Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hartman, Ellen (Helena Elisabeth Florentina), f. Hedlund - Hartman, Gabriel Israel - Hartman, Karl Julius - Hartman Robert Wilhelm - Hartman, Torsten Edvard - Hartman, Viktor - Hartmann, släkt - Hartmann, Emil - Hartmann, Johan Peter Emilius - Hartmann, Karl Robert Eduard von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Hartman, G. I.—Hartmann, K. R. E. v.
586
Fru H. nådde en enastående popularitet,
först med sina illusoriskt återgivna backfischar,
sina fina och känsliga framställningar av
särskilt den franska komediens unga flicka och
sina friska och slagfärdiga subretter, sedan
med sina av temperament, esprit och teknisk
bravur burna tolkningar av den moderna
komediens hjältinnor. G. K-g.
Hartman, Gabriel Israel, finländsk
filosof (1776—1809). Blev docent i filosofi vid
Äbo akad. 1802 och bibliotekarie 1807. Han
utgav en »Lärobok uti allmänna geografien»
(1806; flera uppl.), filosofiska disputationer
och det oavslutade verket »Kunskapslära»
(1807—08), vari H. ville grunda ett nytt
system, som var anmärkningsvärt självständigt,
ehuru det närmar sig den skotska filosofi
(Reid o. a.), vilken åberopade det »sunda
förståndet» (common sense) som högsta
auktoritet. Till Kant ställde han sig i medveten
motsats. Litt.: K. Sederholm, »Studien», I (1830);
Th. Rein, »Filosofiens studium vid Åbo univ.»
(1908). H. E.P.
Hartman, Karl Julius, finländsk
historiker (f. 1861 lilt), av annan släkt än G. I. H.
och T. E. H. Disputerade 1888, blev lektor vid
Åbo svenska klassiska lyceum 1892 och
rektor 1904. Han lämnade skolan 1908 och
ägnade sig en tid uteslutande åt
försäkringsverk-samhet (allmän dispaschör 1895—1921, verkst.
dir. i tre försäkringsbolag) men återtog 1917
sina historiska studier och utgav »Åländska
kongressen och dess förhistoria» (4 bd, i Acta
Academiæ Aboensis, 1921—28). (H. E. P.)
Hartman, Robert Wilhelm (1827—91),
bror till C. H. Fil. dr 1854, adjunkt i Gävle
1860. H. är särskilt känd för sitt utmärkta
exsickatverk »Bryaceæ Scandinaviæ
exsic-catæ» (15 faskiklar, 1857—74). T. K.*
Hartman, Torsten Edvard, finländsk
historiker (1867—1927), kusins sonson till G.
I. H. Blev 1898 aktuarie och 1905 arkivarie
vid Finlands statsarkiv. Han utgav bl. a. »De
tre gustavianerna» (1899), »Borgå stads
historia» (3 bd, 1906—08), »Då Helsingfors blef
huf-vudstad» (1912) och var vid sin död sysselsatt
med att utarbeta Helsingfors stads historia. H.
var jämväl verksam som tidningsman, sedan
1897 i Hufvudstadsbladet, där han länge skrev
de politiska ledande artiklarna. H. E. P.
Hartman, Viktor, skådespelare (1839—
98), anställd vid de kungl. teatrarna från
1861. Bland H:s roller märkas Ambrosius,
Almaviva i »Barberaren i Sevilla», Horace i
»Fruntimmersskolan» och Derblay i »Herr
Derblays giftermål». Naturlig friskhet och
manlig kraft utmärkte H:s konst. H. var 1881
—91 gift med Ellen Hedlund (se H a r t m a n,
Ellen). G. K-g.
Hartmann, dansk musikersläkt,
härstammande från Schlesien. Den berömdaste
medlemmen är J. P. E. H. (se nedan). Hans
farfar var kapellmästare, fadern organist i
Köpenhamn; om sonen Emil H. se nedan.
Hartmann, Emil, dansk musiker (1836—
98), son till J. P. E. H. Blev 1871 organist i
slottskyrkan i Köpenhamn och vann särskilt
berömmelse som kompositör av symfonier (Ess
dur, n:r 1), symfoniska dikter (»Hakon jarl»),
orkestersviter, kammarmusik m. m. H. skrev
även körverk och manskvartetter. T. N.
Hartmann, Johan Peter Emilius,
dansk musiker (1805—1900); se släktartikeln.
Efter att ha innehaft flera olika
organistbefattningar vid mindre kyrkor i Köpenhamn
blev han 1843 organist
vid Vor Frue kirke;
från 1867, då
Köpenhamns konservatorium
grundades, var H. en
av de ledande där och
från 1843 även
studentsångföreningens
ledare. H. framträdde
tidigt som kompositör
men vann först med
1830- och 1840-talet
sin fulla mognad. Hajn
anslöt sig närmast till
den dansk-nationella riktningen, som med
särskild förkärlek tonsatte verk av
Oehlenschlä-ger. Av scenisk musik märkes musik till
»Olaf den hellige» (1838), »Hakon jarl» samt
operorna »Ravnen» (1832), »Korsarerne»
(1835), »Liden Kirsten» (1846) och baletten
»Et folkesagn» (1854). De flesta av dessa
blevo mycket populära. Flera körverk vunno
även mycket beaktande: »Völvens spaadom»
(1872), »Almægtige Gud» (julkantat),
psalmen 115 m. fl. Dessutom skrev han
kammarmusik, solosånger, pianostycken och flera
manskörer. H. anslöt sig som kompositör
närmast till Spohr och Mendelssohn. — Litt.:
Thrane, »Danske komponister» (1875). Biogr.
av W. Behrend (1895) och av A. Hammerich
(1900). T. N.
Hartmann, K a r 1 R o b e r t E d u a r d von,
tysk filosof (1842—1906). H. tvangs av en
sjukdom att vid 23 års ålder lämna
officers-banan och ägnade sig sedan åt filosofien.
Redan 1869 utgav H. sitt
huvudarbete,
»Philo-sophie des
Unbewuss-ten» (3 bd; bd I och
II i sv. övers. 1877—
78), som med ens
gjorde honom ryktbar. H.
var synnerligen
produktiv och publicerade
undersökningar på
filosofiens alla områden.
Bland hans skrifter
märkas
»Phänomeno-logie des sittlichen
Bewusstseins» (1879; 2:a uppl. under titeln
»Das sittliche Bewusstsein» 1886),
»Religions-philosophie» (2 bd, 1882), »Kategorienlehre»
(1896), »System der Philosophie im
Grund-riss» (8 bd, 1906—09). I kunskapsteorien
utgår H. ifrån en fenomenlära, liknande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
