Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hansa, Hanseförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Hansa
508
mer i vissa forngermanska språk i betydelsen
(beväpnad) »skara» el. »bop» och synes efter
hand ha använts som beteckning för gillen
av främmande köpmän (tidigast i England på
1100-talet). Från att från början ha avsett
blott enskilda köpmannasammanslutningar
fick ordet h. sedan 1300-talets mitt sin
världshistoriska betydelse såsom namn på en
sammanslutning av tyska städer, vilka
behärskade Nordeuropas handel och sjöfart. Detta
stadsförbund, som först 1358 kallar sig »stede
van der dudeschen hense» (den tyska hansans
städer), har en lång, i vissa delar ganska
dunkel uppkomsthistoria, vilken intimt
sammanhänger med den tyska utrikeshandelns starka
expansion sedan 1100-talets början. För att
tillvarataga sina gemensamma intressen och
skydda liv och egendom hade de köpmän, som
vistades i el. reste till främmande länder,
sammanslutit sig i gillen (se d. o.). Det äldsta
kända tyska köpmansgillet var
Kölnköpmän-nens i London, känt sedan 1100-talets början.
Detta gille, som kallades hansa, utvidgades
efter hand genom att köpmän från andra
tyska städer, särskilt de i Westfalen, mot en
avgift kunde vinna inträde däri. Sedan även
köpmän från Hamburg (1266) och Lybeck
(1267) fått rätt att bilda liknande »hansor»
i London, bildade tyskarna där 1282 en
gemensam dylik, över vilken Köln fick
kontrollen. Den hade eget faktori, Stalhof (eng.
Steel-yard), i London samt förvärvade av de
engelska konungarna värdefulla
handelsprivile-gier, som bidrogo till att Englands
utrikeshandel till stor del kom i tyskarnas händer.
En annan tysk köpmannaorganisation,
»Got-landsfarargillet», uppstod på 1100-talet i
Visby, som då hade utvecklats till ett
internationellt handelscentrum. Gillet, som hade
egen kyrka (S:ta Maria) i Visby, deltog
i Rysslandshandeln och hade vid 1100-talets
slut eget faktori (»Peterhof») i Novgorod.
»Gotlandsfarargillet» blev snart en
mäktig sammanslutning mellan ett trettiotal
städer (därav de flesta i Westfalen), som idkade
östersjö- och Rysslandshandel. Visby blev
ledare för detta förbund men fick snart en
farlig medtävlare i Lybeck. I s.
Nederländerna, som då särskilt genom sin omfattande
textilindustri voro ett annat centrum för
världshandeln, hade västtyska köpmän sedan
1100-talet drivit livlig handel. 1252
förvärvade representanter för »köpmännen i
romerska riket» (= Tyskland)
handelsprivile-gier i Flandern. I Brygge organiserades ett
tyskt faktori (»Komtor»), och det bestämdes,
att staden skulle vara stapel (se d. o.) för
handeln med flera viktiga varor, ss. ull, vax och
koppar. Ytterligare ett kontor (den senare
»Tyskebryggen») upprättades på 1340-talet i
Bergen, då centrum för den omfattande norska
fiskhandeln. Även här lyckades tyskarna
dominera utrikeshandeln, och deras ställning
befästes genom vittgående privilegier. —
Småningom utbildades olika huvudgrupper av
stä
der, som uppburo den tyska handeln vid
Nord-och Östersjön. Detta framträder bl. a. vid
traktatunderhandlingarna i Flandern 1252,
där underhandlarna representerade dels
»Gotlandsfarargillet» under Visbys ledning, dels
städerna från Rhenlandet och Westfalen
(Köln, Soest, Münster, Dortmund m. fl.) samt
Lybeck. Redan 1241 hade Lybeck, som då
blivit tyska östersjökustens dominerande
handelscentrum, slutit förbund med Hamburg.
1285 ingick Lybeck med Rostock och Wismar
ett förbund, till vilket senare Stralsund och
Greifswald m. fl. »vendiska» städer anslöto
sig. Till Lybeck närmade sig även senare de
»sachsiska» städerna (bl. a. Bremen,
Magde-burg och Braunschweig), medan de i n.
Nederländerna (Utrecht, Kampen, Zwolle,
Har-derwijk m. fl.) sökte anknytning till de
westfaliska, som stodo under Kölns ledning.
Gemensamma handelsintressen vidgade Kölns
intressesfär även till de preussiska städerna
(Danzig, Elbing, Thorn, Königsberg m. fl.).
Till Visby åter hade de est- och livländska
städerna (bl. a. Reval, Pernau, Dorpat och
Riga) sökt anknytning.
Av dessa stadsgrupper, som avhandlade sina
gemensamma angelägenheter på särskilda
möten (Tage), ådagalade den »vendiska» den
största expansionsdriften. Dess ledare
Lybeck bemäktigade sig ledningen i
»Gotlandsfarargillet» och därigenom kontrollen över
Novgorodkontoret. Även över ledningen av
kontoren i London och Brygge fick det större
inflytande, och i Norge lyckades det genom
en krigisk aktion 1285 utvidga sina
handels-privilegier. De »vendiska» städerna rönte
starkt motstånd från Danmark, men sedan
tronstriderna efter Erik Menveds död
försvagat Danmark, återvann Lybeck snabbt
sin makt. Det bevakade skickligt sina stora
handelsintressen i Norden, framför allt i
Skåne, på vars sillfångstplatser och
marknader (främst Skanör) de tyska köpmännen
länge dominerat. — Utrikespolitiska
konflikter i Flandern och Skandinavien åvägabragte
vid 1300-talets mitt ett samgående mellan
dessa olika stadsgrupper. — De tyska
köpmännen i Brygge voro 1347 organiserade i tre
»Drittel»: den vendisk-sachsiska, den
west-falisk-preussisk-nederländska och den
got-ländsk-livländska (till vilken även de tyska
köpmännen i Sverige räknades). I Flandern
hade »hundraårskriget» mellan England och
Frankrike då medfört utbrott av svåra, för
handeln skadliga oroligheter, vilket ledde
till gemensamma tyska repressalieåtgärder.
Av avgörande betydelse för h:s konsolidering
blev Valdemar Atterdags erövring (1361) av
hansestaden Visby. Stadens fall hotade
tyskarnas politisk-ekonomiska intressen i
östersjöområdet, vilka tidigare skadats genom
Valdemars återerövring av Skåne. I förening
med Sverige och Norge bildade s. å. de
vendiska och preussiska städerna ett förbund mot
Danmark, men de förbundnas inbördes
oenig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
