Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hebbel, Christian Friedrich - Hebe - Hebefreni - Hebel, Johann Peter - Heber, Reginald - Hebert, Ernest - Hébert, Jacques René - Hebra, Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Hebe—Hebra
688
»Ein Trauerspiel in Sizilien» och sorgespelet
»Julia». »Herodes und Mariamne» (1848)
betecknar en ny och högre utveckling av H:s
konst men föll igenom i Wien liksom
lustspelet »Der Rubin» (1849), och »Michel
Angelo» (1850), ett självförsvar mot tidens
kritik, vart därför endast känt genom
uppläsningar. Tragedien »Agnes Bernauer» (1851),
ett pliktens sorgespel om statens rätt mot
individen, och »Gyges und sein Ring» (1854),
ett djupsinnigt, skönformat verk, nådde ej i
popularitet den episka hexameteridyllen
»Mutter und Kind» (1857). Den väldiga trilogien
»Die Nibelungen» (»Der gehörnte Siegfried»,
1855; »Siegfrieds Tod», 1857; »Kriemhilds
Rache», 1860) var hans sista verk.
Först mot slutet av 1800-talet vart H.
föremål för allmännare intresse och beundran.
Han stod likgiltig eller fientlig mot Gutzkow
och Das junge Deutschland; hans stränga
diktning krävde en annan publik än den
samtida. Han var en grubblare, som i sina verk
sökte befria sig från de problem, som kvalde
honom. Hans dramer skildra individens strid
för sin rättsuppfattning, vari han kämpar mot
samhället, seden, samtiden eller den individ,
som är hans livsbehov och motsats. Han
förfelar stundom den sceniska verkan genom
övervikten av reflexion, men det energiska
greppet om de allvarligaste spörsmålen,
uttryckets kraft och karaktärsteckningens
storhet ha gett hans verk förblivande värde. Av
högsta intresse äro hans utförliga dagböcker
ända från 20-årsåldern (4 bd; 3:e uppl. 1904).
—• En kritisk uppl. av H:s samlade arbeten är
utg. av R. M. Werner (15 bd, 1911—17; som
bihang »Tagebücher», 4 bd, 1913—22, och
»Briefe», 8 bd, under utgivning). Litt.:
Skriftserien »H.-Forschungen» (1907 ff.) och monogr.
av E. Kub (1877; 3:e uppl. 1912), R. M. Werner
(1905), O. F. Walzel (1909), H. Meyer-Benfey
(1913) och P. Bornstein (1924). — I »Tyskt
drama och tysk lyrik», II (1927), ingå i sv.
övers. »Maria Magdalena» (av G. Klintberg)
och »Herodes och Mariamne» (av R. G:son
Berg); »Judith» gavs 1916 i Sthlm. R-n B.
Hebe, grek, myt., ungdomsgudinnan, dotter
till Zeus och Hera, förmäld med Herakles,
sedan han upptagits bland gudarna. Hos
Ho-meros framställes hon som en gudarnas
tjä-narinna, vilken skänker nektar i bägarna
o. s. v. Den bildande konsten framställer
henne som en ung kvinna, som med lyft
vinkanna iskänker bägarna. Berömda äro från
nyare tid Canovas och Thorvaldsens
Hebe-statyer. A. M. A.*
Hebefrenl (av lat. he’bes, slö, och grek, frén,
sinne), psykiatr., se Schizofreni och
Sinnessjukdom.
Hebel, Johann Peter, tysk författare
(1760—1826), rektor och prelat i Karlsruhe,
en av Tysklands yppersta dialektförfattare.
Hans i en schwabisk munart avfattade dikter,
»Allemannische Gedichte» (1803; många uppl.),
innehålla ypperliga naturskildringar och
idyl
liska sedemålningar ur allmogelivet. De äga
en varm, sydtysk gemytlighet, vinlandets
glada humör och spegla folkets åskådningssätt
och föreställningar. Även hans folkskrifter
(»Schatzkästlein» m. fl.) äro utmärkta. Sami,
arbeten 1832—34 och 1911. Monogr. av A.
Sütterlin (1922). R-n B.
Heber [hi’bo], Reginald, engelsk biskop
och psalmdiktare (1783—1826). H. var pastor
i Hodnet och arbetade där på en
hymnsamling för gudstjänstbruk, avpassad efter
allmänna bönbokens och kyrkoårets ordning
(postumt utg. 1827), varigenom han blev en
föregångsman för nutida anglikanska
psalm-boksutgivare. Från 1823 var han
missions-biskop i Kalkutta. Sveriges andliga
sångsamlingar innehålla flera övers, av H:s hymner;
mest bekant är »From Greenland’s icy
moun-tains» (1819; »Till polens kalla gränser»). Li.
Hebert [eba’r], E r n e s t, fransk målare
(1817—1908). Efter studier i Paris
(David-d’Ångers, Delaroche) reste H. 1839 till Rom,
där han stannade i åtta år. Återkommen till
Paris, målade han duken »Malaria» (1850;
Luxembourgmuseet), som blev mycket
uppmärksammad. H. målade, bl. a. porträtt, mest
av damer och barn i societeten. Hans konst
har ett poetiskt, ofta melankoliskt kynne.
Monogr. av J. Péladan (1910). E. L-k.
Hébert [eba’r], Jacques René, fransk
revolutionsman (1757—94). Var först betjänt
samt biljettemottagare vid en varieté.
Började 1790 under sign. Le Père Duchesne
utgiva ett lika benämnt
radikalt smutsblad, som
fick stor spridning. H.
blev 1791 medlem av
kordelierernas klubb
(se d. o.). Sedan den
revolutionära kommunen
i Paris inrättats 1792,
blev H. en av dess
värsta orosstiftare,
särskilt hätsk mot
giron-disterna. De
gräsligheter, som följde efter
dessas fall juni 1793,
kunna i hög grad tillskrivas H. och hans
anhängare, hébertisterna. H. var starkt
religionsfientlig och genomdrev den kristna
kultens ersättande med dyrkan av förnuftet.
Efter ett misslyckat upprorsförsök av H. mars
1794 för att rycka till sig ledningen lyckades
Robespierre få honom och hans anhängare
häktade, dömda och avrättade. Litt.: P.
d’Estrée, »Le Père Duchesne. H. et la
com-mune de Paris (1792—1794)» (1908). (B. H-d.)
Hebra, Ferdinand, österrikisk läkare
(1816—80), prof, i dermatologi i Wien från
1869. H. systematiserade hudsjukdomarna
från den patologiska anatomiens ståndpunkt,
beskrev flera förut obeaktade, förbättrade
behandlingen och återupplivade
kvicksilverbehandlingen av syfilis. — Om Hebras
blysalva se D iachy 1 ons al va. Ljd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
