Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanoi - Hanorgan - Hanotaux, Gabriel - Hanots sjukdom - Hanrej - Hanriot, François - Hans (svensk-dansk-norsk unionskonung) - 1. Hans d. ä. (dansk prins) - 2. Hans d. y. (dansk prins) - Hansa, Hanseförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505
Hanorgan—Hansa
506
garnison inom ett visst koncessionsområde;
1883 erövrades H. definitivt under H. Rivière.
Hanorgan, bot., det organ hos växten, i
vilket do hanliva könscellerna bildas. Hos de
lägre kryptogamerna (t. ex. många grönalger)
äro icke några h. utdifferentierade. Hos de
högre kryptogamerna utgöras de av a n
te-rid i e r, i vilka bildas könsceller, som
antingen äro rörliga, spermatozoider (t.
ex. hos brunalger, mossor och ormbunkar),
eller sakna rörelseförmåga, spermatier
(t. ex. hos rödalger och lavar; hos de senare
kallas organet spermogoniu m). Hos de
flesta askomyceter och många fykomyceter
utbildas i anteridiet inga särskilda
spermatozoider el. spermatier. H. hos fanerogamerna
äro ståndare med pollensäckar, vari alstras
pollenkorn. Jfr Befruktning. G. M-e.
Hanotaux [anåtå’], Gabriel, fransk
statsman och historiker (f. 1853). Efter studier
vid École des chartes inträdde H. 1879 i
ut-rikesdep., där han 1892 avancerade till dir.;
han tillhörde 1886—89
som antiboulaugist
deputeradekammaren.
Maj 1894 blev H.
utrikesminister i Dupuys
ministär och behöll
denna post i
ministärerna Ribot och
Mé-line men tillhörde icke
kabinettet Bourgeois
(nov. 1895—april 1896).
H. arbetade främst på
närmandet till
Ryssland (jfr Frankrike,
sp. 1002) och utbyggandet av Frankrikes
kolonialvälde i Afrika och Asien. Han invaldes 1897
i Franska akad. H. hade under världskriget
flera officiösa uppdrag och har ett par ggr
varit delegerad vid Nationernas förbunds
möten. H. är en av Frankrikes främsta nutida
historiska författare. Han har bl. a. skrivit
en ofullb. monogr. över Richelieu (3 dir, 1893—
1903), ett grundläggande arbete om tredje
republikens första tid, »Histoire de la France
contemporaine» (4 bd, 1903—08), en monogr.
över Jeanne d’Arc (1911), den populära
»Histoire illustrée de la guerre de 1914» (17 bd,
1915—24) och redigerar det stora
samlingsverket »L’histoire de la nation frangaise»
(hittills 15 bd, 1920 ff.). A. A-t.
Hanots sjukdom [anå’s-], en rätt sällsynt
form av s. k. levercirrhos (se
Nervsjukdomar).
Hanrej (ty. Hahnrei), bedragen äkta man.
Hanriot [äriå’], Frangois, fransk
revo-lutionsman (1761—94). Var en för stöld
straffad f. d. tulltjänsteman, som gjorde sig
bemärkt genom deltagande i upproret 10 aug.
1792 och septembermorden. 31 maj 1793 blev
han chef för Paris’ nationalgarde och
genomdrev 2 juni girondisternas störtande. H. var
därefter Robespierres villiga verktyg och föll
med denne. Han kastades ut genom fönstret
Kung Hans. Statyett i
Claus Bergs altarskåp i S: t
Knudskyrkan i Odense.
i stadshuset, hittades halvdöd och avrättades
samtidigt med Robespierre.
Hans, svensk-dansk-norsk unionskonung (som
svensk konung förr stundom kallad Johan
II; 1455 5/e—1513 2%), son till Kristian I.
H. var redan vid faderns död 1481 för länge
sedan vald till
tronföljare i alla tre rikena.
Han hyllades 1482 som
dansk och 1483 som
norsk konung och
utfärdade därpå den
första unionshandfäst-ningen, vilken innebar
stora medgivanden åt
de högre stånden. S. å.
erkändes H. som
konung även av Sverige,
men Sten Sture d. ä.
hindrade i 14 år hans
tronbestigning. Först
1497 satte sig H. med
vapenmakt i besittning
av detta rike och
kröntes i Stockholm. Tills,
m. sin bror Fredrik
(sedermera konung Fredrik I), med vilken han
1490 hade delat hertigdömena Slesvig och
Hol-stein, företog H. 1500 ett erövringståg till
Dithmarschen men led ett stort nederlag,
vilket indirekt ledde till att Sverige 1501 gjorde
sig fritt. H. förde nu krig mot svenskarna,
vilka understöddes av hansestäderna, tills
fred ingicks i Malmö 1512; han kom dock ej
i besittning av landet. — H. var en klok och
målmedveten regent, som med kraft hävdade
Danmarks rätt mot hansan och lade grund
till en dansk örlogsflotta. Hans regering
fläckas av enstaka våldshandlingar, t. ex.
dråpet på rikshovmästaren Povl Laxmand
1502. H. sökte vidga konungamakten på
rådets bekostnad. Med sin drottning, Kristina
av Sachsen (1461—1521), som 1502 tappert
försvarade Stockholms slott mot Sten Sture,
hade han bl. a. sonen Kristian (II). H. ligger
begraven i S:t Knuts kyrka i Odense. P. E-t.
Hans, danska prinsar.
1. H. d. ä., hertig av Slesvig och Holstein
(1521—80), son till Fredrik I. Var av danska
riksrådet 1533 utsedd till faderns
efterträdare men måste vika för sin äldre bror
Kristian (III). Vid hertigdömenas delning 1544
fick H. Nordslesvig och delar av Holstein med
Haderslev som residens. Han deltog i
fälttåget till Dithmarschen 1559. — 2. H. d. y.,
hertig av Slesvig och Holstein (1545—1622),
son till Kristian III. Fick 1564 av sin bror
konung Fredrik II Als, Ærö, Sundeved och
Plön. H. uppförde 1582—87 slottet
Glücks-burg. Från honom härstamma den
augusten-borgska hertigliga linjen och det nuv. danska
kungahuset. P. E-t.
Hansa (ty. Hansa el. Hanse},
Hanseför-bundet, ett omfattande förbund mellan
mestadels nordtyska städer. Ordet h.
förekom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
