Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harms, Klaus - Harms, Ludwig - Harmsworth - Harmynta, Hartimjan - Harmynthet - Harmånger - Harmångersån - Harmöss - Harnack, Adolf von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
565
Harms, L.—Harnack, A. v.
566
såsom »med en översättning från 1517 till
1817». Det var ett häftigt angrepp på
kristendomens förvandling till förnuftstro och
moralism. Teserna spredos snart över hela
Tyskland och än vidare, framkallande en
litteratur på 200 skrifter för och emot. H:s
inflytande växte hastigt. Utan att inneha
någon officiell lärarplats vid Kiels univ.
inverkade han starkt på prästutbildningen där,
särskilt genom privata studiekretsar. Ur
arbetet med dessa framväxte hans
»Pastoral-theologie» (1830; sv. övers. 1839). Bland H:s
arbeten må f. ö. nämnas hans predikosamlingar
samt åtskilliga kateketiska skrifter. Han var
en framstående predikant; det enkla
innehållet fängslade, klätt i kärnfull och
originellt folklig form. 1819 avböjde han en kallelse
till evangelisk biskop i Petersburg, 1835 blev
han prost i Kiel och 1841 överkonsistorialråd.
På grund av blindhet måste han 1849 nedlägga
sina ämbeten. Se biogr. av M. Baumgarten
(1855) och C. Lüdemann (1878); G. Schliebting,
»Claus H. als Volkserzieher» (1909), samt H:s
självbiografi (senast utg. 1888). G. A-n.
Harms, L u d w i g, tysk predikant (1808—
65). Grundade 1849 i Hermannsburg
(Hannover) ett missionssällskap på strängt
lutersk-konfessionell basis, vilket bedrivit en
omfattande verksamhet för kristendomens utbredande i
Afrika, Asien, Amerika och Australien. 1853
lät H. bygga ett missionsskepp, som vid flera
tillfällen överförde missionärer. Som
själasörjare och folkpredikant med fin förståelse
för de breda lagrens andliga behov har han
jämförts med Luther. Utom mycket spridda
predikosamlingar utgav han även berättelser,
till större delen på plattyska språket, t. ex.
»Goldene Aepfel in silbernen Schalen» (6:e
uppl. 1875; »Gyllene äpplen i silfverskålar»,
1869) m. m. Monogr. av H. Knaut (1899) och
W. Wendebourg (1910). (E. Nwn.)
Harmsworth [hä^zmop], släktnamn för de
engelska »tidningskungarna» Alfred H.,
lord N o r t h c 1 i f f e (se d. o.; 1865—1922), och
hans bror Harold H., viscount Ro the
r-mere (se d. o.; f. 1868). Brodern Cecil H.
(f. 1869) har varit (liberal) led. av underhuset
1906—10 och 1911—22 samt understatssekr.
i utrikesministeriet 1915 och 1919—22.
Harmynta, Hartimjan, Saturei’a äcinos
(Calami’ntha äcinos), en till fam. Labiatae
hörande, 1—2 dm hög, välluktande, flerårig
ört med talrika, små, violetta, stundom vita
blommor. Växer på backar och berghällar
ända upp till Västerbotten. G. M-e.
Harmynthet, dets. som harläpp (se d. o.).
Harmånger, socken i n. Hälsingland,
Bergsjö och Forsa tingslag, vid kusten; 137,70
kvkm, 3,238 inv. (1928). Genomflytes från
Storsjön i sjörikt lopp av Harmångersån, vars
forsar driva Forsa kraftstation, Ströms (omkr.
600 inv.) sulfitfabrik och Stocka (omkr. 700
inv.) sågverk. 1,536 har åker, 8,937 har
skogs-och hagmark. Ingår i H:s och Jättendals
pastorat, Ärkestiftet, Nordanstigs kontrakt.
Harmångersån, kustå i n. Hälsingland; 81
km, 1,170 kvkm flodområde, disponibel
medel-vatteneffekt 18.000 hkr, därav utbyggda 2.900
hkr (1924). Uppflyter på Medelpadsgränsen,
kallas i övre loppet Framängs- el. Skansån
och rinner genom Hasselasjön och Storsjön
till Ström och Stocka vid Bottenhavet.
Harmöss, Chinchillidae, kallas en
sydamerikansk gnagarfam., vars medlemmar till
kroppsform och storlek närmast erinra om kaniner,
från vilka de avvika genom tandsystemets
beskaffenhet och förekomsten av en lång
svans. De gräva gångar i marken och livnära
sig av växtföda. Det viktigaste släktet är
Chinchilla (se d. o.). Medan de flesta h.
tillhöra höglandet, lever vizcachan (Viscasia
viscasia) nere på pampas, illa sedd på grund
av sina omfattande grävningar. T. P.
Ha’rnack, Adolf von, tysk teolog (f. 1851
7/5), son till Th. H. Föddes i Dorpat, blev
1874 docent i kyrkohistoria i Leipzig, 1876
e. o. och 1879 ord. prof, i Giessen, flyttade i
samma egenskap 1886
till Marburg och 1888
till Berlin, där han
1895 blev
generaldirektor för kungl. bibi.
Han adlades 1914 och
tog avsked 1921. H.
blev 1908 led. av sv.
Vet.-akad. efter att ha
hållit ett antal
uppmärksammade föredrag i Stockholm och
Uppsala. Jämte O. von
Gebhardt (till 1906)
och C. Schmidt utger H. sedan 1882 »Texte und
Untersuchungen zur Geschichte der
altchrist-lichen Literatur» (45 bd t. o. m. 1924), vars
flitigaste medarbetare H. själv varit. Jämte
E. Schürer grundade H. Theologische
Litera-turzeitung och var många år dess utgivare.
Han utgav 1875—77 tills, m. O. v. Gebhardt
och T. Zahn »Patrum apostolicorum opera»,
1880 jämte den förre »Evangeliorum codex
græcus purpureus Rossanensis». Av H:s till
omfattning och innehåll särdeles
betydelsefulla författarskap inom kristendomens
historia må nämnas hans fyra största verk och
två mest omdebatterade skrifter.
»Lehr-buch der Dogmengeschichte» (3 bd, 1886—90;
4:e uppl. 1909—10; en del av bd 3 övers, av F.
Fehr 1891, »Dogmhistoriens trefaldiga
utmyn-ning»; i sammandrag utg. som »Grundriss der
Dogmengeschichte», 1889—91; 6:e uppl. 1922)
betydde en ny epok för denna disciplin (se
Dogmhistoria). Bokens grundtes, att
dogmen är den grekiska andens verk på
evangeliets mark, var ej fullkomligt ny, och
H:s sätt att genomföra den har i åtskilligt
visats vara ensidigt, men H. framlade
grundligt och snillrikt kristendomens
hellenise-ringsprocess samt skildrade i större stil än
någon förut den kristna
religionsuppfattningens utveckling t. o. m. reformationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
