Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hansson, Valborg Sigrid, f. Holmlund - Hanstadium - Hansteen, Aasta - Hansteen, Christofer - Hanstein, Johannes von - Hanstholm - Hans Vik - Hanswurst - Hantel - Hants - Hantverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
529
Hanstadium—Hantverk
530
Monna Vanna, Madame Sans-Géne, Roxane i
»Cyrano de Bergerac», Ghismonda i »En
vene-ziansk komedi», Kameliadamen ocli Magda i
»Hemmet». Hon förenar med lyckliga yttre
medel humor, esprit, kvinnlig charm och
känslovärme och når med sina fint
kultiverade framställningar stark verkan, särskilt i
den högre komedien. Var sedan 1899 g. m.
skådespelaren Axel Mauritz H. (1869—
1911), en frisk och temperamentsfull »jeune
premier», anställd vid Svenska teatern i
Helsingfors 1895—98, Dramatiska teatern 1898—
1909, Svenska teatern från 1909. G. K-g.
Hanstadium, bot-, det stadium i en tvåkönad
blommas utveckling, då ståndarna öppna sina
knappar. Se Po llina ti o n.
Hansteen [-stèn], A a s t a, norsk förkämpe
för kvinnosaken (1824—1908), dotter till Chr.
H. Hon var urspr. målarinna, ägnade sig från
1870 helt åt kampen för kvinnornas rätt att
fritt få utveckla sin förmåga och på
jämställd fot med mannen deltaga i
samhällsarbetet. Hon vistades i Förenta staterna 1880
—89. Som agitator i föredrag och
tidskriftsartiklar var hon outtröttlig, ofta förlöjligad
men alltid buren av idealistisk entusiasm.
Hon skrev bl. a. »Kvinden skabt i Guds
bil-lede», 1 (1878), och »Kristi kirke i det nittende
aarhundrede» (1897). G. Heiberg har skildrat
henne i »Tante Ulrikke».
Hansteen [-stèn], Christofer, norsk
astronom, fysiker (1784—1873). Blev på grund av
sina 1807 påbörjade undersökningar om
jordmagnetismen 1816 prof, vid univ. i Oslo och
senare lärare vid
militärskolan där. Genom
sina jordmagnetiska
arbeten har H. vunnit
världsrykte. H:s
undersökningsmetoder
ha flitigt använts vid
många följ, arbeten
inom detta område.
H. utförde själv under
vidsträckta resor
undersökningar av de
jordmagnetiska
förhållandena på åtskilliga
punkter inom Europa, bl. a. inom ö. Sibirien.
1833 blev han direktor för det nyinrättade
astronomiska observatoriet i Oslo. H:s
huvudsakliga verksamhet faller dock inom
jordmagnetismens och meteorologiens område. (S. A-f.)
Ha’nstein [-Jtåin], Johannes von, tysk
botanist (1822—80). Blev 1865 prof, i botanik
i Bonn och utgav en mängd värdefulla arbeten
över växternas anatomi och morfologi, ss.
»Untersuchungen über den Bau und die
Ent-wickelung der Baumrinde» (1853), »Die
Milch-saftgefässe und die verwandten Organe der
Rinde» (1864) och »Die Scheitelzellgruppe im
Vegetationspunkt der Phanerogamen» (1869).
Hanstholm, kraftigt lysande havsfyr på
Jyllands n. v. udde med mistsiren, signal- och
livräddningsstationer samt hamnanläggning.
Hans Vik, pseud. för V. E. Almquist (se d. o.).
Hanswu’rst, gammal tysk groteskt komisk
teaterfigur, som på 1500- och 1600-talet var
en stående företeelse i både lust- och
skådespel. Han var den folklige, grovkornige
narren, i släkt med holländarnas Pickelhäring
och det engelska renässansdramats clown. I
Wien utbildades typen konstnärligt av J.
Stranitzky, G. Prehauser m. fl. på 1700-talet
men fördrevs ur den bättre dramatiken av
Gottsched.
Hantlar. T. h. fjäderhantel.
Hantel, ty. (av Hand, hand), redskap för
stärkande av armmusklerna, består av två
med ett handtag förenade metallkulor (se bild).
De numera mest brukade h. äro tudelade, väga
1,5—2 kg och äro försedda med fjädrar, så att
deras verkan ytterligare förhöjes genom de
två halvornas tryckning mot varandra i
händerna (se bild). — Jfr Halterer 1.
Hants [hänts], se Hampshire.
Hantverk, i allm. det slag av mänsklig
verksamhet, varigenom, huvudsaki. medelst
handkraft, förstärkt av enklare verktyg,
tillverkningar åstadkommas. Vanl. fästes ock
vid detta slags varutillverkning bibegreppet
av yrke och förutsättes som ändamål
materiell nytta, varemot den konstnärliga
verksamheten främst åsyftar att ge uttryck åt ett
andligt innehåll, konstnärens idé (jfr dock
Konsthantver k). Med stigande behov
och ökade tekniska resurser har h. i hög
grad ersatts av masstillverkning i fabriker
(jfr Industri). Under antiken drevs h.
företrädesvis genom slavar; under
medeltidens första århundraden utövades h. mest
på konungarnas och de förnämas stora gårdar
av i regel ofria, tjänstbarhetsskyldiga pers.
Av större betydelse blev hantverksståndet
längre fram under medeltiden, då det kom att
bestå av fria stadsbor. Den gemensamhet i
intressen, som förband särskilda h:s idkare
med varandra, föranledde dem redan under
1200-talet att här och där till vård av
gemensamma intressen bilda föreningar, s. k. s k r å n
(se Skråväsen; jfr även Gesäll). En
ny ordning för hantverksdriften i
näringsfrihetens intresse genomfördes överallt i
Europa under förra hälften av 1800-talet.
I Sverige antog under Gustav I:s tid
lagstiftningen som grundsats, att h. finge
utövas endast i städerna, med undantag för de
gärningsmän (se d. o.) allmogen behövde,
och ända till övergången från skråförfattning
till fullkomlig näringsfrihet (tiden 1846—64)
var jämväl b u r s k a p (se d. o.) villkor för
att utöva ett h. Först 1846 blev rättigheten
att utan mästerskap och burskap som
försörj-ningsmedel idka ett h. allmänt medgiven. Ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
