Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gulden - Guldfasan - Guldfisk - Guldgrund - Guldgyllen - Guld-Harald - Guldhare - Guldhornen - Guldhöna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1251
Gulden—Guldhöna
1252
Ungersk guldgyllen, slagen för Mattias Corvinus
(1458-90).
Gulden [goTdon], ty. (försvenskat gyllen),
urspr. ett guldmynt, som i Tyskland och
angränsande länder efterbildade den italienska
guldflorinen (se Flor in). »Guldenpenningar»
utmyntades av 24 karats guld, 64 st. av 1
kölnisk mark (233,8 g). Ärkehertig
Sigismund av Tyrolen (1439—90) införde ett mynt
av silver, kallat thaler, senare, enär det
skulle i värde motsvara guldmyntet g., även
silvergulden (silvergyllen), medan
guldmyntet kallades guldgyllen (ty.
Gold-gulden). Denna silvergulden kallades även
»silverstycke», Guldengroschen och uncialis,
det sistnämnda enär varje myntstycke skulle
innehålla 1 uns (= Vs mark) 15-lödigt silver.
Karl V:s myntordning av 1524 bestämde, att
guldgyllen skulle slås av 22 karats guld till
Holländsk gulden, slagen 1914.
ett antal av 89 st. på marken, medan det
härmed likvärdiga »silverstycket» skulle som förut
utmyntas efter normen 8 st. av 1 mark
15-lödigt silver. Genom Ferdinand I:s myntedikt
av 1559 infördes i st. f. den gamla
Guldengroschen en ny, lättare g. om 60 kreuzer. I
Tyskland funnos sålunda nu två
huvudmyntslag av silver: Thaler (se d. o.) och Gulden,
vilken senare blev thalern underlägsen i värde
och undan för undan försämrades. Den
präglades i Sydtyskland till 1870-talets början och
i Österrike ända till 1892 (1 g. = 100
neukreu-zer = 2 tyska mark = 1,78 kr.). Medan sålunda
silvergulden fortfarit att vara gångbart mynt
ända fram till våra dagar, förlorade
guldgyllen snart sin betydelse och utträngdes av
dukaten. Det enda land, som ännu använder
guldenmynt, är Nederländerna. Holländsk
g. (även kallad f 1 o r i n), nu indelad i 100
cent, väger 10 g, innehåller 9,45 g rent silver och
motsvarar 1,51 kr. i svenskt mynt. I Holland
präglas efter 1875, då guldmyntfot infördes,
myntstycken i guld på 10 g. samt i silver på
2^2 och Ig. — Sedan 1923 är g. (= 1/25 pd st.)
myntenhet i Danzig. Om polsk g. (zloty) se
Polen, mynt, mått och vikt.
I Sverige präglades silvergyllen av
Sten Sture d. y. 1512 och av Gustav I 1523
och 1528 (halva gyllen 1528). Guldgyllen
(ungerska gyllen) präglades av Erik
XIV 1568, det första i Sverige präglade
guldmyntet, och av Johan III 1569 och 1573.
Samtliga dessa äro nu ytterst sällsynta. A. W-dt.
Guldfasan, se Fasansläktet.
Guldfisk, Cyprlnus (Cara’ssius) aurätus,
tillhör fam. karpfiskar (Cyprinidae) bland
benfiskarna och erinrar till formen närmast
om en ruda. Den vilda fisken är olivgrön, den
odlade gulröd, ofta med oregelbundna svarta
fläckar. Även silverfärgade former äro kända.
Dessutom finnas mer el. mindre vanskapliga
former med abnormt långa fenor, dubbla
stjärtar, utstående ögon m. m. (se pl. A k v a r i
e-f is k ar, 4, 5, vid sp. 372). G. är
hemmahörande i Kina, där den sedan länge odlats. Den
är en av de vanligaste akvariefiskarna men
finnes numera mångenstädes förvildad, t. ex.
i s. Europa. Även i s. Sverige kan den
stundom övervintra och fortplanta sig i det fria.
Även av andra karpfiskar, t. ex. id, förekomma
guldfärgade former. T. P.
Guldgrund, förgylld fond till målningar,
nyttjades i stället för eller jämte realistisk
bakgrund vid figurmålningar och mosaiker
från senantiken till medeltidens senare del.
Jämte g. nyttjades också enfärgade eller
ornamentalt behandlade fonder. Under
1300-talets senare hälft och 1400-talet ersattes
den efter hand med arkitektur- och
landskaps-fond, varur det nyare landskapsmåleriet
utvecklades. H. W-n.
Guldgyllen, se Gulden.
Guld-Harald, se Harald, danska prinsar, 1.
Guldhare, se A g u t i.
Guldhornen, två horn av guld, öppna i båda
ändar. Vid Gallehus by i Slesvig hittades
1639 det ena hornet, vars längd, över
böjningen räknat, uppgives till 86 cm; vikten
var 3,2 kg. Hornet var utvändigt beklätt med
13 breda ringar av finaste guld. På de sju
större ringarna voro flera figurer anbragta,
som formats och gjutits var för sig och sedan
blivit pålödda. Mellan dessa figurer funnos
många andra, ingraverade med gravstickel.
1734 hittades det andra hornet i samma trakt.
Ehuru defekt, vägde det 47 g mer än det
första; det var likartat ornerat och försett
med en runristning. Inskriften är avfattad
med det äldre runalfabetet, språket
urnor-diskt. Inskriften, som är svårtolkad och har
föranlett många försök, anses säkrast tolkad
av S. Bugge (1865): »Ek Hlevagastir Holtingar
horna tavido», vilket betyder: »Jag Lägäst
Holting (från Holt eller Holtes ättling) gjorde
hornet». Från kungl. konstkammaren i
Köpenhamn bortstulos hornen 1802 och
nedsmältes. Efter noggranna avbildningar lät Fredrik
VII göra kopior i förgyllt silver. Jfr P.
Lau-ridsen i Aarböger for Nordisk Oldkyndighed
1908. Th. W. (H. R-h.)
Guldhöna, se Nyckelpigor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
