Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harlösa - Harmagedon - Harmattan - Harmer, sir Sidney - Harmodios och Aristogeiton - Harmoni - Harmoni-ekonomer - Harmonik - Harmonika - Harmonilära (Harmonik) - Harmonimusik - Harmoniorkester - Harmonisera - Harmonisk - Harmonisk analys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
561
Harlösa—Harmonisk analys
562
Harlösa, socken i Malmöhus län, Frosta
härad, n. om Våmbsjön och övre Kävlingeån;
36,90 kvkm, 1,424 inv. (1928). Är ett mot s.
jämnt sluttande, bördigt slättområde. 2,686
har åker, 376 har skogs- och hagmark.
Egendom: Hjularöd. Ingår i H. och Hammarlunda
pastorat i Lunds stift, Frosta kontrakt.
Harmagedon, »Megiddos berg», enl. Joh.
Upp. 16: 16 platsen för den sista avgörande
striden. Trakten kring Megiddo på
Jisreels-slätten var ett känt slagfält.
Harmattän, het och utomordentligt torr
östanvind vid n. Afrikas v. kust. Den härskar
vanligen blott en dag (sällan 5—6) i sänder
och uppriver för solen nästan
ogenomträngliga dammoln. Människorna besväras av
torrhet i halsen, huden fjällar sig, och
andningen försvåras. Till skydd pläga negrerna
smörja sig med fett, därav namnet (av
aberrahman, blåsa, och tan, fett, talg). Se
Vind. B. R.
Harmer [hä’mø], sir S i d n e y, engelsk
zoolog (f. 1862), föreståndare för naturhistoriska
delen av British museum i London. H. är en
av utgivarna av samlingsverket »Cambridge
natural history» och förf, till bl. a. flera
arbeten om mossdjuren, Enteropneusta. H.
adlades 1920. L-e.*
Harmo’dios och A r i s t o g e i’t o n, två
atenare, som mördade envåldshärskaren
Hippar-chos (514 f. Kr.) och firades som
fäderneslandets befriare, ehuru mordet torde ha
framkallats av enskild hämnd. A. M. A.*
Harmoni (grek. harmoni’a), jämnmått,
överensstämmelse, samstämmighet; enighet;
jämvikt; välljud. — Verb: Harmoniera.
1. (J/ws.) Samklang, sammanbindande av
toner till ett ackord (vanl. ett konsonerande
ackord); hos grekerna även beteckning för
skalan. Jfr Disharmoni och H a r m
o-n i 1 ä r a. T. N.
2. (Filos.) Samstämmighet eller
överensstämmelse emellan moment, som äro förenade
till enhet. Redan tidigt i filosofiens historia
sökte man fatta verkligheten eller något
verkligt som harmoniskt. Enl. pytagoréerna
försonas motsatserna av h., och detta
förklaras genom en hänvisning till förhållandena
mellan tonerna. H. identifieras därvid med
oktaven. — Sfärernas h. är den oktav, som
framkallas av stjärnornas rörelse. —
Harmonitanken har använts inom filosofiens alla
discipliner. Inom kunskapsteorien har
Leib-niz i sin teori om den prestabilierade
harmonien emellan skilda väsens
förnimmelsevärldar på ett storartat sätt använt
harmonibegreppet (se L e i b n i z). Detta begrepp
framträder även i många etiska system, t. ex.
i Kants lära om det ändamålens rike, som
bildas av de förnuftiga viljorna. C. H-m.
Harmoni-ekonomer, se B a s t i a t, Fr.
Harmonlk (se Harmoni), mus. 1.
Harmonilära. — 2. Sammanfattningen av
harmonierna i ett tonstycke.
Harmönika, beteckning på flera olika
in
strument. Under 1700-talets senare och
1800-talets förra hälft dets. som
glasharmoni k a, ett friktionsinstrument med olika
stämda glasskålar, vilka genom en
trampinrättning vredos runt och berördes med
fuktade fingrar; uppfunnet av B. Franklin 1763.
Efter 1850 har h. betecknat två instrument
med fritunga: dragharmonika och
munharmonika. Det förra uppfanns
1829 av Damian i Wien; det har även kallats
ackordion och på senare tid i Sverige
handklaver el. dragspel.
Dragbar-momkan har blåsbälg, vilken regleras av
händerna, och en klaviatur på sidorna, som
samtidigt skötes av fingrarna. Varje tangent har
två toner, av vilka den ena erhålles vid
ut-dragningen, den andra vid
sammanpressningen Munharmonikan saknar bälg, och
lufttillförseln sker direkt genom munnen. Liksom
dragharmonikan har även munharmonikan
för varje öppning två toner; den ena ljuder
vid inandning, den andra vid utandning.
Munharmonikan (munspelet) torde ha uppstått
något senare än dragharmonikan. T. N.
Harmonilära (Harmonlk), läran om
ackorden och lagarna för harmonisering. Den
praktiska h. omfattar närmast
ackordlära, harnlonifrämmande toner,
modulations-lära och harmonisering av en melodi. Den
teoretiska h. vill förklara lagarna för
harmoniseringen, konsonans- och
dissonansbegreppen. Då lagarna för harmoniseringen
växla under skilda historiska tidsperioder, är
h. ej blott en praktisk-teoretisk vetenskap
utan även en musikhistorisk disciplin. Den
främsta historiska framställningen är av H.
Riemann, »Geschichte der Musiktheorie» (1898).
Av författare till läroböcker i h. må nämnas
Hauptmann, Richter, Jadassohn, Gevaert.
Riemann, Thuille och Schönberg (se dessa ord).
Svenska läroböcker ha skrivits av E. Drake,
C. J. Fröberg, A. Bergenson m. fl. T. N.
Harmonimusik, musik för biåsinstrument,
särskilt mässingsinstrument tills, m.
träblås-instrument och slaginstrument.
Harmoniorkester, orkester med
mässings-och träblåsinstrument med el. utan
slaginstrument.
Harmonisera, sätta harmoni till givna
melodier. — Subst.: Harmonisering. Se
Harmonilära.
Harmonisk (se Harmoni), som äger
harmoni, väl avvägd; måttfull; mus., som har
avseende på harmonierna i ett tonstycke.
Harmonisk analys, urspr. engelskt namn på
en matematisk metod för undersökning av
periodiska naturföreteelser (ebb och flod,
meteorologiska, astronomiska, jordmagnetiska
m. fl. fenomen). Metoden grundar sig på det
förhållandet, att den enklaste periodiska
funktionen kan analytiskt uttryckas med
tillhjälp av sinus- och cosinusfunktioner.
Genom kombination av dylika fås uttryck för
allmännare, mera komplicerade periodiska
funktioner. Funktionens argument (se F u n k-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
