Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handelspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Handelspolitik
470
hällets särskilda behov, varemot lyx- och
andra finanstullar såsom utgörande en form
av beskattning icke strida mot frihandelns
principer.
Europas handelspolitiska historia i nyare
tid inledes med en lång period i utpräglat
protektionistisk eller rent prohibitionistisk
anda. Grundtanken i
merkantilsystemet (se d. o.), vilket var förhärskande under
1600- och 1700-talet, var, att all utländsk
konkurrens borde utestängas genom
importförbud på varor, som kunde produceras inom
landet, exportförbud på råvaror, förhindrande
av varutransport på utländska fartyg o. s. v.
Den inhemska produktionen skulle därigenom
stimuleras, och som nationalekonomiskt mål
uppställde man ernående av en »gynnsam
handelsbalans» och tryggande av landets
tillgång på ädla metaller. Reaktionen mot detta
system framträdde först hos f y s i o k r
a-terna (se d. o.) vid mitten av 1700-talet.
Såsom frihandelssystemets egentlige
upphovsman räknas A d a m S m i t h (se d. o.). Först
under förra hälften av 1800-talet lyckades de
nya åsikterna bryta igenom, fullständigast i
England (se C o b d e n och Huskisson). I
frihandelsvänlig riktning, ehuru inom ett
inskränktare område, verkade också den för
spannmålstullarnas upphävande bildade
Anti-corn-law-league (se d. o.); 1846 upphävdes
spannmålstullarna, och 1849 slopades vad som
Var kvar av navigationsakten (se d. o.); under
1850-talet sänktes eller avskaffades andra
tullsatser, och slutligen blev frihandeln fullt
genomförd genom handelstraktaten med
Frankrike 1860. — Vid denna tid slogo
frihandelsidéerna praktiskt igenom även på kontinenten.
Under Napoleon III, som personligen anslöt
sig till frihandeln, avslöt Frankrike en rad
ha,n-delstraktater, som betydligt nedsatte tullarna
och underlättade importen samt även väsentligt
bidrogo att sprida frihandelsidéerna till andra
länder. I Tyskland kom vid omdaningarna
på 1860-talet en liberal uppfattning på
det ekonomiska området till synes.
Frihandelns praktiska glansperiod inföll under
1860-talet, då Europas alla betydande
handelsnationer mer eller mindre utpräglat anslöto sig
dit. — Under trycket av de ekonomiska
svårigheter, som allmänt gjorde sig gällande på
1870-talet, uppkom en sedermera stadigt
växande reaktion i protektionistisk riktning. I
Frankrike gynnades denna omsvängning av
Thiers och kom till uttryck i 1881 års
tulltariff samt därefter i 1892 års maximal- och
minimaltariff, som i stort sett varit gällande
intill senaste tid. I Tyskland genomdrev
Bis-marck 1879 en protektionistisk tulltariff, som
därefter ytterligare skärptes under 1880-talet.
Tyska tulltaxan av 25 dec. 1902 stadfäste
skyddstullsystemet i Tyskland och fick
betydelse även för flera andra europeiska länder.
Den var näml, uppgjord för att läggas till
grund för tarifftraktater (sådana kommo till
stånd i betydande antal under de närmast
föl
jande åren) och föranledde därigenom andra
länder att införa liknande i
förhandlingssyfte kraftigt tilltagna tulltariffer. I början
av 1900-talet hade flertalet kontinentala
stater återvänt till protektionismen, visserligen
i något modifierad form. Endast England,
Holland och Danmark intogo alltjämt en
utpräglat frihandelsvänlig ståndpunkt.
Efter världskriget, som åstadkom allmän
upplösning inom h. och sönderslet det nät av
handelstraktater, som förenat Europas länder,
uppkom en ny och kraftig protektionistisk
strömning. De flesta länder ha väsentligt
höjt sina tullar, men dessutom ha äldre
tiders metoder med in- och utförselförbud,
differentialbehandling av främmande länder,
utestängande av utländsk företagarverksamhet
o. dyl. i betydlig utsträckning återupptagits.
T. o. m. det gamla frihandelslandet England
har infört ett, om än begränsat, antal
skyddstullar. Samtidigt har dock en växande
europeisk opinion påyrkat allmän handelspolitisk
nedrustning. Nationernas förbund har
understött denna strävan och tagit initiativet till
en rad internationella konferenser i syfte att
undanröja hindren för den internationella
handeln. Den hittills viktigaste är
ekonomiska världskonferensen i Genève 1927, där
även Amerikas förenta stater voro
representerade, och där förordades ett allmänt
handelspolitiskt program i frihandelsbetonad
riktning, vilket sedan godkänts av regeringarna
i en del länder. Enligt detta program skulle
tullmurarna successivt sänkas, export- och
importförbuden borttagas, utlänningar få
större ekonomisk rörelsefrihet och
mestgyn-nadnationsprincipen åter tillämpas i största
möjliga utsträckning. — Förenta staterna ha
aldrig accepterat frihandeln ens i moderat
form. De redan tidigare höga tullarna
skärptes ytterligare genom Mac-Kinleytariffen 1890,
och den tullmur, varmed landet kringgärdat
sig efter världskriget, är synnerligen hög även
i jämförelse med de europeiska ländernas.
I Sverige infördes efter de napoleonska
krigens slut en mycket sträng protektionism
genom tulltaxan av 1816, men redan 1823
uttalade sig ständerna bl. a. för
införselförbudens borttagande. Under Karl XIV Johans
regering avskaffades flera gamla
inskränkningar i näringslivet. Samtidigt
utvecklades tullagstiftningen i frihandelsvänlig
riktning. Epokgörande på detta område är dock
riksdagen 1853—54, vid vilken man i princip
bröt med prohibitivsystemet. Om än
ständerna ännu icke vågade taga steget fullt ut,
föreslogo de dock upphävande av de flesta
in- och utförselförbud ävensom tullsatsernas
jämkning i närmare överensstämmelse med
varornas verkliga värden. I enlighet med
dessa principer utfärdades ny tulltaxa att
gälla från ingången av 1855, vilken inleder
frihandelsregimen i Sverige (se
Gripen-stedt, J. A.). Än tydligare framträda
fri-handelsteorierna i 1857 års tulltaxa, som bl. a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
