Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gulating - Gulatingslagen - Gul bok - Gulbrandson, Ellen, f. Nordgren - Gulbransson, Olaf - Gulbränning - Gulbär, Avignonbär, Grenetter - Guld - Framställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1241
Gulating—Guld
1242
Gulating var tinget i en av de fyra
tings-föreningar, som under medeltiden funnos i
Norge. Dess namn sammanhänger med
Gulen-fjord, vid vilken det hölls, tills det på
1200-talet flyttades till Bergen. Under g. hörde
först blott tre fylken; sedermera ökades dess
domsagoområde och omreglerades. Jfr
Gulatingslagen. K. G. Wn.
Gulatingslagen, den lag, som före Magnus
Lagabötes landslag gällde i gulatingets (se
d. o.) domsaga. Av g. finnes, utom smärre
membranfragment, blott en enda handskrift,
den s. k. Codex Ranzovianus från mitten eller
senare delen av 1200-talet. Den bevarade
lagtexten är en trol. på 1160-talet gjord
bearbetning av en äldre avfattning. I g. ingå många
rättsregler av mycket ålderdomlig karaktär.
G. är en av de märkligaste germanska
rättskällorna (utg. 1817). K. G. Wn.
Gul bok, officiell aktsamling (särskilt i
Frankrike). Se Blå böcker.
Gulbranson, Ellen, f. Nordgren,
operasångerska (f. 1863 8/3), elev av Marchesi.
Debuterade vid Kungl. teatern i Stockholm 1889
som Amneris i »Aida»,
sjöng sedan i
Köpenhamn, Oslo och 1896 i
Bayreuth, där hon
åtnjöt Cosima Wagners
handledning. Där
uppbar hon sedan intill
1914 de främsta
Wag-nerrollerna (Valky-rian, Ortrud, Elisabet,
Kundry m. fl.), sjöng
även med stor
framgång i Wien och var
engagerad vid hovope-
ran i Berlin 1900—01. Fru G. har med sina
präktiga röstresurser och genom sin stora mimiska
uttrycksförmåga varit en betydande kraft för
Wagners musikdramer. Hon är sedan 1890 g.
m. norske majoren H. P. J. Gulbranson. T. N.
Gulbransson, O 1 a f, norsk tecknare (f.
1873). Har varit elev vid konst- och
hant-verksskolan i Oslo
och gjorde sig
tidigt känd som
karikatyrtecknare i
tidningar och
tidskrifter, ss.
Simpli-cissimus och norska
publikationer. G.
utgav samlingar
1901 och (i
München) 1905. Han har
sin styrka i den
groteska
karikatyren men har även
utfört förträffliga
karaktärsporträtt
utan all
karikatyr. G-g N.
Gulbränning, avbränning (se d. o. 1).
Reportage. Teckning av O.
Gulbransson.
Gulbär, Avignonbär, Grene’tter, de
torkade, halvmogna, ärtstora bären av Rhamnus
cathartica och några med den besläktade arter
i Medelhavsländerna, ss. Rh. saxatilis, Rh.
in-fectoria och Rh. oleoides. De exporteras från
Levanten, s. Frankrike m. fl. länder. De ha
skarp, bitter smak och innehålla ett gult
färgämne, glykosiden xanthorhamnin,
som nyttjas för färgning av tyger, papper,
läder m. m. G. M-e.
Guld (lat. äu’rum), en gulröd, mjuk, en- el.
trevärdig metall med stark metallglans. G.
kristalliserar reguljärt (se K r i s t a 11 s
y-s t e m). Dess kemiska tecken är Au, atomvikt
197,2, atomnummer 79, spec. v. 19,3, smpt
1,075° C. G. håller sig oförändrat i luft och är
den mest smidbara och sträckbara av alla
metaller. Det kan utan svårighet uthamras till
0,oooi4 mm tunna blad, vilka genomsläppa ljuset
med grön färg. Äkta g. färgas ej av en utspädd
silvernitratlösning; guldimitationer bli
däremot härvid grå till svarta. På olika sätt
kan g. lätt överföras i kolloidal form (se
Cas-sius’guldpurpur, Kolloider och R
u-b i n g 1 a s). G. angripes ej av rena syror och
baser men väl av fria haloider, ss. klor och
brom. Kungsvatten (se d. o.) löser därför g.
I vattenfritt tillstånd ger g. med klor g u 1
d-triklorid, Au Cl3; i en saltsyrelösning
ombildas detta till guldklorvätesyra,
H Au CI4, 4 H2O (handelns guldklorid). Vid
inverkan av cyankalium på metalliskt g. vid
luftens närvaro eller på guldklorid bildas k
a-liumguldcyanid, K Au (CN)2, som fått
stor användning vid galvanisk förgyllning.
Alkemisterna kallade g. »metallernas
konung» och gåvo det solens tecken Q. Om
deras resultatlösa försök att förvandla oädla
metaller till g. se A 1 k e m i. För några år
sedan väckte ett meddelande, att g. bildas vid
elektriska urladdningar i en kvicksilverlampa,
stort uppseende. F. Haber har dock visat, att
nybildning av g. ej äger rum utan att detta
redan förut funnits där som förorening. I. B.
Framställning.
G., som
förekommer i alluviala
avlagringar, utvin-nes enklast genom
vaskning,
vilket innebär, att
vaskgodset
uppslammas i vatten,
som bortför de
lättare bergartskor-nen men lämnar
de tyngre
guldkornen kvar. Den
enklaste apparaten
för vaskningen är
vaskpannan,
alla guldgrävares
hjälpmedel vid de
första
undersökningarna och den
Torrvaskning av guldsand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
