Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haeckel, Ernst Heinrich - Hæcker, Valentin - Hæffner, Johann Christian Friedrich - Hæggström, Zacharias - Haemanthus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•245
Hæcker—Haemanthus
246
romantiken övertagna teori om enheten
mellan ande och materia i syfte att därmed
mot-bevisa tron på en personlig Gud och på
själens odödlighet. Ehuru vittnande om ringa
tilosofisk och allmänt naturvetenskaplig
tankeskolning och däri vida underlägsna flera
äldre skeptiska tankesystem, t. ex. Comtes
■och Feuerbachs, blevo dessa i en bullersam,
■ofta ovettig polemisk ton framförda åsikter
mycket uppmärksammade och på grund av de
rådande politiskt-sociala förhållandena med
värme omfattade av kulturradikala kretsar i
Tyskland och annorstädes. Till deras
främjande bildades Monistförbundet (se d. o.), som
dock vunnit mer anslutning bland lekmän än
bland forskare. Led. av sv. Vet.-akad. 1882.
1883 utgåvos »Indische Reisebriefe» (sv. övers.
1891), 1921 H:s »Entwicklungsgeschichte einer
Jugend. Briefe an die Eltern» och
»Ita-lienfahrt. Briefe an die Braut». Senare ha
följt bl. a. »Aus Insulinde. Malaiische
Reisebriefe» (3:e uppl. 1923) och »Himmelshoch
jauchzend ... Erinnerungen und Briefe der
Liebe» (1923). Monogr. av W. Bölsche (1900),
W. May (1909) och H. Schmidt (1926). E-k N-d.
Hæcker, Valentin, tysk zoolog (1864—
1928), prof, i Halle, känd för sina forskningar
rörande cell-, befruktnings- och
ärftlighets-lära (»Die Chromosomen als angenommene
Vererbungsträger», 1907, »Allgemeine
Verer-bungslehre», 1911, och
»Entwicklungsge-schichtliche Eigenschaftsanalyse», 1918). L-e.*
Hæffner, Johann Christian
Friedrich, tonsättare (1759 2/3—1833 28/5). Född i
Oberschönau i Hessen-Kassel, erhöll han sin
första utbildning i Schmalkalden, sedan i
Leipzig, där han blev
student 1776. H. begav
sig till Stockholm
1782 och anställdes
omedelbart som
sånglärare vid Kungl.
teatern. Efter- att ha
blivit sångmästare 1783
åtog han sig även
ledningen av
Stenborg-ska teaterns orkester
1784 men avgick efter
endast ett år, då han
anställdes som
orga
nist vid Tyska kyrkan. 1793 blev han t. f.
hovkapellmästare (efter abbé Vogler), och då
Vogler 1799 definitivt erhöll avsked, övertog H.
som ord. hovkapellmästare befattningen, vilken
han skötte till 1808, då han flyttade till
Uppsala som director musices vid univ. På denna
plats kvarstod H. till sin död. Från 1820 var
han därjämte organist vid domkyrkan. — H. var
som kompositör utbildad i S. Bachs stränga
kyrkostil och bibehöll hela sitt liv denna
kärlek till den tyska polyfona musiken. Sedan
han trätt i förbindelse med teatern, studerade
han lika allvarligt Glucks operastil. Sin
musikaliska tro nedlade han i satsen: »Händel,
Gluck och Bach äro Gud fader, Gud son och
den helige Ande i musiken». Efter att ha
försökt sig inom teatermusiken vid Stenborgska
teatern skrev han för Kungl. teatern operorna
»Electra» (1787), »Alcides’ inträde i världen»
(1793) och »Renaud» (1801). Alla tre visa ett
ängsligt fasthållande vid Glucks
deklamatoriska stil, vilken han till den grad följde, att
han ej ville tillåta arian att fritt utveckla sig
utan helt underordna sig under recitativet,
vilket blev bärare av hela handlingen. Hans
operor fingo därför ingen framgång utan
förklarades torra och tråkiga. Bättre lycka hade
han som kompositör av solosånger för
Åhl-ströms tidskrifter. Sin största insats som
tonsättare gjorde han dock i Uppsala, där han
skrev flera verkningsfulla kvartetter, ss.
»Under Svea banér», »Samloms, bröder»,
»Vikinga-säten» (1814) och »Låt dina portar upp»
(1832). Även komponerade han ett oratorium,
»Försonaren på Golgata» (1809), som länge
var den stående långfredagsmusiken i
Uppsala. För kyrkomusiken bibehöll H. alltid
stort intresse och särskilt för koralmelodierna.
1808 utgav han en koralbok i den då allmänna
andan med släpig rytm utan varje
utsmyckning i melodiskt hänseende. Genom Geijer
erhöll han även uppdraget att biträda vid
psalmbokens revision och övertog 1818 h. o. h.
utarbetandet av koralboken till den nya
psalmboken. 1820—21 utgav han denna i tryck.
Därjämte utgav H. två mässböcker, 1799 och
1817, samt 1822 en samling preludier och
marscher. — För Geijers och Afzelius’
»Svenska folk-visor» (1814—17) ordnade han
melodierna och införde i Svea 1818 en uppsats,
»Anmärkningar öfver gamla nordiska sången».
I Uppsala utgav han även en samling svenska
folkvisor, satta för manskör (1823), samt 1818
en del av sina egna solosånger. Slutligen
skrev han en del officiell festmusik för univ.
Som författare framträdde han ofta med
kritiska bidrag till romantikernas tidskrifter,
bl. a. i psalmboksfrågan, något som ej blev
utan betydelse för Wallin. — H. intager en
central ställning inom den musikaliska
romantiken i Sverige och utövade som musikledare,
kompositör och lärare stort inflytande på
tidens musikaliska smakriktning. Litt.: K. A.
Forssman, »Om H:s verksamhet för
tonkonstens utveckling i Sverige» (1872). T. N.
Hæggström, Zacharias, bokförläggare
(1787—1869). Upprättade 1813 i Stockholm ett
boktryckeri, som han drev t. o. m. 1859 och
som väsentligen arbetade för H:s eget förlag.
I detta upptog H. 1862 som delägare sin son
Ivar H. (1838—1918), som 1863 återuppsatte
och utvidgade faderns tryckeri och till 1892
bedrev förlagsverksamhet (vitterhet,
vetenskap, Ny Illustrerad Tidning m. m.).
Haema’nthus, växtsläkte av fam.
Amaryl-lidaceae, med omkr. 50 arter, i Kaplandet,
lökväxter med breda blad och täml. små
blommor i huvudlik samling på ett kort, från
löken uppstigande skaft. I boningsrum odlas
bl. a. H. puniceus (med röda blommor). G. M-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
