Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hadley, Arthur Twining - tadley, George - Hadorph (Hadorphius), Johan - Hadow, sir William Henry - Hadramaut, Hadramut - Hadria - Hadrianus, Publius Aelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Hadley, G.—Hadrianus, P. Ae.
240
rade vid Yales och Berlins univ. samt har
alltifrån 1879 varit fäst vid Yaleuniversitetet
dels som föreläsare, dels som prof., dels (1899
—1921) som rektor. H., som numera är
emeritus, höll läsåret 1907—08 vid Berlins univ.
en serie gästföreläsningar om amerikansk
folkhushållning och socialpolitik; likaså 1914
i Oxford. Han har utgivit bl. a. »Railway
transportation, its history and its laws» (1885)
samt läroboken »Economics. An account of
the relations between private property and
public welfare» (1896). H. har i flera politiska
skrifter uttalat starka farhågor för
statssocialismens utveckling i U. S. A. E. H. T.*
Hadley [hä’dli], George, engelsk
mete-orolog (1685—1768). Påvisade 1735
jordrotationens betydelse för atmosfärens allmänna
cirkulation, förklarade därigenom
passadvin-darnas för världsomsegling gynnsamma
riktning (Hadleys lag) och slöt till
nödvändigheten utanför tropikerna av
kompenserande vindar. Bearbetade efter 1735 de till
Royal society ingående meteorologiska
journalerna. — Hans bror John H. (1682—1744)
uppfann spegelsextanten (se d. o.). B. R.
Hadorph [ha’ddårf] (H a d o’r p h i u s),
Johan, fornforskare (1630 0/5—93 12/7). Ägnade
sig vid Uppsala univ. åt historia och
lagkunskap och kom därmed in på det nyväckta
studiet av
fäderneslandets antikviteter. 1660
utnämndes H. till
aka-demisekr. men höll
fast vid sina
vetenskapliga intressen.
Han blev 1667
assessor i det i Uppsala
s. å. inrättade
Antikvitetskollegiet, vars
åliggande i första hand
var att taga vård om
landets antikviteter
och minnesmärken. I
detta syfte företog han resor runt om i Sverige
och avtecknade fornminnen, bl. a. runstenar.
Resultaten inströdde han i företal och
kommentarer till sina lag- och sagoeditioner eller
efterlämnade i spridda avh., de flesta i manuskript.
H. är Sveriges förste arkeolog. Genom sina
fornsakssamlingar lade han grunden till nuv.
Statens historiska museum, och han
hop-bragte väsentligen den märkliga samling
forn-svenska kodexar, som Antikvitetsarkivet
efterlämnade. H. sökte även göra de funna
skatterna fruktbärande för forskningen. Han
utgav flera svenska medeltida krönikor och
lagar, gamla brev, plakat och förordningar.
H. var själen i Antikvitetskollegiet. Han
ivrade för dess vetenskapliga produktion och
skötte dess administrativa angelägenheter.
1676 begärde H. avsked som akademisekr.,
flyttade till Stockholm, blev titulärsekr. i
Riksarkivet och var fr. o. m. 1679 riksantikvarie.
Sitt kära Collegium antiquitatum hade han
tagit med från Uppsala. Under 1680-talet var
han dess allt i allo. Det förändrades 1692 till
det mera blygsamma Antikvitetsarkivet, i
spetsen för vilket ställdes en sekr., som på
samma gång skulle vara antikvarie. Därmed
var H. officiell chef för landets
antikvitets-väsen, men han avled, innan han hunnit sätta
den nya institutionen i verksamhet. H. hade
sin väsentliga betydelse som samlare. Som
utgivare däremot var han näppeligen i
besittning av den noggrannhet, kritiska skärpa och
verkliga lärdom, som oavvisligen krävas. Som
de första i sitt slag ha hans
urkundspublika-tioner emellertid haft den stora betydelsen
att för den historiska vetenskapen visa hän
från det lärda fantiserandet till verklig
källforskning. Bland av H. tryckta verk märkas
»Alexandri Magni historia på swenska rijm»
(1672), »Två gambla svenske rijm-krönikor»
etc. (2 dir, 1674—76), »Sanct Olaffs saga på
svenske rim» (1675), »Dahle laghen» (1676),
»Then gambla Skåne lagh» (s. å.),
»Gothlandz-laghen» (1687), »Biärköa rätten» etc. (s. å.),
»Wisby stadz lag» (1688), »Then gambla
Wijsby siö-rätt» (1689). Sedermera ha
utgivits »Reseanteckningar om Läckö grefskap»
(av C. G. Styffe i Vestergötlands
Fornminnes-fören:s Tidskr., bd 2, 1901) och »Resor.
Af-ritningar af kyrkor och kyrkovapen i
Uppland 1676—1685» (2 dir, utg. av E. Wennberg
i »Arkiv för sv. konst- och kulturhistoria»,
1, 1917). V. G-l.
Hadow [hä’däu], sir William Henry,
engelsk musikskriftställare (f. 1859). H.
föreläste i musikhistoria i Oxford, adlades 1918
och blev 1919 vice kansler vid univ. i
Shef-field. H. utgav »Oxford history of music»
(5 bd, 1901—05), där han själv skrev bd 5,
»Studies in modern music» (2 bd, 1892—93)
och »W. Byrd» (1923) m. m. T. N.
Hadramaut, Hadramut, landskap på
Arabiens s. s. ö. kust, mellan Aden och Oman;
151.500 kvkm, 120,000 inv. I det inre
platåland. Bebyggelsen koncentrerar sig till de
bördiga flodbäddarna (wadi Hadramaut med
sidodalar o. a.) och längs kusten. Jfr
Arabien. Viktigaste hamnstäder: Schehr (10.000
inv.), Makalla (18,000 inv.) och Sihut (10,000
inv.). Export av fisk, dadlar, senna, indigo,
gummi och rökelse. Större delen av H. lyder
under sultanen av Makalla, men andra furstar
göra anspråk på eller besitta delar av landet.
Hela området står under brittiskt skydd, före
1916 under turkiskt.
Hädria, lat. namn på Adriatiska havet.
Hadrianus, Publius Aelius, romersk
kejsare av spansk härkomst (76—138 e. Kr.).
Efter att på olika militära och civila poster
ha vunnit omfattande erfarenhet blev H.
ståthållare i Syrien och utropades efter Trajanus’
död till kejsare 117. H. uppgav sin
företrädares erövringspolitik — han slöt omedelbart
fred med parterna, som återfingo
erövringarna bortom Eufrat — men tryggade
gränserna genom en väldisciplinerad armé samt
befästningar, bl. a. i Britannien samt vid Do-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
