Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harnack, Adolf von - Harnack, Otto - Harnack, Theodosius - Harnesk - Harnäs - Haro, Luis Mendez de - Harpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
Harnack, O.—Harpa
568
En protokollisering av egna och andras
forskningar om den äldsta kyrkan har H. företagit
i jätteverket »Geschichte der altchristlichen
Literatur bis Eusebius» (I, 1893, med hjälp
av E. Preuschen, II. i 2 bd, 1897 och 1904),
som genom sin datering av de
nytestament-liga böckerna och sin värdering av den
forn-kristna traditionen skaffat honom många
anklagelser för reaktionära tendenser.
Ytterligare förvåning väckte H. genom sin
detaljerade bevisföring om synoptikernas och
Apostlagärningarnas ålder och historiska
värde i »Beiträge zur Einleitung in das Neue
Testament» (7 dir, 1906—16). Denna
skriftserie bekräftar H:s 1897 uttalade mening,
att kyrkans äldsta litteratur är i
huvudpunkterna och de flesta enskildheter,
litteraturhistoriskt betraktad, sann och
tillfredsställande. H. har härvid ej givit efter för
kyrkliga krav utan letts av behovet att hålla
vetenskapen fri från allt slags dogmatism,
även den kritiska.
H:s tredje monumentala verk, »Die Mission
und Ausbreitung des Christentums in den
ersten drei Jahrhunderten» (1902; 4:e uppl.
i 2 bd 1923), hans historieskrivnings dittills
mognaste frukt, väckte livlig diskussion
genom åsikten, att det rent universalistiska
evangeliet ej hos Jesus, som begränsade sitt
kall till sitt folk, förbands med programmet
att missionera i hela världen. Som det fjärde
av hans monumentalverk kan räknas
»Mar-cion: das Evangelium vom fremden Gott»
(1921; 2:a uppl. 1924). Marcion framstår i
denna skildring (ny bearbetning av H:s nära
50 år äldre förstlingsskrift) som panteismens
äkta radikale fullföljare. Emot synkretismen
och den utjämnande filosofien hävdade Marcion
evangeliets paradoxala tro på Kristusgudens
kärlek i motsats till skapelsens och världens
vittnesbörd. Häri finner H. Marcion bäst
fortsatt av Luther.
Mest omdebatterade blevo två av H:s
smärre skrifter. I samband med den
würt-tembergske prästen Schrempfs vägran att i
dopritualen läsa det s. k. apostoliska
symbo-lum och därpå följande avsättning
förbereddes en studentpetition om dettas avskaffande.
H. avstyrde petitionen och sökte åstadkomma
en riktigare uppfattning av det gamla
sym-bolums bestående värde, trots ögonskenliga
brister, i »Das apostolische
Glaubensbekennt-nis» (1892; 27:e uppl. 1896; »Den apostoliska
trosbekännelsen», s. å., jämte H. Cremers
mot-skrift och H:s svar, 1893), som följdes av en
svärm småskrifter. Till stor del föranleddes
dessa av H:s sats, att jungfrufödelsens
fysiologiska under, som i N. T. är känt blott av
inledningarna till Matteus’ och Lukas’
evangelier, ej tillhörde deras gemensamma källa eller
den ursprungliga förkunnelsen. I »Das Wesen
des Christentums» (1900; 71:a tusendet 1927;
»Kristendomens väsende», 1900; 2:a uppl.
1904), varemot anmärkts, att H.
underskattade Jesu Kristi persons ställning i den
krist
nes gudsförhållande, förmälde sig med
historikerns mästerliga teckning av huvudtyperna i
den kristna religionens utveckling en personlig
bekännelse, som torde komma att stå kvar i
raden av de historiskt betydelsefulla
uttrycken av kristen tro. H. har vidare utgivit bl. a.
»Reden und Aufsätze» (6 bd, 1904—23) och
»Die Entstehung der christlichen Theologie
und des kirchlichen Dogmas» (1927). Smärre
uppsatser har H. i stort antal publicerat i
Sitzungsberichte der Preussischen Akademie
der Wissenschaften, vilken akademis historia
H. på uppdrag skrivit (3 bd, 1900). Jfr även F.
Smend, »A. v. H. Verzeichnis seiner
Schrif-ten» (1927). — H. har gjort sig ett stort namn
som föreläsare genom imponerande herravälde
över källmaterialet, fenomenalt minne, skarp
blick för det väsentliga och förmåga av
överskådlighet och sammanfattning. Han är
samtidens berömdaste teolog och ett av den kristna
bildningshistoriens stora namn. N. S.
Ha’rnack, Otto, tysk litteraturhistoriker
(1857—1914), bror till A. v. H., 1896—1905
prof, i Darmstadt, sedan i Stuttgart. Skrev
om den tyska klassiska litteraturen (Goethe,
Schiller, W. von Humboldt m. m.), Ulrich
von Hutten (1912), medeltidshistoria o. s. v.
Ha’rnack, Th e od o si u s, tysk teolog (1817
—89), f. i Petersburg. Prof, i praktisk
teologi i Dorpat 1848, i Erlangen 1853 och ånyo
i Dorpat 1866. Fostrad i
herrnhutisk-pietis-tisk åskådning, anslöt sig H. alltmer till den
lutersk-konfessionella teologiska riktningen
(»Erlangenskolan»). Bland hans skrifter
märkas »Die lutherische Kirche Livlands und
die herrnhutische Brüdergemeinde» (1860) och
»Praktische Theologie» (1877—78). A. G-w.
Harnesk. 1. Se Rustning.
2. (Geol.; ty. Harnisch.) Dets. som slint- el.
glidyta.
Härnäs, lastageplats, tidigare bruk i
Skutskärs kapellförsaml., Uppsala län, vid
Gävle-bukten. Bruket anlades jämte Älvkarleby
1659 av Klas Depken (adlad Anckarström) och
D. Leijel, nedlades 1812 med undantag av
masugnen. 1918 såldes H. av Söderfors bruks
a.-b. till Stora Kopparbergs bergslags a.-b.
Hamnen är omkr. 8 m djup (5,3 m vid kaj).
Station på Uppsala—Gävle järnväg.
Haro [a’rå], Luis Mendez de, spansk
statsman (omkr. 1599—1661). Efterträdde
sin morbror Olivarez som ledande minister
1643. H. var fredsälskande och hederlig,
personligen en medelmåtta men delvis gynnad
av den utrikespolitiska situationen. Han
avslöt pyreneiska freden med Frankrike 1657.
Harpa. 1. Ett instrument med flera
strängar, ställda vertikalt mot ljudlådaji.
Instrumentet torde först ha utbildats i Egypten,
omkr. 3000 f. Kr. De äldsta avbildningarna
visa ett instrument, täml. likt en musikbåge.
H. förekommer sedan såväl i Egypten
(halv-bågformig, rundharpa) som i
Babylonien-Assyrien (v i n k e 1 h a r p a). Hos greker och
romare var h. mindre framträdande. 600 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
