Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halleffekt - Hallein - Halleluja - Hallen - Hallén, Johan Andreas - Hallenberg, Jonas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Hallein—Hallenberg
322
elektriska strömmars avböjning inuti en
ledare, som utsattes för ett magnetiskt fält. H.
påvisas lätt som en vridning av
ekvipoten-tiallinjerna på ytan av en strömgenomfluten,
tunn metallplatta, när denna anbringas i ett
mot plattan vinkelrätt magnetfält. — Analog
med H. är Leduceffekten, påvisbar som en
vridning av isotermerna hos en värmeledande
kropp, som utsättes för ett magnetfält
vinkelrätt mot värmeströmmen. J. T.
Hallein [-äi’n], stad i Salzburg, Österrike,
vid Salzach nära tyska gränsen; 7,296 inv.
(1923). Saltbergverk (vid Dürnberg), soolbad.
Halleluja (av hebr. hallelu, lovprisen!, och
jah, förkortad form av Jahve el. Jehova),
»lovsjungen Herren!», hebreisk formel, i
bibelöversättningarna bibehållen i sitt
ursprungliga skick. H. förekommer i Psaltaren på de
ställen, där Jehovas storhet och härlighet
prisas eller folket erinras om hans välgärningar.
Hallen, socken i Jämtlands län, Sunne,
Ovikens och Hallens tingslag, omfattar
Hammarnäset och Indalsälvens mynningsvik
(Kvitsle-viken) i Storsjön och sträcker sig v. därom
upp på Anarisfjällen; 896,80 kvkm, 1,467 inv.,
därav 102 lappar (1928). Odlad bygd utmed
Storsjön; av fjäll märkas Drommen,
Västerfjället m. fl. 1,358 har åker, 41,703 har
skogs-och hagmark. Turistort: Bydalen (se d. o.).
Ingår i H:s och Marby pastorat i Härnösands
stift, Undersåkers kontrakt.
Hallén, Johan Andreas, tonsättare
(1846—1925). Studerade vid konservatoriet i
Leipzig och verkade först i sin födelsestad,
Göteborg, som dirigent 1872—78. Efter en tid
som sånglärare i
Berlin slog han sig ned i
Stockholm, där han
sedan verkade till sin
död, utom 1902—07, då
han var ledare av
Sydsvenska filharmoniska
sällskapet i Malmö. H.
var 1892—97
kapellmästare vid Kungl.
teatern och lärare i
komposition vid
Konservatoriet 1909—19.
I Tyskland påverkades
H. av nyromantiken. I övrigt var han en varm
vän av den äldre polyfona musikstilen och stod
i sin tidigare produktion ej heller fjärran för
Mendelssohns formrena vokalstil. Han
behärskade förträffligt den moderna orkestern
och förstod alltid att på ett intelligent sätt
utnyttja klangnyanserna. Efter att på
1870-talet mestadels ha odlat körverket med
orkester övergick han under Berlinvistelsen till
den symfoniska dikten i Liszts stil och
Wag-ners musikdrama. Han vann Liszt själv till
förespråkare för sitt första sceniska verk, och
1881 uppfördes i Leipzig operan »Harald
Viking» (i Sthlm 1884). Av symfoniska dikter
från denna tid märkas »Toteninsel» och
»Sphä-renklänge». Under sin Stockholmstid skrev
han ytterligare operorna »Häxfällan» (uppf.
1896; omarb. 1902, »Valborgsmässa») och
»Val-demarsskatten» (1899; även uppf. i Stuttgart
1913). H. var medstiftare och ledare av
Filharmoniska sällskapet 1885—95 samt skrev
särskilt under denna tid flera körverk,
»Vi-neta», »Pagen och kungadottern»,
»Trollslottet» m. fl. De mest populära verken från
senare tid voro »Juloratorium», »Requiescat»
och »Missa solemnis» (uppf. 1923; komponerad
på 1870-talet men omarb. på 1920-talet). För
orkester skrev han 2 rapsodier, 4 sviter (»Ur
Gustaf Vasas saga», »Sten Sture», »En
sommarsaga», »Ur Valdemarssagan»), därjämte
solosånger m. m. H. var musikkritiker i Nya
Dagligt Allehanda och utgav »Musikaliska
kåserier» (1894). Biogr. av P. Vretblad (1918). T. N.
Hallenberg, Jonas, historiker (1748 7/u—
1834 3O/io). Var bondson från s. Småland,
studerade vid Växjö läroverk och därpå vid
Uppsala univ., där han 1776 efter sin promotion
till fil. mag. kallades
till docent j historia.
Redan 1779 bosatte
han sig i Stockholm
och ingick som e. o.
tjänsteman i
Riksarkivet, Kungl. bibi, och
Svea hovrätt samt
ägnade sig åt historiska
forskningar. Hans
första större verk,
»Nya allmänna
historien ifrån början af
16:de århundradet» (3
dir, 1782—85), som i början utgavs anonymt,
hälsades med bifall. H. framträdde här som
lärjunge till William Robertson men visade
samtidigt utpräglad självständighet i
synpunkter. Omfattande äro de partier, som
behandla den nordiska historien, delvis på
grundval av otryckta källor. Förbigången
vid besättandet av historieprofessuren i
Uppsala 1781, utnämndes H. 1784 till
rikshisto-riograf; syftet härmed var på högsta ort,
att H. skulle fortsätta O. von Dalins
rikshistoria, vars framställning avbrutits med
Karl IX:s död. H:s ofullbordade huvudverk,
fem dir av »Svea rikes historia under konung
Gustaf Adolph den stores regering» (1790—
96), utmärkes av omutlig sanningskärlek,
grundlig forskning och klart, osmyckat
framställningssätt. Det vittnar särskilt om hans
intresse för den inre utvecklingen och är i
detta hänseende alltjämt av största värde
genom uppgifternas rikedom och pålitlighet.
H. lade huvudvikten på »händelsernas
sannfärdiga förlopp», varvid han dock visade sig
väl mycket bunden av den kronologiska ramen.
Som kritisk forskare står H. i detta arbete
mycket högt; också räknas verket bland
svensk historisk litteraturs klassiska. Dess
avbrytande förklaras av samtidens bristande
uppmuntran; skildringen når fram till 1626
(en mindre del av fortsättningen i handskrift
IX. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
