Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 9. Gullberg - Hopliter / 715-716 (1928) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hedin, Svante (Sven Anders) - Hedin, Sven Adolf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mycket populär och berömd för sin kvicka
tunga. Biogr. av L. A. Hedin (1898).

        G. K–g.

Hedin, Sven Adolf, politiker, historisk
författare (1834 23/4—1905 20/9), den
demokratiska liberalismens främste representant i
svensk politik. Var prästson från Närke (se
släktöversikten), blev
stud. i Uppsala 1851,
fil. kand. 1861, var
medarb. i
Upsalaposten 1859—64, därefter
i Aftonbladet
(huvudredaktör 1874—76),
Dagens Nyheter m. fl.
tidningar.
Riksdagsman för Stockholm i
Andra kammaren
1870—74, 1877—87 och
1889—1905 (därunder
bl. a. led. av
konstitutionsutskottet 1885—86 och 1891—94).



H:s ungdom inföll under
nationalitetsrörelsens genombrottstid. Hans första offentliga
ord gällde Norges rätt i ståthållarstriden
1859, och de följ. åren deltog han hänfört i
arbetet för hjälp till Polen under frihetskriget
1863 och till Danmark under kriget med
Tyskland 1864. Han sökte därefter samla sina
meningsfränder i Nordisk nationalförening,
som tills. m. motsvarande organisationer i
Danmark och Norge skulle fullfölja de
nordiska enhetssträvandena till värn mot
befarade tyska och ryska expansionsplaner. Efter
fransk-tyska kriget 1870—71 blev det H:s
strävan att hindra svensk orientering åt
Tyskland, vilket han ansåg som centrum för
den politiska reaktionen i Europa. Denna
strävan liksom den skandinaviska
enhetstanken, ehuru i det förändrade skick, som
tidsomständigheterna betingade, vidblev han till
sin död. Han föreslog 1899 och 1902 utan
framgång, att Sverige, Norge och Danmark skulle
förklara sig principiellt och ständigt neutrala.
I unionsfrågan arbetade H. för att Norge
skulle tillerkännas dels obetingad frihet att
efter eget skön ordna sina inre
angelägenheter (vetostriden 1882 ff.; flaggfrågan 1896),
dels full likställighet med Sverige i fråga om
utrikesledningen. Kravet på egen norsk
utrikesminister fann H. däremot oförenligt
med unionens utrikespolitiska enhet. Hans
insats i de senare unionsstriderna gick
huvudsakl. ut på att hindra den tilltagande
politiska motsättningen mellan de båda länderna
från att äventyra den fredliga grannsämjan.
Därför ljungade han mot de »kriminaldårar»,
som ville avgöra unionsstriden med
vapenmakt (»tvångsrevisionismen» 1895), och hans
sista offentliga ord var en vädjan 1905 till
de bestämmande om en skilsmässa i godo.

Den allmänna värnplikten ingick enl. H:s
uppfattning som led i det demokratiska
samhällsskicket. I 1870- och 1880-talets
försvarsstrider stödde han alla förslag om utsträckt
övningstid (även generalernas långtgående
1875) utom Posses 1883 och gav 1901 sin röst
för den härordning, som då genomfördes, men
var emot »de 90 dagarna» 1892, enär han
befarade, att denna härordning utan att
nämnvärt gagna försvaret skulle göra de nyligen
införda livsmedelstullarna oumbärliga. Hans
förslag 1901 om revision av krigslagarna och
formerna för den militära rättskipningen låg
jämte K. Staaffs till grund för reformen 1914.
Till frågan om det militära
befordringsväsendets demokratisering återkom H. ofta.

En 1867 utgiven skrift, »Hvad svenska
folket väntar af den nya representationen»,
anger riktlinjerna för H:s hela följande
verksamhet. Regeringen betecknade han som
»ett underordnat organ». En huvudpart av
hans insats bestod i att hävda riksdagens
befogenheter och tillvarataga de
konstitutionella möjligheterna till en verksam
kontroll över regeringsmakten. I detta syfte
ivrade han för inskränkning av den
administrativa lagstiftningen (1885, 1892), ingrep
mot ministerstyrelse utan ministeriellt ansvar
(1898, 1901), vakade över riksdagens
dispositionsrätt beträffande besparingarna på
huvudtitlarna (1885, 1892, 1904), föreslog, att
kommandomålen skulle föredragas i närvaro av
stats- och justitieministrarna (1901, 1904),
utrikesärendena överflyttas från den
ministeriella konseljen till statsrådet (1877—78, 1884,
1893) och alla avtal med främmande makt
prövas av riksdagen (1891). För att stärka
Andra kammarens övervikt inom
representationen motsatte han sig (1891—94) fixeringen
av dess medlemstal. För allmän, lika och
direkt rösträtt i stat och kommun för män och
kvinnor kämpade H. hela sin riksdagstid.

I skolfrågan ivrade H. för att folkskolan,
det stora flertalets skola, skulle bli allmän
bottenskola. Hans strid (1880—83) mot
»latinherraväldet» i de allmänna läroverken
förberedde 1904 års läroverksreform. Redan 1886
föreslog han, att flickor skulle få tillträde
till de allmänna läroverken. Hans motion
1884 om yrkesinspektion, olycksfalls- och
ålderdomsförsäkring betecknar den
demokratiska liberalismens definitiva brytning med
den ekonomiska och blev grundläggande för
den svenska sociallagstiftningen, fastän det
dröjde, innan dessa grundtankar slogo igenom.
Under tullstriden kämpade H. hårt mot
livsmedelstullarna. Hans och O. Eklunds förslag
1894 om kommunalt rusdrycksveto med
allmän rösträtt var det första stora initiativet
på detta område, liksom hans motion 1895
om undersökning om arbetstiden i bagerierna
var det första yrkandet i riksdagen på
reglering av arbetstiden inom näringslivet. En
väsentlig sida av H:s verksamhet utgjorde
den uppsikt han höll över att lagar och
författningar efterlevdes. Från hela landet vände
man sig till honom med sina bekymmer och
klagomål, och så långt fog fanns och hans
krafter räckte, tog han sig an dem. Han var
en brinnande själ, skarpsinnig, lysande som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>