Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gymnastik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Gymnastik
104
dessa medgiva, skapa småningom ett av de
resultat, som eftersträvas — ett fullständigt
behärskande av hela kroppen. Dessutom
bidrager g. till att åstadkomma, en god hållning
och normal rörlighet, bibringar sina utövare
disciplin och tvingar till självövervinnelse.
G. i betydelsen kroppsövningar över huvud
taget utövades metodiskt redan i det gamla
Grekland. Redan under 700-talet f. Kr.
uppfördes överallt i Grekland särskilda lokaler
för kroppsövningar (palai’stra, gymna’sion),
vilka motsvarade icke blott nutidens
gymnastik- och badlokaler utan även universitet,
konstutställningar, församlings- och
läsesalar (se Gymnasium 1). Antikens
Olympiska spel voro ett uttryck för den redan
då levande tävlingslusten. Den grekiska g.
urartade småningom till ensidig
professiona-lism, medan den pedagogiska g. föll i glömska.
Grekisk g. vann efter Greklands erövrande
(146 f. Kr.) insteg i Rom men kom där aldrig
till samma utveckling som tidigare i
Grekland. Ett bakslag inträdde för g. genom den
asketism, som var förbunden med
kristendomens första framträdande. Senare har
särskilt den kristna ungdomsrörelsen visat sig
till fullo uppskatta kroppsövningarnas även
moraliska värde.
I Norden ha sedan urminnes tider fysiskt
mod och styrka skattats särdeles högt;
framför allt kamp- och vapenövningar ingingo där
i stor utsträckning i den friborne ynglingens
utbildning. Efter ett bakslag för g. mot
medeltidens slut i samband med krutets
uppfinnande och krigföringens därav betingade
omläggning fäste humanismen ånyo
uppmärksamheten på kroppsövningarnas
grundläggande värde för uppfostran, men några
bärande resultat kunna icke påvisas, förrän
tyskarna J. B. B a s e d o w och J. C h r. Fr.
Guts Muthspå 1700-talet framlade sina
erfarenheter, den senare i form av det första
verkliga gymnastiksystemet. I sitt arbete
»Gymnastik für die Jugend» indelade Guts
Muths g. i »egentlig g.» och »hantverk», i
främsta rummet snickeri. Sin egentliga g.
uppdelade han i hopp, löpning, kast,
brottning, klättring, balansövningar, bärning,
dragning och andra övningar med rep, dans,
gång och militärövningar, bad och simning,
övningar för brandalarmering, högläsning och
deklamation samt övningar, avseende
sinnesnärvaro. I sina huvuddrag ansluter sig denna
indelning ganska nära till de klassiska
idrottsformerna. Efter Guts Muths gick
utvecklingen av g. huvudsakligen i två
riktningar, den tyska skolgymnastiken (A.
S p i e s s), till vilken nära anslöt sig F. W.
H e i k e 1 s finländska, och den nordiska,
främst representerad av svensken P. H. Ling.
Heikel indelade rörelseförrådet i
individuella och samfällda övningar, de förra i
friövningar och redskapsövningar, det hela alltså
utan någon inre mening. Ling, som genom
F. Nacht e g a 11, vilken 1800 infört Guts
Muths’ g. till Danmark, blivit bekant med
detta system, indelade urspr. sin g. i fyra
grupper, pedagogisk eller medborgerlig,
militär, medicinsk och slutligen estetisk g. Den
pedagogiska g. indelade Ling i fristående
rörelser och redskapsrörelser, vilken yttre grund
Ling själv ansåg otillfredsställande. I övrigt
sökte Ling vid uppbyggandet av sitt system
följa den förmodade verkan av rörelserna,
vilka skulle rätta sig efter organismens
lagar. Han var dock fullt medveten om det
ohållbara i resultatet, enär knappast någon
rörelse kan sägas helt verka blott på en viss
kroppsdel eller ett visst organ. P. H. Lings
g. var avpassad för vuxna män och blev först
genom sonen Hjalmar Ling verkligt
pedagogisk och användbar även för barn och
olika åldrar i övrigt. Hj. Ling ordnade
rörelserna i »släkten» efter deras
huvudsakliga verkan: benrörelser, hävrörelser, hopp,
spännböjande rörelser, skulderbladsrörelser,
bukrörelser, växelsidiga bålrörelser och
andningsrörelser. Senare utbildade sig en annan
ordning mellan rörelsesläktena, och dessa
kompletterades med jämviktsövningar samt
gång och löpning, varjämte
skulderblads-rörelserna utvidgades till att omfatta även
nacke och rygg. Någon fysiologisk grund för
indelningen var dock därmed ej funnen, och
först med 1925 års »Gymnastikinstruktion
för armén och marinen» har en logiskt
uppbyggd indelning officiellt fastställts i
Sverige. Enligt denna indelas rörelserna i
ord-ningsrörelser, formgivande rörelser,
hävrörelser, jämviktsrörelser, hopp, marscher och
löpning. De formgivande rörelserna, det
centrala i detta rörelseförråd, äro i sin tur
indelade i benrörelser, armrörelser,
huvudrörelser och bålrörelser, dessa sistnämnda åter
i rygg- och bukrörelser, sidrörelser och
bål-vridningar. Redan tidigare hade emellertid
enskilda författare, såsom dansken J. L i n
d-h a r d och svensken J. G. Thulin,
framkommit med indelningsgrunder i samma anda.
Huru indelningen än göres, är det väsentliga
i svensk gymnastik, att rörelser från olika
grupper ingå i en s. k. d a g ö v n i n g, som
därigenom kommer att beröra hela
organismen på sådant sätt, att varje del får efter
dess funktioner avpassad övning, och i
sådan ordning, att överansträngning ej
uppstår. Det storslagna rörelseförråd, som Lings
gymnastik kan uppvisa, tillåter dagövningens
uppgörande i sådan stegringsföljd, att snart
sagt alla behov kunna tillgodoses, från
småbarnens mera lekbetonade program,
småningom övergående i den egentliga
pedagogiska barn- och ungdomsgymnastiken, till
ynglingens och den unge mannens starka
trä-ningsschema, successivt övergående i en
konserverande motionsgymnastik för de äldre
årsklasserna. Även kvinnans speciella
fordringar äro numera väl beaktade i svensk g.,
varvid en naturlig strävan efter rytm och
grace gjort sig lyckligt gällande. Nutida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
