Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guizot, François Pierre Guillaume - Guizotia - Gujarat - Gujarati - Gula, Gaula - Gula brigaden - Gula faran - Gula febern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1237
Guizotia—Gula febern
1238
France, racontée ä mes petits-enfants» (7 bd,
1872—79; dir 1—2, till 1380, föreligga i sv.
övers., »Frankrikes historia sedan äldsta tider
intill år 1789», 2 dir, 1872—73). — Som
historiker utmärkte sig G. genom lärdom,
glänsande stil, opartiskhet oeh skicklighet i
att tolka olika tiders ledande idéer; som
karaktär var han oegennyttig, fredsälskande,
som talare ofta kylig och överlägset satirisk,
som föreläsare en av Frankrikes främsta. Jfr
madame de Witt (G:s dotter), »Monsieur G.
dans sa famille et avec ses amis» (1880);
A. Bardoux, »G.» (1894). A. A-t.
Guizotia [giså’tia], afrikanskt växtsläkte av
fam. korgblommiga. G. abyssinica, en i
Abessinien inhemsk enårig ört, odlas där och
i Ostindien. Ur frukterna, ramtillfrön
el. n i g e r f r ö n, pressas ramtillolja, som bl.
a. nyttjas som smörjolja, vid tvålfabrikationen
och i Ostindien som matolja. Fröna användas
även som föda åt burfåglar. G. M-e.
Gujarät, landskap i n. v. Indien, i n. delen
av presidentskapet Bombay, mellan Sind och
Konkan. G. består av halvöarna Cutch och
Kathiawar samt angränsande fastland
innanför Cambayviken och är delat på britt, prov.
Bombay och de inhemska staterna Baroda (se
d. o.) samt omkr. 300 smärre stater ävensom
de portugisiska Daman och Diu (se
Portugisiska Indien). Tills, omfattar
landskapet omkr. 180,000 kvkm med omkr. 10
mill. inv., mest hinduer, som tala gujarati
(se nedan). G. är övervägande lågland; på
Kathiawar (se d. o.) nå dock berg upp över
1,000 m. I Cambayviken utmynna Narbada
och Tapti. G. är ett av Indiens bördigaste
och bäst uppodlade landskap; bomullsodlingen
är betydande.
Gujarätl, den nyindiska dialekt, som talas
i Gujarat, Baroda (se dessa ord) och några
angränsande områden av v. Främre Indien av
ung. 10,700,000 människor (1921). Det anses
utgöra en blandning av två äldre dialekter
(sauraseni- och saurästridialekten på halvön
Kathiawar). Närmast besläktat är g. med det i
Rajputana av omkr. 14 mill. pers. (1921) talade
räjasthäni, likaledes ett blandspråk av en
dialekt, som trängt in från ö., och den, som förut
var gängse i landet. G. är eg. ej uppdelat i
olika dialekter, men betydande skillnad
förefinnes mellan de olika samhällsklassernas
idiom. G. är känt även i den form, vari det
på 1100-talet (och tidigare) talades i n.
Gujarat; liksom räjasthäni skrives g. med ett
alfabet, som är en kursiv form av devanägari
(se d. o.) och vanl. kallas mahäjani. G. har
upptagit en mängd icke-indiska ord; det har
tre genus hos nomina och f. ö. en del
ålderdomligheter i flexionen. Litteraturen är
ganska vidlyftig, då g. också i utsträckt grad är
litteraturspråk för parser och jainister, från
vilka senare de äldsta texterna på g. torde
härstamma. En berömd skald på g. är N a
r-singh Métä (1400-talet). Jfr Taylor, »The
studenfs g. grammar» (2:a uppl. 1908); lexika
av Shahpurji Edalji (1868) och Karbhari
(1899). J. Ch-r.
Gula, Gaula, se Guldalen.
Gula brigaden, se Gula regementet.
Gula faran, slagord, betecknande den
ekonomiska, politiska och kulturella faran för
den vita rasen av den mongoliska (»gula»)
rasens framträngande. Mest har diskuterats
faran av östasiatisk billig arbetskrafts
inträngande på arbetsmarknaden i Amerika och
Australien.
Gula febern, en febersjukdom, uppkallad
efter ett av sina symtom, gulsot (se d. o.). G.
har haft sina förnämsta härdar i hamnarna
vid det tropiska Amerikas östkust, Rio de
Janeiro, Habana, Vera Cruz, New Orleans m. fl.,
samt i Guayaquil i Ecuador på Sydamerikas
västkust. Under fransmännens arbete på
Pa-namakanalen på 1880-talet krävde g. oerhörda
offer. Till Afrika har den överförts och fattat
fast fot på Elfenbens- och Guldkusten samt
vid Senegals mynning. I sydeuropeiska
hamnar har den framkallat flera svåra epidemier
intill mitten av 1800-talet men aldrig fått
fäste under längre tid.
G. uppträder i både lättare och svårare
former. De lättare, abortiva sjukdomsfallen
kännetecknas huvudsakligen av feber under
ett par tre dagar. Den svårare formen av
sjukdomen börjar plötsligt med stark
fross-skakning och hög feber, svår huvudvärk samt
smärtor i ryggen. Feberstadiet varar i mindre
svåra fall vanl. blott tre dagar, varefter
tydlig förbättring inträder. Tillfrisknandet går
långsamt. I de ogynnsamt förlöpande fallen
uppträda svår kräkning och uttömning av
svarta massor av sönderdelat blod. Den sjuke
får en svagt gulaktig hudfärg. Döden inträder
i dylika fall i allm. efter 5—10 dagar.
Dödligheten är mycket växlande (30—75 %). Bland
utlänningar är dödligheten ej sällan 10 ggr
större än bland de infödda, emedan många
av dessa blivit immuna efter att ha
genomgått ett lindrigt anfall av sjukdomen.
G. behandlas företrädesvis symtomatiskt.
Profylaktiska ympningar med vaccin,
bestående av kulturer av Noguchis spirochaete,
skola ha givit goda resultat. Blodserum från
konvalescenter efter g. äger skyddande och
läkande egenskaper gentemot sjukdomen. Även
serum av hästar, som immuniserats med
Noguchis spirochaete, skall giva gott resultat,
om det ges de tre första sjukdomsdagarna.
Orsaken till sjukdomen synes vara en av
Noguchi 1919 upptäckt mycket fin
spirochae-teart, Leptospira icteroides, som finnes i blod,
lever- och njurvävnad hos infekterade
människor eller djur (marsvin). Sjukdomen
överföres genom en med den vanliga myggan
(Culex) besläktad myggart, Stegomyia fasciata
el. calopus. Under de 3—4 första dagarna av
sjukdomen cirkulerar smittämnet i blodet, där
det sedan icke kan påvisas. Har en mygga då
sugit blod av en gulafeberpatient, måste minst
12 dagar förflyta, varunder smittämnet utveck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
