Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hav (Ocean, Världshav) - Salthalt - Temperaturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
645
Hav
646
översikt av oceanernas djupförhållanden.
Djupskikt meter Atlantiska oceanen Indiska
oceanen Stilla havet Världshavet
1,000-tal kvkm 7o 1,000-tal kvkm % 1,000-tal kvkm 7o 1,000-tal kvkm 7o
0—200 14,112,9 13,8 3,170,6 4,3 10,207,6 5,7 27,491,1 7,6
200—3,000 22,527,7 21,2 10,410,8 13,9 22,029,5 12,3 54,968,0 15,2
3,000-6,000 69,127,4 64,9 61,032,4 81,4 144,050,0 80,1 274,209,8 76,0
> 6,000 695,2 0.6 303,2 0,4 3,391,9 1,9 4,390,3 1,2
Summa 106,463,2 100,o 74,917,0 100,o 179,679,0 100,0 361,059,2 100,o
många fall ha dessa ämnen kunnat påvisas
endast i askan efter brända alger.
Havsvattnet innehåller även lösta gaser, såsom syre,
kväve och kolsyra. På grund av sin halt av
upplösta salter har havsvattnet högre spec. v.
än vanligt rent vatten (1,024—1,028 vid + 4°
C). Störst är salthalten i ytan i
passadom-rådena, där den kan uppgå till 38 °/oo- I
havs-bäcken, ss. Röda havet, där avdunstningen är
mycket stor, kan den nå över 40 °/oo- I allm.
äro på grund av den större avdunstningen de
varmare havsområdena saltare än de kallare,
likaså de varma havsströmmarna saltare än
de kalla. I Ishavets yta är en salthalt av
endast 30 °/oo vanlig. Avspärrade havsbäcken
med stor sötvattenstillförsel ha lägre
salthalt än världshavet i stort (Svarta havet
18—19 °/oo, Östersjöns n. delar under 5 °/oo).
Temperaturförhållanden. H:s temp. är i
regel högst vid ytan. Den avtager mot djupet,
i början hastigt (ned till omkr. 1,000 m),
sedan långsammare. Tropikerna ha den högsta
yttemp. med 28—29° C i ett område från
mitten av Indiska oceanen till mitten av Stilla
havet. Åt n. och s. från ekvatorn avtager
vattentemp. mot polerna. I allm. har
bottenvattnet en temp. av något över 0°. I bottnen
av polarhavet går temp. ned under 0°;
saltvattnet har näml, lägre fryspunkt än rent vatten
(—1,92° C). — Isbildningar. I kallare trakter
istäckes h. vid kusterna, i ishav över stora
ytor. Havsisen är i motsats till
färskvattens-isen skrovlig och ojämn, beroende därpå, att
den ofta bildas av uppflytande isbollar eller
isskivor (»tallriksis»). Vid storm
sönderbry-tes det yttersta isbandet, isstyckena pressas
mot varandra och sammanfrysa på kant till
packis. In. polarbassängen, där hela
isfältet är i långsam drift från Asien mot
Atlanten, spricker eller skruvas isen och
sam-manfryser åter, varvid skruvisvallar
(torosser) om ofta flera tiotals m höjd bildas.
Utanför det fasta isbandet kringflyta lösa
isfält, lossbrutna av storm och ström, bildande
drivis. Isberg (se d. o.) uppkomma däremot
icke i h. utan härröra från landisar och driva
ofta långa vägar med havsströmmarna. —
Havets rörelser. H:s rörelser äro av tre slag,
vågor, strömmar och tidvatten. Vågorna
åstadkommas av vinden, som sätter
vattenpartiklarna i rörelse, varvid varje partikel rör sig i
cirkel- eller ellipsformad bana åter till
sitt utgångsläge. Ju starkare vinden är, desto
högre bli vågorna, och deras
toppar sönderpiskas till skum.
Vågor med större höjd än 9—-10
m äro dock sällsynta.
Vågornas hastighet vid stark storm
uppgår till 10—15 m i sek.,
ibland mera. Vågbergen följa
varandra med ett mellanrum
om ett par hundra m.
Modifikationer av den vanliga
vågen äro bränning och d
y-n i n g (se dessa ord). Ett
sär
skilt slags vågor äro
jordbävningsvågorna, vilka uppkomma genom
vulkaniska utbrott och fortplanta sig över
oceanerna i svindlande fart, ända till ett par
hundra m i sek.; deras höjd är även större
än vanliga vågors, och deras verkningar bli
ofta förödande. Nere i vattenmassan på
gränsen mellan två vattenskikt av olika täthet
(beroende på salthalt eller temp.) uppträda
ibland interna vågor med stor höjd.
Havsströmmarna uppkomma genom
permanenta vindar i förening med
jordrotationen. Om dessa strömmar se
Atlantiska oceanen, Indiska oceanen
och Stilla havet. — Rörande tidvattnet
se Ebb och flod. — Havets organiska liv.
Biologiskt indelas havsorganismerna i b e
n-tos, plankton och n e k t o n (se dessa
ord). H. hyser såväl växter som djur, alla på
ett eller annat sätt anpassade för vattnet.
De djup, dit dagsljuset ej kan tränga, sakna
växter (med undantag för vissa små, svävande
alger). Havsvattnet är mera genomskinligt än
insjövattnet. Detta sammanhänger därmed,
att flodslammet hastigare sjunker till bottnen
i saltvatten än i sötvatten. H:s till bentos
hörande växtvärld kan indelas i tre skikt,
litoralzonen, som omfattar området
mellan hög- och lågvatten, su bl it o r
alzon en från lågvattensgränsen ned till 40—
50 m samt därunder elitoralzonen till
den fasta vegetationens upphörande på ett
par hundra m djup. I övre vattenskikten
förekomma huvudsaki. grön- och brunalger, i
de djupare huvudsaki. rödalger. Utom av
alger består bentos av massor av fastsittande
djur, koraller, sjörosor och sjötulpaner,
polyper, snäckor, musslor, armfotingar m. fl.,
ävensom av rörliga grupper, vilka icke kunna
lämna bottnen, sjöstjärnor, sjöborrar, sjögurkor,
maskar m. fl. Djuren kunna i olikhet med
växterna leva även utan ljus, och djurbentos
går följaktligen ned till djuphavets botten,,
ehuru individerna på de större djupen blit
sparsammare. Plankton består dels av
svävande växter och växtdelar, mikroskopiska,
och även större alger, kräftdjur, maneter^
svävande snäckor, salpor, fiskyngel, larver av
olika havsdjur m. m. samt förekommer över
världshavets hela yta, rikligare i de övre
skikten än längre ned. Plankton bildar
underlaget för det högre djurlivet i h. Av
de mikroskopiska växterna leva de minsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
