Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hauran - Haurida, Ha(u)grida - Haus, Anton - Hausa (Haussa) - Hausegger, Friedrich von - Hausegger, Siegmund von - Hausen, Max von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
Haurida—Hausen, M.
638
Hausaman.
maskus, omfattar berglandet el-Djebel
Hau-ran (Djebel ed-Druz) och slättlandet en-Nukra
(bibelns Basan), Syriens kornbod (ypperligt
vete). Bebos mest av druser (se d. o.). Genom
en-Nukra går Hidjazbanans huvudlinje;
Hau-ranbanan, från Damaskus till el-Muzerib
(invigd 1894; spårvidd 1,05 m), upprevs 1914—15
under världskriget. H. tillhör autonoma
staten Djebel ed-Druz.
Haurida, H a(u)g rida, socken i Jönköpings
län, N. Vedbo härad, n. ö. om Jönköping;
39,56 kvkm, 417 inv. (1928). Omfattar en del
av n. Smålands kuperade platåland mellan
sjöarna Bunn och Ylen; högsta punkten når
343 m ö. h. 448 har åker, 2,383 har
skogs-och hagmark. Ingår i Vireda och H. pastorat
i Linköpings stift, Norra Vedbo kontrakt.
Håus, Anton, österrikisk amiral (1851—
1917). Blev 1913 amiral samt chef för
krigs-ministeriets marinavd. och i juni 1914
generalinspektör över marinen. Under
världskriget förde han med kraft och skicklighet
befälet över Österrikes sjöstridskrafter. H.
lyckades avvärja varje anfall mot Österrikes kust
och tvinga ententestridskrafternas
blockadstyrka tillbaka till Otrantosundet. Den
därigenom vunna rörelsefriheten begagnade H.
till ofta lyckade framstötar mot Italiens och
Albaniens kuststräckor. I maj 1916
utnämndes H. till storamiral. (ö-g.)
Hausa (H a u s s a), ett av de viktigaste och
mest spridda folken i Sudan mellan Niger,
Benue och Tsadsjön. De uppgå i Nordnigeria
till över 3,300,000, men ända uppe i Tunisien
och Tripolis finnas
kolonier av h. De utgöra
en blandning av negrer
och hamiter. Deras
språk föres antingen
till hamitiska
språkgruppen i
vidsträcktare mening eller till
Sudanspråken, fastän
med en särställning
bland dessa.
Begreppet h. är i första hand
språkligt, i viss mån
även kulturellt och
religiöst (de flesta h. äro muhammedaner),
medan de historiskt och fysiskt-antropologiskt
ej utgöra ett särskilt folk. Typvariationerna
äro stora, men man kan dock tala om typiska
h.: mörkhyade, högväxta, långskalliga och
jämförelsevis föga prognata. Kulturellt stå
de ganska högt och visa härvid inflytande
utifrån (araber, islam). I mellersta Sudan
uppträdde de som statsbildare och erövrade
under 800- och 900-talet detta område samt
grundade stora riken, de s. k. h a u s a s t
a-terna, bland vilka främst märktes de 7
»äkta» (Kano, Katsina m. fl.). I början av
1800-talet övergick väldet över Sudan till
fulbe (se d. o.), vilka i sin tur måste vika för
engelsmännen i början av 1900-talet.
Alltjämt talar man dock om hausaländer-
n a. I de gamla hausastaterna var
samhällsskicket feodalt med en kung eller
sultan i spetsen, och nära förbundna med honom
voro härskande aristokratfamiljer, ofta även
favoritslavar. Efter dem kom en jordbrukande
medelklass samt ett fritt proletariat.
Samhällets bottenskikt bildade slavarna, köpta
eller krigsfångar. Till ersättning för sin
förlorade politiska makt härska de driftiga h.
ekonomiskt och socialt; särskilt ha de slagit
under sig all handel i mellersta Sudan. Från
sitt centrum ha de som köpmän brett ut sig
till Kamerun, Slavkusten och Ashanti. Deras
tungomål har för stora delar av Sudan blivit
handelsspråket och visar tendens att
ytterligare breda ut sig. Även industriellt äro h.
dugliga; välkänd och uppskattad är särskilt
deras textiltillverkning. I kolonier i v. Afrika
användas h. mycket för rekrytering av
polistrupper; dock äro många av dessa soldater
hausatalande negrer ur andra stammar. —
Litt.: P. Staudinger, »Im Herzen der
Haussa-länder» (1889); C. H. Robinson, »Hausaland»
(1896) och »Dictionary of the hausa language»
(2:a uppl. 1906); R. S. Rattray, »Hausa
folklore, customs, proverbs etc.» (1913); C. K.
Meek, »The northern tribes of Nigeria.»
(1925). K. G. L.
Hau’segger, Friedrich von,
österrikisk musikskriftställare (1837—99), docent i
musikvetenskap i Graz 1872. Skrev haltfulla
uppsatser och böcker i musikestetik (även om
Wagner som musikdramatiker). H:s främsta
skrifter utgåvos av sonen Siegmund v. H.
(»Gedanken eines Schauenden», 1903). T. N.
Håu’segger, Siegmund von, österrikisk
dirigent och kompositör (f. 1872), son till F.
v. H. Blev dirigent i München 1899 och vid
filharmoniska
konserterna i Hamburg 1910,
president vid akad. för
musik i München 1920
samt fil. dr i Kiel
1925. Som dirigent har
H. erkänts vara en av
de bästa i nutiden (har
gästdirigerat i
Stockholm flera gånger).
Även som kompositör i
nyromantisk anda har
H. vunnit anseende (bl.
a. genom de symfoniska
dikterna »Barbarossa», 1900, och »Wieland
der Schmied», 1904, samt de symfoniska
variationerna »Aufklänge»). T. N.
Håu’sen, Max, frih. von, tysk militär
(1846—1922). Blev 1864 sachsisk officer,
deltog i 1866 och 1870—71 års fälttåg samt
verkade ett tiotal år i generalstaben. H. förde
en tid befälet över 12:e armékåren, var 1902
—maj 1914 sachsisk krigsminister och avgick
därpå ur tjänst. Han blev 1901 general av
infanteriet och 1910 generalöverste. Vid
världskrigets utbrott fick H. befälet över 3:e
armén, med vilken han deltog i den allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
