möjligheten och
nödvändigheten att på logiskt sätt bevisa Guds
existens äro mycket delade. Enl. en särskilt
under medeltiden vanlig föreställning måste Guds
existens kunna bevisas. Gud själv, det
absoluta förnuftet, måste i sin godhet ha förlänat
de förnuftsbegåvade människorna förmågan
att inse hans nödvändiga existens. Enl. Kant
kan man icke ha någon teoretisk kunskap
om Guds existens. Enl. ett annat
åskådningssätt kan man visserligen ha kunskap om
Gud, men denne är för hög, för att hans
existens skall kunna bevisas. Så anser t. ex.
Jacobi, att man endast kan bevisa ang.
relativa realiteter. De viktigaste av de
filosofiska gudsbevisen äro det ontologiska, det
fysiko-teleologiska och det kosmologiska, av
vilka det förstnämnda säges vara a priori och
de två senare a posteriori.
Det ontologiska gudsbeviset, som
uppställdes av Anselm av Canterbury,
söker stödja Guds existens på det säkraste
av allt, näml, motsägelselagen. Anselm utgår
från medvetandet om Gud som det allra
fullkomligaste väsendet. Gud äger således ett
slags existens i medvetandet, men att
existera endast i medvetandet är ofullkomligare
än att existera i verkligheten. Om Gud icke
existerade i verkligheten, vore han icke det
fullkomligaste av alla väsen. Cartesius
upptog detta bevis med en liten modifikation. I
en klar och distinkt idé, som, enl. Cartesius,
är sanningskriterium, uppfattar jag, att
existensen med nödvändighet ingår i Guds
begrepp. Kant har i »Kritik der reinen
Ver-nunft» med stor skarpsinnighet kritiserat det
ontologiska gudsbeviset. De, som betjänat sig
av detta bevis, ha enl. Kant fattat existensen
som en bestämning, vilken ingår i det existe-
randes begrepp, på samma sätt som
utsträckningen ingår i kroppens begrepp. Men detta
uppfattningssätt är felaktigt, ty existensen är
ingen verklig bestämning. Hundra verkliga
thaler innehålla icke flera bestämningar än
hundra endast tänkta. Då existensen icke
ingår i begreppet, kan det aldrig vara
motsägande att förneka ett väsens existens.
Enl. det kosmologiska
gudsbeviset hänvisa den givna verklighetens
relati-vitet. osjälvständighet och ofullkomlighet på
ett fullkomligt väsen som sin yttersta grund.
Detta bevis finner man redan på ett tidigt
stadium i den filosofiska utvecklingen.
Ari-stoteles utgår i sitt bevis från rörelsen: varje
rörelse förutsätter en rörare, och ytterst
måste det ges en rörare, som själv är orörd.
Samma tankegång återfinner man hos Tomas
från Aquino, som även framställt beviset
i annan form. Det måste ges en yttersta
orsak, som själv icke är verkan av något
annat. Vidare hänvisar det tillfälligt
existerande på något, som i sig är nödvändigt. Då
tingen i den relativa verkligheten äro mer
eller mindre fullkomliga, måste det ges något,
som är absolut fullkomligt och som är den
norm, efter vilken den relativa
fullkomligheten mätes.
Det fysiko-teleologiska
gudsbeviset, om vilket Kant säger, att det är det
äldsta, klaraste och för det vanliga
medvetandet mest passande, utgår från den ordning,
den harmoni och ändamålsenlighet, som man
finner i verkligheten. Ändamålsenlighet kan
endast skapas av en vilja, och världen måste
därför vara skapad av en intelligent och god
Gud. Kant, som även hänvisar till all den
ändamålsvidrighet, som ges, påvisar, att man
från ändamålsenligheten kan sluta endast till
existensen av en världsordnare men icke till
en världsskapare.
Kant, som kritiserat alla teoretiska
guds-bevis, har sökt uppställa ett annat, som
grundas på det sedliga medvetandet och som
kallas ett det rena praktiska förnuftets postulat.
Endast om man antager, att Gud existerar, har
man garantier för att sedligheten förenas med
lycksaligheten. — Förutom dessa rent
filosofiska bevis finns det även mer populära, så
t. ex. det gamla beviset ex consensu gentium.
Det måste, menar man, ges en Gud, ty under
alla tider och hos alla folk finner man
guds-föreställningen. — Den mest skarpsinniga och
utförliga analysen av bevisen för Guds
existens finner man i Hegels »Vorlesungen über
die Beweise vom Daseyn Gottes» (i bd 12 av
»Werke», 1840). Jfr även Kant. C. H-m.
2. Den kristna gudsbilden. Den Gud Jesus
förkunnar är profeternas och psalmernas,
»Abrahams, Isaks och Jakobs» Gud: den ende
guden, himmelens och jordens skapare. Trots
detta sammanhang föreligger mellan G. T. och
N. T. en radikal åtskillnad. Denna
åtskillnad fördunklas, om man — såsom alltifrån
upplysningstiden varit mycket vanligt —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
