Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Györy, Vilmos - Gålöfjärden - Gålön - Gång - Gångbergarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
Gålöfjärden—Gångbergarter
118
pressen belyste han under åratal med sympati
och insikt svenska förhållanden. K. B. W.
Gålöfjärden, del av Mörköfjärden, se H
ö-1 e b o.
Gålön, ö i Stockholms skärgård,
österha-ninge socken, intill Södertörn; omkr. 14 kvkm.
Till G. är förlagd H. K. H. Prins Carls
uppfostringsinrättning (se d. o.).
Gång. 1. (Geol.) Utfyllnad av tidigare
spricka i en bergart. En g. har i de mest
typiska fallen formen av en skiva el. platta
med parallella begränsningsytor, men mindre
Tennmalmgångar.
regelbundna former äro dock också vanliga.
En g. kan vara enkel, men ej sällan händer
det, att den grenar sig (se bild). G. intaga i
regel en lutande el. brant ställning i
berggrunden och överskära i allm. den omgivande
bergartens lagring el. skiffrighet, om sådan
finnes. Går en g. parallellt med lagren i en
skiktad bergartsserie, kallas den lagergång.
Till utsträckning och mäktighet variera
gångarna starkt, från någon cm el. mindre upp
till tiotals el. hundratals m i mäktighet och
från helt obetydlig till flera mils
utsträckning i längd. Mycket smala, ofta slingrande
g. kallas ådror. I de allra flesta fall
utgöras g. antingen av magmatiska bergarter
(eruptivgångar, av t. ex. granit,
peg-matit el. diabas; se bilden vid art. D i a b a s)
el. också av mineralaggregat, som småningom
avsatts ur på gångsprickorna cirkulerande
vattenlösningar (el. i vissa fall ur gasformiga
ämnen) vid förändringar i temp.,
sammanträffandet med vattenlösningar av annan
sammansättning m. m. Om dessa senare g. äro
malmhaltiga, kallas de malmgångar, i
annat fall kunna de benämnas
mineralgångar. Många mineralgångar (t. ex.
kvartsgångar i kiselsyrerika bergarter,
kalk-spatgångar i kalksten) och vissa slag av
malmgångar ha säkerligen bildats genom
substansomflyttningar i den fasta berggrunden
medelst den normala vattencirkulationen; om
andra malmgångars genetiska förhållanden se
Malm. Om en g. består av flera olika
mineral, kan man ibland iakttaga, att gångmassan
uppvisar en lagerartad växling av olika
mineral (bild 2), beroende på att dessa avsatts
det ena efter det andra från den ursprungliga
sprickans väggar inåt mitten. N. Zn.
2. (Fysiol.) Människans g. är ett genom
samverkan av muskelarbete och tyngd orsakat
och delvis hämmat fallande framåt, så att
man omöjligt kan stanna under g. utan att
ändra kroppens ställning. Benets rörelser
kunna uppdelas i två delar: »stödjandet» och
»svängandet». Stödjandet börjar i det
ögonblick, då det framåtsträckta benet med hälen
når marken; sedan »avvecklas» foten gradvis
från marken genom att först hälen, sedan
övriga delar av foten lyftas från marken, tills
endast fotens främsta del rör vid denna.
Under tiden utför andra benet svängandet.
Underbenet lyftes genom böjning i knäleden,
låret föres framåt, benet sträckes hastigt i
knäleden och sänkes mot marken. Vid g.
göras rörelser också av bålen, huvudet och
armarna. Ju långsammare g. är, dess längre
är ståendet i förhållande till svängandet; ju
fortare g., dess kortare ståendet. Under g.
rör alltid en fot vid marken; när detta ej
längre äger rum, har rörelsen övergått till
språng. Se Steg. Rbg.
Hos fyrfotadjuren urskiljer man fyra olika
gångarter, skritt, trav, hopp och språng.
Vid de två första av dessa förflyttas
kroppstyngden växelvis av bakbenen, vid de två
senare av båda bakbenen samtidigt. Medan
vid skritt fyra särskilda anslag uppstå, höras
vid trav endast två, emedan höger fram- och
vänster bakfot (och vice versa) samtidigt
sättas i marken. Emedan vid trav takten är
hastigare och stegen tagas ut längre, är denna
gångart snabbare än skritt. Vid hopp sättas
bakfötterna i framfötternas spårstämplar, vid
språng däremot, den snabbaste gångarten,
framför. En dylik gångart är galopp (se R i
d-n i n g). Proportionerligt byggda djur, ss. häst
och hund, kunna använda alla gångarter,
långsträckta former, t. ex. vesslor, begagna
företrädesvis hopp och djur med svaga fram- och
starka bakben, ss. hare, så gott som
uteslutande språng. Om passgång se d. o. T. P.
3. Namn på olika system för konstruktion
av urverk; även konstgång i en gruva. Se
U r och Vattenkonst. G. H-r.
Gångart. 1. (Miner.) Det el. de mineral, som
åtfölja de egentliga malmmineralen på en
malmgång, liksom även de närmast malmen
befintliga el. i denna inblandade och med
denna nära samhörande ofyndiga mineralen
el. mineralblandningarna vid även andra än
tydligt gångformiga malmförekomster. — 2.
(Fysiol.) Se G å n g 2. N. Zn.
Gångbergarter, se Bergart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
