Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hauptmann, Gerhart - Hauptmann, Karl - Hauptmann, Moritz - Haupt- und Staatsactionen - Haura - Hauraki - Hauran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
635
Hauptmann, K.—Hauran
636
Berlin, där han kom i nära beröring med en
del moderna nationalekonomer och författare,
och har sedan varit bosatt dels i Riesengebirge
på sin egendom
Agne-tendorff, nära
Salz-brunn, dels i Berlin.
Hans debutarbete,
»Promethidenloos»
(1885), är en
versifierad episk dikt,
närmast efter Byrons
»Childe Harold». 1889
började H. sin
dramatiska verksamhet med
det av Zola, Tolstoj
och Ibsen påverkade,
bjärt naturalistiska
»Vor Sonnenaufgang», som på Freie Biihne i
Berlin väckte skandal men också beundrades
och blev banbrytande på den tyska scenen;
det hade sin styrka i H:s kanske förnämsta
egenskap som författare, förmågan att ge en
överlägsen miljöskildring. »Das Friedensfest»
(1890) är en familjetragedi (befryndad med
Ibsens »Gengangere» och Strindbergs
»Fad-ren»). Ibsenpåverkat är också »Einsame
Men-schen» (1891; uppf. i Sverige 1894). Först med
»Die Weber» (1892; första texten i schlesisk
munart »De Waber»; »Väfvarne», övers, av E.
Alkman 1899, uppf. i Sthlm 1898), ett
folkdrama, vars motiv hämtats från de nödställda
schlesiska vävarnas misslyckade upplopp 1844,
åstadkom H. ett originellt verk och ett
mästerverk. »Collega Crampton» (1892; »Kollega
Crampton», uppf. i Sthlm 1893), en
karaktärskomedi, påverkad av Molière, och
tjuvkomedien »Der Biberpelz» (1893; »Bäfverpälsen»,
uppf. i Sthlm 1902), en bitter, kvick satir på
tyskt ämbetsmannaväsen, följdes av
»Hanne-les Himmelsfahrt» (1893; uppf. i Sthlm 1896),
där mystisk poesi och natui alistisk
skildringskonst på ett egendomligt sätt förenats.
Försöket att naturalistiskt gestalta ett historiskt
ämne, »Florian Geyer» (1895; omarb. 1902),
gjorde ingen scenlycka, medan däremot det
versifierade, symboliserande sagodramat »Die
versunkene Glocke» (1896; »Den sjunkna
klockan», uppf. i Sthlm 1898), vari en personligt
känd konstnärstragedi förklätts, gjorde H:s
namn till den tyska scenens förnämsta. I
stort sett hade H. härmed givit sitt bästa.
Hans följande, mycket alsterrika och
omväxlande, ytterligt ojämna författarskap
omfattar skådespel och komedier, än psykologiska,
än sociala, än naturalistiska, romaner,
reseskildringar, dikter, rika på
karaktärsteckningar och miljöskildringar men ofta
gestaltade utan pregnans och utan idé. Flera gånger
har han valt att behandla litterära motiv.
Nämnas må dramerna »Fuhrmann Henschel»
(1898; »Formannen Henschel», uppf. i Sthlm
1901), »Michael Kramer» (s. å.), »Der arme
Heinrich» (1902), som omdiktade Hartmann
von Aues medeltidssaga, »Rose Bernd» (1904;
uppf. i Sthlm av Reinhardt), »Elga» (1905;
uppf. i Sthlm 1908), en dramatisering av en
novell av Grillparzer, »Und Pippa tanzt»
(1906), reseskildringen »Griechischer
Früh-ling» (1908), Berlinkomedien »Die Ratten»
(1911), äktenskapstragedien »Gabriel
Schil-lings Flucht» (1906, uppf. 1912), »Der Bogen
des Odyssevs» (1914), den på Selma Lagerlöfs
»Herr Arnes pengar» byggda »Winterballade»
(1917; »Vinterballaden», 1919), fantasien »Der
weisse Heiland» (1920), den dramatiska dikten
»Indipohdi» (1921), romanerna »Der Narr in
Christo Emanuel Quint» (1910; sv. övers.
1913), »Der Ketzer von Soana» (1918; sv.
övers, s. å.), »Atlantis» (1912), »Der Phantom»
(1922; sv. övers, s. å.), »Die Insel der grossen
Mutter» (1924) och hexameteridyllen »Anna»
(1922). 1912 fick han Nobelpriset i litteratur.
Monogr. av E. Sulger-Gebing (1916), P.
Schlen-ther (3:e uppl. 1922), K. Haenisch, W.
Hey-nen, E. Kühnemann och L. Marcuse (alla
1922). K. W-g.*
Håu’ptmann, Karl, tysk författare (1858
—1921), bror till G. H., en grubblare och
lyriker av personlig egenart. Skrev bl. a. »Aus
meinem Tagebuch» (1898), romanerna
»Ein-hart, der Lächler» (1907) och »Ismael
Fried-mann» (1913), symboliska skådespel,
lustspel m. m. R-n B.
Håu’ptmann, Moritz, tysk tonsättare
(1792—1868), elev av Spohr; blev 1842
Tho-maskantor i Leipzig och året därpå teorilärare
vid konservatoriet. Han utbildade där flera
sedan ansedda musiker (Kiel, Joachim och
Grieg) och åtnjöt mycket högt anseende som
lärare. Utgav läroböcker i harmonilära och
»Erläuterungen zu J. S. Bachs Kunst der
Fuge» (1841; 2:a uppl. 1861). Även hans i
Mendelssohns stil skrivna körverk blevo
mycket omtyckta. H:s korrespondens är delvis
utgiven. T. N.
Håu’pt- und Staatsactionen [-ont [-J"tä’tsak-tsiänan],-] {+J"tä’tsak-
tsiänan],+} gängse namn på de stycken med
his-toriskt-politiska motiv, som utgjorde en av
huvudbeståndsdelarna i de senare tyska
vand-rartruppernas repertoar (omkr. 1660—1740).
Somliga av dessa dramer återgå på äldre tyska
och holländska barocktragedier, andra äro
författade av truppernas dramaturger. Den
tragiska huvudhandlingen dubbleras ofta av en
starkt burlesk bihandling. H. funnos om Karl
I av England, marskalken av Luxemburg,
Karl XII m. fl. Stilen var deklamatorisk och
pompös. En kvick parodi på genren finnes i
Holbergs »Ulysses von Ithacia». Litt.: C.
Heine, »Das Schauspiel der deutschen
Wander-bühne vor Gottsched» (1889); R. Payer von
Thurn, »Wiener Haupt- und Staatsaktionen»
(2 dir, 1908—10). O. W-n.
Haura, indisk stad, se II o w r a h.
Hauraki, bukt av Stilla havet på Nya
Zeelands Nordö, begränsad i ö. av den guldrika<
Haurakihalvön. I H. mynna floderna
Thames el. Waihou och Waitemata (vid
dess-mynning hamnstaden Auckland, se d. o.).
Haurän, landskap i s, Syrien, s. ö. om Da-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
