Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hatzfeldt, ätt - Hatzfeldt, Melchior - Haubits - Hauch, Johannes Carsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
629
Hatzfeldt, M.—Hauch, J. C.
630
känd sedan 1100-talet. Blev
riksgrev-lig 1635 och furstlig 1748. Om greve
M. H. se nedan. Av andra kända
släktmedlemmar märkas följ.: Franz
Ludvig, furste av H. (1756—1827),
var preussisk generallöjtnant och
diplomat. Hans dotter S o p h i e v. H.
(1805—81) blev 1822 g. m. greve
Edmund v. H. men 1851 skild; hon är
bekant som väninna till F. Lassalle
och deltog i dennes socialistiska
agitation. Hennes son greve Paul v. H.
(1831—1901) var diplomat (bl. a. tysk
ambassadör i Konstantinopel 1878—81 och i
London 1885—1901); hans från Versailles 1870
—71 skrivna brev till hans hustru utgåvos 1907.
Hans kusin H e r m a n n v. H. (f. 1848 *(2),
furste av H., sedan 1900 hertig av T r a c h e
n-b e r g, är huvudman för släktens nuv. äldre
gren (den yngre linjens huvudman för titeln
furste av H.). Han satt 1878—93 och 1907—
11 i tyska riksdagen och var under senare
perioden frikonservativ. 1894—1903 var han
överpresident i Schlesien och 1919—21 tyska
regeringens representant i Oberschlesien
under ockupationen av denna landsdel före och
under den där anställda folkomröstningen.
Hatzfeldt, Melchior, tysk greve, kejserlig
fältmarskalk (1593—1658). Blev 1625 överste
och kämpade 1636—37 i kejserlig tjänst med
växlande lycka mot Banér (som besegrade
honom vid Wittstock).
H. förde från 1638 i
allm. befälet över en
särskild armé i
West-falen. 1642—44
opererade han tills, m.
bay-rarna mot
fransmännen. 1644 fick H. som
fältmarskalk
överbefälet över den
kejserliga huvudarmén men
blev 1645 vid Jankov
av Torstenson slagen
och tillfångatagen.
1657 förde H. befälet över de kejserliga
hjälptrupperna till Johan Kasimir i Polen och
erövrade Krakau. — H. var utan att vara ett
militärt snille en av de mest dugande
kejserliga generalerna under senare delen av
trettioåriga kriget, och hans operationer kröntes
ofta av stor framgång. Monogr. av J. Krebs
(2 bd, 1910—26).
Haubi’ts (ty. Ilaubitze), en kastpjäs (se d. o.),
som har längre lopp, större utgångshastighet,
skottvidd och tyngd än mörsaren. Den liknar
till det yttre kanonen. Eldrörets längd var
före världskriget 12—14 kaliber men har
ökats — liksom vid alla artilleripjäser — och
är nu 16—18 kaliber. Största
utgångshastig-heten, före världskriget omkr. 300 m i sek. med
en skottvidd av knappt 7 km, uppgår nu till 400
—475 m, varmed nås en skottvidd av 10—14
km. Genom sin större skottvidd anses h. nu
lämpligare än mörsaren och har i stort sett
Svensk 15 cm fälthaubits, modell 1906. Lavettens ena hjul visas
icke i ritningen.
utträngt denna. Vid fältartilleriet användas
h. av 10—21 cm kaliber. Specialpjäser med
ännu större kaliber ha även förekommit,
t. ex. den från världskriget ryktbara »Tjocka
Bertha» (se d. o.) av 42 cm kaliber. Vid 15
cm kaliber väga eldrör och lavett tills. 3,500
—4.000 kg (före världskriget omkr. 2.200 kg).
Vid kustartilleriet användas grövre h. (30—
35 cm), vilkas huvudsakliga uppgift är att
genomslå fientliga fartygs pansardäck. Jfr
Artilleripjäs (med bild 4—6, 11 och 14)
och M ö r s a r e. G. af W-dt.
Hauch, Johannes Carsten, dansk
författare (1790—1872). Tillbragte sin barndom
i Bergen och Hardanger samt kom trettonårig
till Köpenhamn, där han vid engelsmännens
bombardering 1807
deltog i försvaret.
Student 1808, drogs H.
dels till
Oehlenschlä-gers poesi, dels till
ör-steds naturvetenskap.
Hans första diktverk
(1814 ff.) slogo ej an,
varför H. på allvar
ägnade sig åt studierna.
Fil. dr 1821 på en avh.
i zoologi, for han s. å.
till Paris, där han
arbetade under Cuvier,
och Italien, där han efter lång sjukdom
nödgades amputera vänstra foten 1825. I
förtvivlan begick H. ett självmordsförsök; i dess
misslyckande såg han försynens vink, att han
skulle leva. Sin tröst fann han i poesien, och
han började nu en ganska livlig
författarverksamhet, som fortsattes även sedan han 1827
återvänt till Danmark, blivit lektor i Sorö
och gift sig. Kritik och publik voro honom
dock oblida, och mot J. L. Heiberg och hans
skola vände han sig i både vers och prosa.
1846 blev H. prof, i nordiska språk i Kiel
men fördrevs redan 1848 därifrån av upproret
och utnämndes 1851 till Oehlenschlägers
efterträdare som prof, i estetik i Köpenhamn. 1867
besökte han barndomsnejderna i Norge, och
1871 for han till Rom, där han dog.
H:s alstring var mycket ojämn. En hel del,
särskilt av romanerna och skådespelen, är
förståndsarbete, tungt i stilen, som sällan
ägde enkelhet, individualisering efter de
skildrade personerna eller frihet och saknar
per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
