Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Havsdrake - Havsfauna - Havsforskning - Havsfru - Havsgurka - Havsgösar - Havsigel - Havskatt el. Havkatt - Havskor - Havskräfta - Havslax - Havsloppor - Havslök, Sjölök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
665
Havsdrake—Havslök
666
Havsdrake, Pe’gasus, är ett släkte bland
benfiskarna. Hithörande former igenkännas
på den av benplåtar täckta kroppen, den
långa nosen, på vars undersida den tandlösa
munnen sitter, oeh de stora, vinglika
bröstfenorna. De omkr. 10 arterna äro små och
förekomma i de tropiska delarna av Indiska
och Stilla haven. T. P.
Havsfauna, havets djurvärld. Jfr
Djuphavsdjur, Djur geograf i, sp. 1047,
och Hav, sp. 646.
Havsforskning. Från mitten av 1800-talet
ha regelbundna iakttagelser över
havsvattnets temp. och salthalt samt
havsström-marna börjat göras. Havet har sedan dess
utforskats, dels genom fartygsexpeditioner,
varvid stora havsvidder undersökts, dels
genom fasta forskningsinstitut, i vilka material
insamlats och bearbetats. Den ryktbaraste
av alla havsexpeditioner var den engelska
Challengerexpeditionen (se d. o.). Andra
dylika företag ha varit bl. a. den amerikanska
Tuscaroraexpeditionen (1873—78), den
italienska Vettor Pesaniexpeditionen (1882—85;, den
danska Ingolfexpeditionen (1895—96) och den
stora tyska Valdiviaexpeditionen (1898—99).
Efter världskriget har sedan 1925 den tyska
Meteorexpeditionen varit sysselsatt med
undersökningar av Sydatlanten. De flesta
polarexpeditioner ha även utfört oceanografiska
undersökningar. Atlanten är den del av
världshavet, som flitigast blivit undersökt. Ett
betydande arbete nedlades härvid av furst
Albert I av Monaco, vilken under flera årtionden
med sina lustjakter företog viktiga
forskningsfärder. Han grundläde även det stora
oceanografiska museet i Monaco, vilken plats
desslikes är säte för ett stort oceanografiskt
institut. Bland andra sådana märkas Institut
oceanographique i Paris, Institut für
Meeres-kunde i Berlin, Bergens univ:s geofysiska
institut och Finska havsforskningsinstitutet i
Helsingfors. I Sverige verkade 1892—1902
den hydrografiska kommissionen, sedermera
avlöst av den hydrografisk-biologiska
kommissionen. På initiativ av bl. a. svensken
Otto Pettersson bildades 1902 i Köpenhamn
-ett internationellt råd för de nordiska havens
utforskande, Conseil permanent pour
1’explo-ration de la mer, vari finnas
representanter för de flesta europeiska stater, som ha
kuster vid Atlanten och v. Medelhavet. —
Bland periodiska publikationer rörande h.
märkas Skrifter utgivna av Svenska
Hydro-grafisk-Biologiska Kommissionen, Finska
Havsforskningsinstitutets Skrifter,
publikationer, utgivna av det internationella rådet i
Köpenhamn" (Bulletin Hydrographique, Bulletin
Planktonique, Bulletin Statistique des Pèches
Maritimes, Rapports et Procès Verbeaux,
Pu-blications de Circonstance och Internationale
Hevue der Gesamten Hydrobiologie und
Hy–drographie. J. E.
Havsfru, se R å.
Havsgurka, se Tagghudingar.
Havsgösar, 8ciåè’nidae, en fam. av
taggfe-niga benfiskar, omfattande omkr. 150 arter,
huvudsaki. från varmare hav. Mest bekant
ärhavsgösen (Sciaena aquila), som är
allmän i Medelhavet men även, ehuru sparsamt,
förekommer vid Atlantens kust upp till
England; en gång anträffad i Öresund. Kroppen
är långsträckt och den bakre, mjuk feniga
ryggfenan lång. Till färgen är havsgösen
silvergrå på sidorna med brun rygg, vit buk och
rödbruna fenor. Den kan bli 2 m lång och är
en rovfisk, som ofta i skaror följer
sardinstimmen. Fordom ansågs dess kött, särskilt
huvudet, som en läckerhet. T. P.
Havsigel, se Sjöborrar.
Havskatt, Anarrhichas lupus.
Havskatt el. H a v k a 11, Anarrhi’chas
lü-pus, tillhör fam. slemfiskar (Blenniidae)
bland benfiskarna. Den kraftigt byggda
kroppen bär en ryggfena, som sträcker sig längs
hela ryggen. Analfenan är likaledes lång, och
bukfenor saknas. Munnen är framtill väpnad
med stora huggtänder, baktill med
knölfor-miga krosständer. Färgen är ljust gråbrun
till svartgrå. H. förekommer i n. Atlanten
och i Sverige längs västkusten. Den lever av
hårdskaliga havsdjur, ss. snäckor, sjöborrar
o. dyl., som den krossar med sina kraftiga
tänder. Då den fångas, kan den tillfoga svåra
bett. Längden kan uppgå till 1,5—2 m men
överstiger i regel ej 1.25 m. Köttet är
välsmakande, och h. saluföres flådd och utan
huvud under namn av k o 11 e 11 f i s k. T. P.
Havskor, se Sjökor.
Havskräfta, se Kejsarhummer.
Havslax, se Laxfiskar.
Havsloppor, se Musselkräftor.
Havslök, S j ö 1 ö k, Urginea mari’tima, en
till fam. Liliaceae hörande lökväxt på
Medelhavets kuster med fribladig. vit, vanl.
purpur-strimmig kalk och vingade frön. Löken sitter
till största delen ovan marken. Bladen
utvecklas först efter blomningen och äro brett
lansettlika. De talrika, små blommorna sitta
i en klase i toppen av en ända till meterhög
stängel, som utgår från löken. — Löken,
Bul-bus scülae, är officinell; saften är så skarp,
att den drar upp blåsor på huden. Drogen
(de mellersta lökfjällen) kommer i handeln i
form av gulvita, ända till 5 mm tjocka
stycken med bitter smak. Den verkar på hjärtat
på samma sätt som digitalis. G. M-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
