Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guise, Henri I de Lorraine - Guise, Henri II de Lorraine - Guitare - Guiton, Jean - Guitry, Lucien - Guitry, Sacha - Guizot, François Pierre Guillaume
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1235
Guise, H. II de L.—Guizot
1236
sista Valois» (1923); L. Romier, »Catholiques
et huguenots ä la cour de Charles IX» (2:a
uppl. 1924).
Guise [glz], Henri II de L o r r a i n e,
hertig av (1614—64), sonson till Henri I av G.
Han blev vid 15 års
ålder ärkebiskop i Reims
men lämnade 1640
kyrkan. G. deltog i
en sammansvärjning
1641 mot Richelieu
och dömdes
frånvarande till döden. 1644
fick han återvända till
Frankrike. Han sökte
1647 göra gällande
huset Anjous krav på
Neapel men
besegrades och var 1648—52
fånge hos spanjorerna. G. gjorde 1654 ett
nytt, misslyckat tåg till Neapel. Hans
memoarer utkommo 1668.
Guitare [gita’r], fr., se Gitarr.
Guiton [gitä’], Jean, fransk amiral (1585
—1654). Var redare i La Rochelle och valdes
av hugenotterna till amiral 1621. Då staden
aug. 1627—okt. 1628 belägrades av Richelieu,
blev G. dess mär och diktator (1628) men
tvangs till kapitulation s. å. Han fick 1636
tjänst i franska kungliga flottan.
Guitry [gitri’], L u c i e n, fransk
skådespelare och teaterledare (1860—1925). G.
debuterade 1878 som Armand Duval i
»Kamelia-damen» på Théätre du Gymnase i Paris, var
nästan hela 1880-talet
anställd vid
Mikaels-teatern i Petersburg,
därefter vid olika
teatrar i Paris och
tillhörde från 1920 den
av hans son Sacha G.
(se nedan) ledda
Thé-ätre Édouard VII.
Bland G:s roller
märkas Alceste i
»Misan-tropen», Chantecler,
Flambeau i
»örnungen», Crainquebille och
Coupeau i »Fällan». G. var en
karaktärs-skådespelare av sällsynta mått, utmärkt av
uppfattningens psykologiska djup samt av
framställningens manliga kraft och
medryckande intensitet. G. K-g.
Guitry [gitri’], Sacha, fransk
komediförfattare, skådespelare och teaterledare (f. 1885),
son till L. G. Har från 1901 skrivit en rad
lätta och lustiga komedier, bl. a. den 1913 i
Stockholm spelade »Fästningen faller» (»La
prise de Berg-op-Zoom»), från 1910 framträtt
även som skådespelare i Paris och leder från
1920 Théätre Édouard VII, där han och hans
hustru, Yvonne Printemps, excellera i
en personlig, täml. ytlig men lekande och
charmerande lustspelskonst. G. K-g.
Guizot [gizå’], Frangois Pierre Guil-
laume, fransk statsman och historieskrivare
(1787 4/io—1874 12/9). Tillhörde en ivrigt
cal-vinistisk familj i Nimes; fadern giljotinerades
1794, och modern
flyttade senare till
Geneve. G. kom 1806 till
Paris, bedrev energiska
studier i olika ämnen
och gjorde sig snart ett
namn som
skriftställare. 1812 blev han
prof, i historia vid
Sorbonne och hade
under restaurationen
tidtals olika poster i
den centrala
förvaltningen. Med sin
dok
trinärt liberala uppfattning kom G. i strid med
den efter 1820 reaktionära regeringen och
förbjöds under några år att hålla föreläsningar.
Han utvecklade nu en rik författarverksamhet,
särskilt i engelsk och fransk historia samt
politisk teori, utgav bl. a. »Collection des
mémoires relatifs ä la revolution
d’Angle-terre» (25 bd, 1823—25), »Collection des
mémoires relatifs ä 1’histoire de France» (31 bd,
1823—35), »Histoire de la révolution
d’Angle-terre» (1827 ff.) samt två lysande
föreläsningsserier, »Histoire générale de la
civilisation en Europé» (2 bd, 1828; sv. övers. 1851
och 1886) och »Histoire de la civilisation
en France» (4 bd, 1828—32). G. invaldes jan.
1830 i deputeradekammaren, tillhörde
oppositionen och var efter julirevolutionen aug.—
nov. 1830 inrikesminister. Med ett kort
avbrott, Thiers’ ministär 1836, var G. okt. 1832
—april 1837 undervisningsminister och gjorde
sig därunder högt förtjänt om
undervisningsväsendet och den historiska forskningen. Febr.
1840 blev G. ambassadör i London, där han
hade stora sympatier men ej kunde hindra, att
Thiers’ äventyrliga syriska planer korsades
av de övriga makterna. 29 okt. s. å.
efterträdde han Thiers som utrikesminister och
blev kabinettets verklige ledare, ehuru han
först vid marskalk Soults avgång sept. 1847
fick titeln konseljpresident. Utvecklingen hade
förvandlat G. från liberal till konservativ,
och i fullt samförstånd med Ludvig Filip blev
regeringens program »fred till varje pris, inga
reformer». I den med hög census valda
deputeradekammaren bevarade regeringen sin
majoritet genom bestickning och vägrade envist
varje utsträckning av valrätten, vilket blev
orsaken till dess fall (se Frankrike, sp.
998). Efter februarirevolutionen 1848 var G:s
politiska roll utspelad; han arbetade förgäves
för en fusion mellan bourboner och orleanister
samt återgick till sitt författarskap. Han
skrev nu bl. a. monografier över Washington,
Corneille och Shakespeare, teologiska arbeten,
bl. a. »Méditations sur 1’état actuel de la
religion chrétienne» (1866; sv. övers, s. å.),
»Mémoires pour servir ä 1’histoire de mon
temps» (9 bd, 1858—67) och »Histoire de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
