Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Gustav III (svensk konung) - 4. Gustav IV Adolf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Gustav
50
jencrants, Nordin, Schröderheim, Fr. Sparre,
J. M. Sprengtporten, Wallquist m. fl. lämna
likaledes viktiga bidrag från skilda
ståndpunkter. — G:s porträtt återges på plansch
vid sp. 44. L. S.
4. G. IV Adolf (1778 i/n—1837 7/2), son
till Gustav III och Sofia Magdalena av
Danmark; blev konung vid faderns död, 29 mars
1792, och störtades genom statsvälvningen 13
mars 1809. Det starka
religiösa drag, som
utmärkte G. A.,
framträdde tidigt och torde
ha fått sin näring av
det svårmod, som
framkallades av faderns
tragiska död. Efter
hand fick hans
gudsfruktan en dragning åt
pietism och mysticism,
vilken satts i
förbindelse med H.
Jung-Stillings förkunnelse;
några direkt personliga förbindelser mellan G.
A. och denne äro ej påvisade. Större
intellektuell begåvning ägde han ej, men han var enl.
Adlerbeth »ingalunda vad man kallar dum eller
slö». Ilans vilja och karaktär visade redan i
uppväxtåren en förvånande fasthet och styrka.
Förmyndarregeringens misslyckade åtgärder
för hans giftermål ledde till pinsamma
förvecklingar. Den 1795 ingångna förlovningen med
prinsessan Louisa Charlotta av Mecklenburg
bröts 1796, varefter G. A., hertig Karl och
Reu-terholm begåvo sig till Petersburg för att fria
till storfurstinnan Alexandra Pavlovna. Den
självövervinnelse och det mod G. A. visade, då
han korsade Katarina II:s av hans förmyndare
understödda plan att avpressa honom skriftligt
medgivande i fråga om den blivande
drottningens grekisk-ortodoxa tro och sålunda
omöjliggjorde det av honom själv önskade
giftermålet, tillvunno honom erkännande både i
Sverige och utomlands. Kort härefter övertog
G. A. regeringen som myndig konung, 1 nov.
1796. — Sedan de från både svenskt och ryskt
håll gjorda försöken att återupptaga
gifter-målsfrågan misslyckats, förmälde sig G. A.
31 okt. 1797 med Fredrika Dorotea
Vilhelmina av Baden, vars äldre syster var gift med
storfurst Alexander, sedermera tsar
Alexander I. Den unga drottningen gjorde med sin
ysterhet och obetänksamhet ett mindre
gynnsamt intryck på sin gemål, vilken med ängslig
noggrannhet upprätthöll konungavärdighetens
helgd. Kylan mellan makarna upphörde dock
efter hand, och deras samliv var i det hela
lyckligt, så länge G. A. var konung.
Uppfostrad i gustaviansk anda och med
gustavianer som närmaste medhjälpare,
fortsatte G. A. i mycket traditionerna från
faderns tid. I saknad av utländska subsidier
måste han genomföra inskränkningar i
statshushållningen, vilket f. ö. överensstämde med
hans egen starka böjelse för sparsamhet och
enkelhet. Den lyckligt verkställda
myntregleringen 1802—03 och hävandet av dyrtid och
kurselände väckte allmän belåtenhet. Gustav
III:s prisade agrarreformer i fysiokratisk
anda fortsattes av sonen genom de
epokgörande förordningarna om enskiftet 1803
samt om livegenskapens upphävande i
Pommern 1806. Försvarets stärkande låg G. A.
varmt om hjärtat, men minskade resurser
framtvingade begränsning av organisationen.
Försöket 1808 att skapa ett på allmän
värnplikt grundat lantvärn blottade betänkliga
brister i arméns förvaltning. — Som regent
var G. A. strängt plikttrogen och kanske den
förste medvetne representanten för det s. k.
legitima kungadömets reaktion mot
revolutionens demokratism. Han fullföljde och
skärpte det frihetsfientliga system, som
inau-gurerats av fadern och förmyndarregeringen.
Akademiska konsistoriet i Uppsala fick dec.
1799 en allvarlig skrapa med anledning av
den bland studenterna rådande tonen. Den
redan förut stränga censuren skärptes och
fick senare en ytterligare tillspetsning på
grund av G. A:s fientlighet mot Napoleon.
Det missnöje, som det andliga
tvångsregemen-tet framkallade i de »upplysta», av franska
revolutionen påverkade kretsarna i
huvudstaden och vid universiteten, trängde icke ut
bland folkets bredare lager, vilka bevarade
sin kungatrohet. I det hela vittnade G. A:s
första tio regeringsår, 1796—1805, om ett
sakta men jämnt framåtgående på statslivets
olika områden, framför allt det ekonomiska.
Att konungens andel i denna utveckling
ingalunda var föraktlig är oomtvistligt. Av den
stränge Adlerbeth prisas hans »varsamhet,
arbetsamhet, rättvisa och urskillning».
I den yttre politiken följde G. A. i det hela
de linjer, som hans fader utstakat under sina
senare regeringsår. Att bevara vänskapen
med den mäktige grannen i ö. blev ett
huvudmål, vilket tog sig uttryck såväl vid hans
giftermål som vid hans besök i Petersburg
dec. 1800, då den väpnade neutraliteten
avtalades. Mordet på kejsar Paul medförde en
försämring, och 1802 var krigsfaran
överhängande (Abborrforskonflikten; jfr A b b o r
r-f o r s 1), men G. A. lyckades 1803 genom en
personlig hänvändelse till sin svåger skingra
krigsmolnen. 1803—04 gästade
konungafamiljen hovet i Baden. Att G. A. där råkade
under de franska emigranternas inflytande
är knappast riktigt men väl, att han lät
övertala sig att förlänga besöket långt in
på året 1804, varigenom han invecklades
i komplikationerna efter Enghienkatastrofen
(se E n g h i e n) på ett sätt, som näppeligen
hade skett, om han varit på längre avstånd
från skådeplatsen för händelserna. Efter
återkomsten till Sverige biträdde G. A. (okt. 1805)
den koalition, som tsar Alexander s. å. ingått
med England mot Napoleon. G. A:s
stånd-punktstagande i detta fall dikterades
ingalunda uteslutande av hans inbitna legitimi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
