Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guld - Förekomst - Legeringar - Historik och viktigaste fyndorter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1245
Guld
1246
guld» och »vaskguld». Det förra utvinnes ur
den fasta berggrunden, det senare förekommer
som lösa flittror och korn i sand- och
grus-avlagringar, s. k. placers (sp.), Seifen (ty.) el.
alluviala fyndigheter, de vanliga
beteckningarna (av vilka »placers» brukas i Amerika) för
sådana lösa avlagringar, ur vilka genom
vask-ning ett el. flera värdefulla mineral kunna
utvinnas. Det i sin moderklyft, vanl.
guldförande kvartsgångar (»guldkvarts») med
frisk el. till limonit förvittrad svavelkis,
sittande bergguldet visar sig, där det förefinnes i
för blotta ögat tydligt synliga partiklar, i
regel utbildat som oregelbundna korn el. i
form av blad el. trådar. I allm. är g. endast
helt fint insprängt i guldkvartsen, men även
större guldstycken ha dock påträffats på
gångar, t. ex. ett på 35 kg i Monumental mine,
Kalifornien, och ett annat på omkr. 95 kg i en
kvartsgång vid Hill End i Nya Syd-Wales i
Australien. När moderbergarterna
söndergru-sas, förvittra och bortföras av vatten och vind,
anrikas i dem förefintligt g. på grund av sin
tyngd och stora kemiska motståndskraft
mekaniskt i vittringsresterna och avlagras, till
största delen täml. nära moderklyften, i
strömfårorna och även vid havsstränderna som
vaskguld tills, m. sand och grus, vanl. åtföljt
av korn av även andra mineral med relativt
hög spec. v. I de guldplacers, som på detta
sätt bildas, söka sig guldkornen gärna ända
ned till den fasta berggrunden. I vaskguld
äro små korn (»guldsand») av högst 1 mm
diameter och, av allt att döma på grund av
nötning under transporten, flata, jämna, rundade
former vanligast. Även större, oregelbundet
rundade korn el. klumpar av g. (nuggets)
påträffas dock ibland på placers. Ehuru endast
som sällsynthet, har man ibland funnit
guld-nuggets av 30—70 kg vikt. De största ha
anträffats i Victoria i Australien, och av dessa
märkas »The Welcome Stranger» på 71 kg,
funnen vid Moliagul 5 febr. 1869, och »The
Welcome» på 68 kg, funnen vid Bakery hill
vid Ballarat 15 juni 1858. — På vissa gångar
har man viktiga malmer även av guld- och
silverguldtellurider, förnämligast c a 1 a v
e-r i t, Au Te2, ljust bronsgul, krennerit,
(Au, Ag) Te2, silvervit till ljust mässingsgul,
sylvanit (Schrifterz, Schrifttellur), Au Ag
Te4, silvervit till stålgrå, och p e t z i t, (Ag,
Au)2 Te, stålgrå till järnsvart. Nära dessa står
nagyagit (Blättererz, Blättertellur), ung.
Au2 Pbio Sb2 Tea Si5, svartaktigt blygrå. N. Zn.
Legeringar. G. kan legeras med de flesta
andra metaller, men flertalet av dessa
legeringar saknar praktisk betydelse. Då rent g.
är synnerligen mjukt och har låg hållfasthet,
legerar man g. med andra metaller för att öka
hårdheten. Viktigast äro kopparlegeringarna,
som vanl. användas för mynt och
guldsmedsarbeten av olika slag. Guldhalten angives
sedan gammalt i karat (varvid rent g. är 24
karat) men numera vanl. i tusendelar. I
Sverige skola guldsmedsarbeten tillverkas av
Nuggets (»guldklimpar»), funna på olika gruvfält i
Australien. Den nedtill avbildade kuben väger 1 kg
och är värd omkr. 2,480 kr.
lägst 18 karats g., vilket enl. gällande
förordning skall innehålla lägst 755 tusendelar
fint g. I utlandet förekomma även arbeten
av lägre guldhalt, vilka dock ej få införas
och försäljas i Sverige. — På senare tider
legerar man även g. med andra metaller för att
åstadkomma olika färg. Nedan angivas ex. på
dylika legeringar:
Guld Silver Koppar Järn
Rödfärg............... 750 — 250 —
Blekrödfärg.... 750 200 50 —
Grön färg............. 750 250 — —
Blåaktig färg...... 750 — — 250
Vit färg.............. 750 150-190 100-60 -
Vitt g. kan även åstadkommas genom
legering med platina, nickel, krom m. fl. metaller.
— Bly, antimon, vismut och arsenik äro g:s
farligaste föroreningar, enär redan någon
hundradels procent ger spröda legeringar. A. G-be.
Historik och viktigaste fyndorter. G. var
bekant och högt värderat redan i forntiden
(se Bergshantering). Egypterna synas
ha fått g. från Afrika (Nubien m. fl. länder)
och Asien. Även i Europa utvann man g. i
forntiden, särskilt i Makedonien, Trakien, på ön
Thasos, i Ungern och Transsylvanien, Spanien
och på Irland. I Spanien utvaskades i Plinius’
och Strabons dagar årl. omkr. 6,200 kg g.
Under medeltiden hade man betydande
guldbergverk i Kärnten, Steiermark och Böhmen. Mot
medeltidens slut gick den europeiska
guldproduktionen starkt ned, men efter Columbus’
upptäckt av Amerika dröjde det ej länge,
förrän stora mängder g. därifrån (Mexiko,
Colombia, Chile och Peru) började införas till
Europa. Under 1700-talet lämnade Brasilien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
