Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hadrianus, Publius Aelius - 1. Hadrianus I (påve) - 2. Hadrianus II (påve) - 3. Hadrianus III (påve) - 4. Hadrianus IV (Nicolaus Breakspear, påve) - 5. Hadrianus V (Ottobuono de’ Fieschi, påve) - 6. Hadrianus VI (påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Hadrianus
242
nau och Rhen (se Hadrianus’ vall och
L i m e s). Särskilt sökte H. främja rikets inre
utveckling. Förvaltningen blev alltmer
centraliserad. Stor omsorg ägnades
finansväsendet, likaså
rättskipningen; på uppdrag
av H. utgavs Edictum
perpetuum (se Edikt).
Vissa ämbeten
besattes med personer av
riddarståndet, som
från H:s tid blev ett
kejserligt
ämbetsman-na-, delvis ock
offi-cersstånd. H.
utvecklade en livlig
byggnadsverksamhet, varom bl. a. Panteon i
sitt nuv. skick, H:s mausoleum (se San
A n g e 1 o) och ruinerna av villan vid
Tivoli (se d. o.) vittna; Aten utvidgades och
förskönades. Under fleråriga resor i rikets
olika delar utövade H. själv högsta
kontrollen. Ett uppror av judarna 132—135
kuvades med blodig stränghet, varigenom detta
folks förskingring fullbordades. — H. hade en
smärt men kraftig gestalt, var en härdad
krigare men på samma gång livligt intresserad
av vetenskap, konst och litteratur. Han var
i senare år ofta misstänksam, stundom hård;
hans karaktär, i flera avseenden gåtfull, visar
märkliga motsatser. H. efterträddes av
adoptivsonen Antoninus Pius. Litt.: W. Weber,
»Untersuchungen zur Geschichte des Kaisers
Hadrianus» (1907). Jfr Antinous. H. Sgn.
Hadrianus. Sex påvar ha burit detta namn.
1. H. I (påve 772—795), son till en förnäm
romare, lyckades genom sin anslutning till
Karl den store bli kvitt trycket från
lango-barderna. Vid ett besök i Rom i april 774
skall Karl ha bekräftat Pippin den lilles i
Kiersy givna donation av vissa områden i
Italien (dominium Sancti Petri) till påvestolen.
Nu råkade påven emellertid i ett beroende av
frankerriket, som snart gav anledning till
upprepade slitningar. När H. t. ex. biträdde
det vid Nicaeakonsiliet 787 fattade beslutet
att upphäva förbudet mot bilddyrkan,
sammankallade Karl 794 i Frankfurt a. M. en
synod, som förkastade detta beslut.
Motigheter mötte H. i förhållandet till
Konstan-tinopel. Hans försök att hävda påvestolens
gamla rättigheter i Kalabrien, Sicilien och
Illyrien blevo utan resultat, och förgäves
protesterade han mot den av patriarken
begagnade titeln universalis patriarcha. Mera
framgång hade han i sina strävanden att
upphjälpa påvestolens ekonomi, organisera en
påvlig ämbetsbyråkrati och restaurera
Peters-kyrkan. Litt.: A. Hauck, »Kirchengeschichte
Deutschlands», II (1890); E. Caspar, »Pippin
und die römische Kirche» (1914).
2. H. II (påve 867—872), likaledes av
romersk släkt. Han lyckades i kampen mot
patriarken Fotios i Konstantinopel få denne
fördömd på en synod i Konstantinopel, där H.
framgångsrikt hävdade sina
primaträttigheter, men led ett avgörande nederlag, då kejsar
Basileios 870 överflyttade Bulgarien från det
romerska till det grekiska patriarkatet.
3. H. III (påve 884—885). Han avled nära
Modena, på väg till en riksdag i Worms.
4. H. IV (påve 1154—59), en engelsman av
låg börd vid namn Nicolaus B r e a
k-s p e a r. Han blev efter studier i Paris och
Arles 1137 abbot i Rufusklostret vid Avignon,
utnämndes sedan till kardinalbiskop av
Al-bano och sändes 1152 av Eugenius III som
legat till Norge, där han s. å. upprättade
ärkebiskopsstolen i Nidaros. På återvägen genom
Sverige lyckades H. på ett möte i
Linköping få svenskarnas skyldighet att erlägga.
Peterspenning erkänd. Kort efter sin
återkomst till Rom (dec. 1154) valdes han till
påve. Som sådan krönte han 1155 Fredrik
Barbarossa till kejsare och gjorde ärkebiskop
Eskil i Lund till primas över den i princip
som ett självständigt ärkebiskopsdöme
erkända svenska kyrkan. Då denna åtgärd i
förening med tidigare misshälligheter drev
kejsaren att förgripa sig på Eskils person,
gav H. 1157 uttryck åt sin harm i en
skrivelse till Fredrik, vari de påvliga
överhög-hetsanspråken lyste fram bakom det
tvetydiga ordet »beneficier» (= län och
välgärningar) på ett sätt, som väckte en storm av
förbittring och tvang 1158 H. till reträtt i
en ny skrivelse. S. å. lät kejsaren, som såg
en svaghet i eftergiften, på en riksdag på
Ron-kaliska fälten fastställa de kejserliga
rättigheterna. Fiendskapen uppblossade nu på nytt
och blev snart så häftig, att H., då han 1 sept.
1159 avled, stod i begrepp att mot kejsaren
slunga bannstrålen. Litt.: H. K. Mann,
»Ni-cholas Breakspear» (1914); H. Schrörs,
»Untersuchungen zu dem Streite Kaiser
Fried-richs I. mit Papst Hadrian IV.» (1916); L.
Weibull, »Den skånska kyrkans äldsta
historia» (i Hist. Tidskr. för Skåneland, 5, 1917).
5. H. V, eg. Ottobuono de’ Fieschi,
valdes till påve 12 juli 1276 men avled redan
18 aug. s. å. Han återkallade Gregorius X:s
stadga om påvevalet men hann aldrig utfärda
nya bestämmelser.
6. H. VI (påve 1522—23) föddes i Utrecht
1459 och blev 1507 lärare för sedermera kejsar
Karl V, vars tillgivenhet han lyckades vinna
i hög grad. 1515 utnämndes han till biskop
av Tortosa, 1517 till kardinal, och 1520
insatte Karl honom till sin ställföreträdare i
Spanien. Som påve sökte H. genomdriva
sparsamhet i förvaltningen och hoppades genom
reformer av kyrkorätten och kyrkotukten
kunna hejda den luterska reformrörelsen. I
det ena som det andra misslyckades han dock,
delvis på grund av kardinalernas motstånd.
From, lärd och välmenande, var H. dock icke
vuxen kyrkans ledning i en svår brytningstid.
Efter H. har ingen icke-italienare innehaft
påvevärdigheten. Litt.: L. Pastor, »Geschichte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
