Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hardenberg, ätt - Hardenberg, Friedrich Leopold - Hardenberg, Karl August - Harderwijk - Hardie, James Keir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
547
Hardenberg, F. L. v.—Hardie
548
Gotland och Malmöhus samt 1559
rikshov-mästare men föll 1565 i onåd. Hans
brorsdotter Anne H. (d. 1589) är bekant som
föremål för Fredrik II:s ungdomskärlek. Hon
äktade 1573 riksrådet Oluf Mouritsen, den
siste av ätten Krognos. Monogr. av C. F.
Bricka (1873).
Ha’rdenberg [-bärk], Friedrich Leopold
von, tysk skald under namnet Novälis (1772
—1801). Växte upp i ett herrnhutiskt hem,
studerade i Jena, Leipzig, där han vart nära
förbunden med Friedrich
Schlegel, och
Witten-berg och anställdes
därpå i den
kursachsiska förvaltningen.
Förlovningen med
So-phie von Kiihn (1782
—97) bröts genom
hennes tidiga död, som
framkallade »Hymnen
an die Nacht» (tr. 1800
i Athenäum), i vilka
Eros- och
Thanatos-motiven fingo en
mys
tisk och gripande, expressionistisk tolkning.
Studier i geologi och mineralogi, som han
1797—99, efter att ha utnämnts till auditor
vid saltverken i Weissenfels, bedrev i
Frei-berg under Werners (se d. o.) ledning,
samvaro med den s. k. romantiska skolans
ledare och huvudmän, av vilka Tieck nu trädde
honom särskilt nära, och ett omfattande
lit-terärt-filosofiskt författarskap upptogo hans
sista år. H. dog i lungsot 25 mars 1801
utan att ha hunnit tillträda platsen som
amtshauptmann i Thüringen. H:s egentliga
författarskap omfattar blott fyra år; helt
naturligt består det därför till stor del av
aforismer och fragment. Genom »Geistliche
Lieder» skapade han en ny kristlig
diktning av enkel innerlighet och skönhet, den
yppersta tyska efter Gerhardt. En aldrig
avslutad skildring av medeltiden, »Die
Christen-heit oder Europa», förhärligade dennas enhet
och ideala strävan, den aldrig sedermera
återvunna harmonien mellan individualitet och
universalitet. En stor roman, »Heinrich von
Ofterdingen», av vilken H. hann fullborda
endast första delen och påbörjade den andra,
har formen av en poetiserad
medeltidsmålning. Dess grundtanke är enheten av
vetenskap och religion, diktning och liv; den är
poesiens apoteos. Genom språkets
utomordentliga musikaliska skönhet, som icke söker
gestalta, vilket begränsar, utan antyda och
som förenar symbol med stämning, och sin
metafysiska mystik utövade arbetet stort
inflytande liksom de rika, djupsinniga
aforis-merna (»Bliithenstaub» m. m.). Den andliga
renheten i hans väsen, den djupa och säregna
fantasikraften, känslans förtärande intensitet
vid sidan av ett klart och skarpt förstånd i
all hans produktion — och även hans
romantiska levnadslopp ha gjort H:s person och
diktning i hög grad uppmärksammade. H:s
skrifter utgåvos av F. Schlegel och L. Tieck
(I—II 1802, III 1846); kritisk uppl. av J.
Minor (4 bd, 1907). Se monogr. av E.
Heil-born (1901), E. Spenlé (1904), J. Minor (1911),
K. Obenauer (1925), R. Samuel (s. å.), H. Hesse
och K. Isenberg (s. å.) samt W. Dilthey, »Das
Erlebnis und die Dichtung» (1905). R-n B.
Ha’rdenberg [-bärk], Karl August, furst
von H., preu‘ssisk statsman (1750—1822). Blev
1791 preussisk kabinettsminister och övertog
1792 förvaltningen av Ansbach och Bayreuth,
varjämte han 1795
avslöt freden i Basel med
franska republiken.
1804 blev han greve
Hangwitz’ efterträdare
som utrikesminister
och gjorde till sin
uppgift att utvidga
Preussens område, helst
genom att med
Napole-ons medverkan
förvärva Hannover.
Genom fördraget med
Napoleon i Schönbrunn
(15 dec. 1805) tillföll Hannover Preussen, som
avträdde Ansbach och Kleve samt blev
Frankrikes bundsförvant. Men Napoleon, som
misstrodde II., framtvang hans avgång (april 1806).
H. blev då en bland det franska överväldets
ivrigaste motståndare. Han var med om att
förbereda fjärde koalitionskriget (1806), blev
ånyo Preussens ledande minister (april—juli
1807) men måste åter vika för Napoleons
maktbud. Likväl tillät kejsaren, att H. tre
år senare utnämndes till statskansler (1810).
Som sådan fortsatte han delvis de av Stein
började reformerna, upphävde skråtvånget,
införde näringsfrihet och sökte förbättra
böndernas ställning. Efter franska härens
undergång 1812 lyckades han förmå sin konung
att med Ryssland ingå en defensivallians
(febr. 1813), som sedan övergick till
anfallsförbund. A Preussens vägnar undertecknade
H. fredsfördraget i Paris (30 maj 1814),
varefter han upphöjdes i furstligt stånd. Ännu
i åtta år stod han i spetsen för den
preussiska ministären men med minskad kraft och
inflytande, och löftet om införande av en
folkrepresentation (1815) inlöstes ej. — Litt.: L.
v. Ranke, »Denkwürdigkeiten des
Staats-kanzlers Fürsten von H.» (5 bd, 1876—77);
E. Meier, »Die Reform der
Verwaltungsorga-nisation unter Stein und H.» (1881); K.
Han-sing, »H. und die dritte Koalition» (1899); P.
Haake, »Der preussische Verfassungskampf
vor hundert Jahren» (1921). G. W-k.
Ha’rderwijk [-vÉuk], stad i nederl. prov.
Gelderland. vid Zuiderzee; 8,676 inv. (1926).
Handel och fiske. Var under medeltiden
medlem av hansan och hade handelsförbindelser
med Skandinavien. Universitet 1648—1811
(Linné blev med. dr där 1735).
Hardie [hä’di], James Keir, brittisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
