Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hebreiska språket och litteraturen - Hebreisk fornkunskap - Hebreisk skrift - Hebriderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
691
Hebreisk fornkunskap—Hebron
692
rent mekaniskt genom upptagande av en
mängd främmande element utbildade språk,
som av lärda judar sedan 1000-talet åter
infördes som bokspråk (jfr Rabbinska
språket och litteraturen) och som helt
nyligen genom sionismens (se d. o.) energiska
verksamhet återupplivats till ett folkspråk,
talat av de i Palestina inflyttade judarna och
främjat av det nya judiska univ. i Jerusalem.
Då efter den äldre hebreiskans utdöende
samlingen av G. T:s kanon närmade sig sin
avslutning (jfr Bibelkanon), började
judarna dels att kritiskt bearbeta och förklara
sina heliga skrifter, dels att översätta dem
till olika språk. Den äldsta översättningen
är den s. k. »Sjuttio uttolkares» eller
»Sep-tuaginta» (LXX) till bruk för grekisktalande
judar, i synnerhet i Egypten, föreliggande
redan omkr. 130 f. Kr. Något senare
upp-stodo i Palestina och Babylon de arameiska
översättningar eller parafraser, som kallas
t a r g u m (se d. o.). Den kritiska
bearbetningen och tolkningen nedlades i t a 1 m u d
(se d. o.), vars egentliga text, den i 2:a årh.
e. Kr. avslutade m i s c h n a, är skriven på
hebreiska och vars yngre del, den på 500-talet
avslutade g e m a r a, är skriven på en
ara-meisk dialekt.
På 900-talet började hebreiskans
gramma-tiska bearbetning. Bland medeltida judiska
grammatiker märkas R. (d. v. s. Rabbi)
Saadja, R. Jehüda ben David, med tillnamnet
Chajjüdj (omkr. år 1000), Abraham ben Esra,
vanl. kallad Abenesra (d. 1167), och David
Kimchi (d. efter 1235). Bland de kristna
grundlädes den hebreiska språkkunskapen av
J. Reuchlin (d. 1522) och J. Buxtorf d. ä.
(d. 1629), vilka dock h. o. h. följde den
judiska traditionen. Först på 1800-talet fick
hebreiskan en mera vetenskaplig behandling
genom W. Gesenius (d. 1842), H. v. Ewald (d.
1875), J. Olshausen (d. 1882), B. Stade (d.
1906) m. fl. Det bästa hebreiska lexikonet
är Gesenius’ »Hebräisches und chaldäisches
Handwörterbuch über das Alte Testament»
(17:e uppl., utg. av F. Buhl, 1921). En såvitt
möjligt fullständig översikt av alla i G. T.
förekommande ordformer finnes hos S.
Mandel-kern, »Veteris testamenti concordantiæ
he-braicæ atque chaldaicæ» (2:a uppl. 1925). Av
Gesenius’ »Hebräische Grammatik» är 29:e
uppl. under utgivning av G. Bergsträsser. En
annan, nyare framställning är H. Bauer och
P. Leander, »Historische Grammatik der
he-bräischen Sprache des Alten Testamentes», I
(1922; II, syntaxen, under utarbetning). P. L.
Hebreisk fornkunskap, se Biblisk
arkeologi.
Hebreisk skrift, den skrift hebréerna i
äldre tid begagnade, är nära besläktad med
de skriftarter, som uppträda i feniciska och
arameiska inskrifter, och härstammar liksom
dessa arter från det fornkanaaneiska
alfabetet (se Alfabet). De äldsta kända
hebreiska dokumenten — förnämligast Mesa-
inskriften (se Mes a), omkr. 850 f. Kr., och
Siloainskriften (se d. o.), omkr. 700 f. Kr. —
äro avfattade i denna fornhebreiska
skrift, och ännu på de mackabeiska mynten,
från 2:a årh. f. Kr., äro de gamla typerna
väsentligen oförändrade. I denna skrift måste
även de äldre bland G. T:s skrifter urspr. ha
upptecknats; flera genom bokstavsförväxling
uppkomna textfel kunna härigenom förklaras.
Samaritanerna bibehöllo efter sin brytning med
judarna i sina handskrifter av Pentateuken
denna fornhebreiska skrift, under det att
judarna själva småningom utbytte den mot en
arameisk skriftart, den s. k.
kvadratskriften. Denna föreligger följaktligen
såväl i alla nu befintliga handskrifter av
G. T. som i de tryckta bibelupplagorna. Den
kallas även »assyrisk» (d. v. s. syrisk,
arameisk) skrift i motsats till den äldre,
»hebreiska», skriften. P. L.
Hebrlderna, eng. Eebrides el. Western
islands, sammanfattningsnamn på öarna
utanför Skottlands n. v. kust. Som Inre H.
betecknas öarna närmast skotska kusten,
fördelade på tre grupper: Skye med Rum, Eigg
(Egg) o. a., Mull med Coll, Tiree o. a. samt
Jura, Islay m. fl.; till den senare gruppen
ansluta sig halvön Kintyre och öarna i Firth
of Clyde, fordom inräknade i H. Yttre H.
(även kallade Long island) bilda en långsträckt,
sluten ökedja, skild från skotska kusten av
North Minch, från Skye av Little Minch;
störst äro Lewis med Harris, North Uist,
Ben-becula, South Uist och Barra. Isolerade
små-öar i Atlanten äro Flannan isles och S:t
Kilda. Yttre H. uppbyggas av gnejs, Inre H.
av gnejs, metamorfa skiffrar eller, på Skye,
Mull m. fl. småöar (Staffa; jfr Fin g als
grotta), av tertiär basalt. H. upptagas av
kala hällar, mossar, kärr eller småsjöar och
äro föga odlade. Befolkningen talar gaeliska.
Huvudnäringar äro fiske och fåravel; livlig
turisttrafik. H. äro delade på grevskapen
Ross and Cromarty, Inverness och Argyll.
H., omtalade redan av Ptolemaios, kallas
av Plinius Eebudes, varav »Hebriderna» är
en förvrängning; nordborna kallade dem
Sudreyjar, »söderöar». De äldsta
inbyggarna voro kelter. Kristendomen predikades
för dem år 565 av Columba d. ä., som
grundläde det berömda klostret på lona. På
800-talet började en bosättning av norrmän, men
då dessa sedan plundrade sitt forna hemlands
kuster, sände Harald Hårfager en
expedition västerut, som lade H. under norska
kronan. Hos Norge stannade de till 1266, då
Magnus Lagaböte avstod alla anspråk på H.
åt Skottlands konungar. De verkliga herrarna
på ön voro emellertid klanhövdingarna (av
ätterna Macdonald, Macdougall m. fl.), vilka
först 1748 förlorade sina hävdvunna
privilegier. Litt.: W. C. Mackenzie, »History of
the Outer Hebrides» (1903). S. F.;Å. S-n.
HeTiron, hebr. Hebrön, en av Palestinas
äldsta städer; enl. Josef os var den på hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
