Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallman (Göstafsson), Johan Göstaf - Hallman, Per Olof - Hallon - Hallong Osso - Hallonmask - Hallonskalbagge, Hallonänger - Hallonsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hallman, P. O.—Hallonsläktet
334
tiet och ansågs utöva ett visst inflytande på
folkstämningen i Stockholm. — Om den av
H. utgivna Elisifs visa se d. o. Litt.:
E. Wrangel, »Frihetstidens odlingshistoria»
(1895); N. Ahnlund, »Nils Rabenius» (1927).
— H:s bror Lars Göstafsson H. (1711
—62), kyrkoherde i Blacksta 1742, skrev »Det
gamla och det nya Strengnäs» (tr. 1853) samt
»Blacksta och Wassbro soknar 1748 och 1759»
(utg. av S. Wallin i »Arkiv för svensk
konst-och kulturhistoria», 2, 1917). N. A.
Hallman, Per Olof, arkitekt (f. 1869 ia/5).
Studerade vid Tekniska högskolan 1887—90, vid
Konstakad. 1890—93, blev docent i
stadsanlägg-ningskonst vid Tekniska högskolan 1897, ord.
arkitekt i Stockholms
stads byggnadsnämnd
1904, arkitekt i
Över-intendentsämbetet
1906, v. stadsarkitekt
i Stockholm 1913 samt
var chef för
stads-planekontoret 1921—
27. — H. har ägnat
stor uppmärksamhet åt
stadsplanens
modernisering i enlighet med
nutidens krav. Tills,
m. Fr. Sundbärg
ut
arbetade H. ett förslag till en ny stadsdel
i Göteborg 1901, vilket kan betecknas som
banbrytande inom modern stadsplanekonst.
Han har uppgjort ett stort antal stadsplaner
(för Kiruna, Haparanda, Skellefteå,
Örnsköldsvik, Ludvika, Sigtuna, Vänersborg, Uddevalla
m. fl.) samt utarbetat planer för delar av
Stockholm och utvidgning av flera andra
städer (bl. a. Karlstad och Skövde). E. L-k.
Hallon, se Hallonsläktet.
Hallong Osso, en Svenska
mongolrnissio-nens missionsstation i s. Mongoliet, anlagd
1907. Klinik, barnhem, skola och tryckeri.
Hallonmask, se Hallonskalbagge.
Hallonskalbagge, Hallonänger,
Bytü-rus (Trixagus) tomentösus, en skalbagge, som
angriper hallonbuskar. Den är fullbildad
knappt 4 mm lång, gråbrun och har i spetsen
klubblikt förtjockade antenner. H. träffas
vanl. i juni på hallonbuskarna, äter sig in i
blomknopparna och förstör dem. Äggen läggas
på de unga fruktämnena, och larven lever
sedan i hallonen och är bekant under namnet
hallonmask, omkr. 5 mm lång, gul med
ljusbrunt huvud; sista kroppssegmentet är
försett med två uppåtriktade, krökta,
brunröda taggar. G. G.*
Hallonsläktet, Ru’bus, tillhör fam. Rosaceae
och igenkännes på att pistillerna äro
spiral-ställda och frukterna små stenfrukter, som
bilda en sammansatt frukt. Det omfattar
bortåt 200 arter, flera mycket mångformiga,
och finnes representerat i alla världsdelar. De
omkr. 40 svenska arterna tillhöra följ. 4
sektioner: 1) hjortrongruppen
(Chamae-morus), dioika örter med enkla, njurlika blad
och lång, vågrät under jordsstam; 2) j u n
g-f r ub är s g rupp e n (Cylactis), örter med
tvåkönade blommor, trefingrade blad och ofta
långa revor; 3) hallongruppen
(Idaeo-batus), buskar med taggar och vanl.
parbla-diga blad på årsskotten; 4) björnbär
s-gruppen (Eubatus), buskar med taggar och
fem- el. trefingrade blad på årsskotten.
Till den första sektionen hör endast en art,
hjortron (R. chamaemorus), som är
hemma i n. halvklotets subarktiska delar och i
Sverige förekommer ända ned till Skåne. Den
växer företrädesvis på högmossar och har
omkr. 2 dm hög stjälk, vanl. med två stora,
långskaftade, femflikiga blad och en stor, vit
blomma. Frukterna äro stora (de största inom
släktet), som yngre röda, som mogna gula,
saftiga och välsmakande. De användas mest
till sylt, och »multegröt» spelar i vissa
trakter i Norrland en betydande roll.
Till den andra sektionen höra två svenska
arter, åkerbär (R. arcticus) och
jungfrubär el. stenhallon (R. saxatilis).
Den förra saknar revor, har ung. samma
utbredning som hjortron men går ej så långt
mot s.; i Sverige förekommer den ända ned
i Svealand (där sällsynt). Ymnigast växer
den på svedjeland och fuktig, sandig ängsmark
i Norrlands kusttrakter ned till Hudiksvall.
Stjälken är upp till 3 dm hög, vanl.
enblom-mig, blommorna stora, rosenröda, frukterna
mörkt purpurröda, aromatiska och särdeles
välsmakande. De användas mest till sylt.
Jungfrubärsörten har sydligare utbredning och
är inskränkt till Gamla världen. Den växer på
steniga ängsbackar och i glesa skogar samt
har ända till meterlånga revor och små, vita
blommor i flocklik ställning. Frukterna äro
röda (med få småfrukter) och ej alldeles
onjutbara. Där åkerbär och stenhallon växa
tillsammans, anträffas stundom en hybrid
mellan dem, bäverbär (R. castoreus). Dess
frukt är föga välsmakande.
Till hallongruppen hör en svensk art,
vanligt hallon (R. idaeus), som växer i
tempererade länder i Gamla världen på steniga
backar, stränder o. dyl. Stammen är
tvåårig, under första året vanl. ogrenad. Under
andra året växa ut grenar, vilkas blad ha
tre småblad el. äro enkla och som bära
blommor. Rötterna kvarleva flera år i marken
och alstra talrika knoppar, som giva upphov
till nya stånd. Frukterna äro röda, hos
vildväxande buskar sällan gula, och äro
välbekanta för sin fina arom och läckra smak. De
ätas färska och användas dessutom till sylt
och saft. Hallonsirap (syrupus rubi idaei)
är officinell. Den i handeln förekommande
saften är ofta en konstprodukt. —
Hallonbusken är vitt spridd som kulturväxt och
förekommer i trädgårdar i en mängd olika raser
(med röda, gula el. vita frukter). Märkligast
äro remontanthallonen, hos vilka somliga
stammar bära frukt redan första året. En
närstående nordamerikansk art, R. strigo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
