Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heiberg, Gunnar Edvard Rode - Heiberg, Hjalmar - Heiberg, Jean Hjalmar Dahl - Heiberg, Johan Ludvig (författare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
745
Heiberg, Hj.—Heiberg, J. L.
746
ningen fortsatte han i bl. a. »Det store lod»
(1895), »Folkeraadet» (1897), en satir över
norsk politik på 1890-talet, »Jeg vil værge mit
land» (1912), ett angrepp på Michelsens
för-handlingspolitik 1905, samt »Paradesengen»
(1913), en satir med påtaglig adress till
arvingars reklamerande med ett stort namn.
H. har poetiska ingivelser och en elak
kvickhet, som i grymt avslöjande repliker kan vara
av stor estetisk verkan, men han saknar en
i högre grad gestaltskapande fantasi. Han
är för bunden av sina modeller; han
förvandlar dem blott i så måtto, som han
obetyd-liggör deras karaktärer, vilket hämnar sig på
verket. Han är lysande intelligent och saknar
dock andens vidd; han blir en fanatiker, som
biter sig fast i vissa tankar. Trots intensiva
scener kvarlämna även hans mest erkända
dramer ett otillfredsställande intryck.
»Bal-konen» t. ex. börjar med en inspirerad
kär-leksdialog men väcker motvilja med slutets
omanliga firande av en rå sexuell extas.
»Kjærlighedens tragedie» har en fin och djärv
dialog över konflikten mellan mannens arbete
och kvinnans svartsjuka kärlek men löper ut
i det själssjuka eller osanna. Dessa en tid
ansedda stycken ha därför nu föråldrats.
Stötande är pamfletten mot Michelsen i »Jeg vil
værge mit land» liksom även dramats tes,
att ett folk mister ära och framtid, emedan
det beslutar fredlig uppgörelse med ett
grannfolk genom gränsfästningars slopande. H:s
dramatik har heta ord och korta tankar.
Bäst står sig hans första drama som en
skapelse av en varm och fri ungdomlig ingivelse.
H. har utgivit artikelsamlingar, utmärkta av
hans knappa och slagfärdiga stil:
»Pariser-breve» (1900), en skildring av
Dreyfusproces-sen, »Set och hört» (1917), »Ibsen och
Björnson på scenen» (1918), »Franske visiter» (1919),
»Norsk teater» (1920) samt under titeln »1905»
ett omtryck (1923) av artiklar från
unions-upplösningens år. Av norsk litteratur om H.,
huvudsaki. vänkritik, må nämnas studier av
G. Gran i »Norsk aandsliv i hundrede aar»
(2:a uppl. 1916) och essä av Kr. Elster d. y.
i »Fra tid til anden» (1920). J. L-t.
Heiberg, Hjalmar, norsk läkare (1837—
97); se släktöversikten. Blev med. kand. 1862,
studerade utomlands anatomi och embryologi
samt var från 1870 prof, i patologi och
bak-teriologi, från 1875 även i rättsmedicin, vid
univ. i Oslo. I sina skrifter behandlade han
bl. a. blodförgiftning, barnsängsfeber och
tuberkulos. H. verkade energiskt för bättre
hälsovård i Oslo och för reformering av
Norges veterinärväsen.
Heiberg, Jean Hjalmar Dahl, norsk
målare (f. 1884). Har studerat i Paris och
München och är en av de ledande inom norsk
modern expressionism, kraftig i sin kolorit
och linjeföring. Representerad i norska
na-tionalgalleriet, i Nationalmuseum i Stockholm
(»Ung flicka vid havet»), i Göteborgs museum
(»Guldfiskar») och i Köpenhamn. G-g N.
Heiberg, Johan Ludvig, dansk
författare (1791—1860), son till P. A. H. Växte upp
dels hos Rahbeks, dels hos en moster, tog
1809 studentexamen och 1810 anden examen
men var villrådig om
sin rätta kallelse,
studerade både litteratur,
medicin och
astronomi. Han flyttade till
sin moder, där han
fortfor att bo, även
sedan han 1831 gift
sig med J o h a n n e
Luise Pätges, till
moderns död 1856.
1814 utgav han
»Ma-rionettheater», som
innehöll en
bearbet
ning av Molières »Don Juan» och det
romantiska spelet »Pottemager Walter», och 1817
»Julespög og nytaarslöjer», som skarpt
satiriserade Ingemanns känslosamhet, samt sin
doktorsavh. (om det spanska dramat).
Därefter vistades han 3 år i Paris hos sin fader
under studier av fransk litteratur och teater.
Utnämnd till lektor i danska språket och
litteraturen i Kiel, flyttade han dit 1822 men
trivdes ej utan tog avsked 1825 och slog sig
ned i Köpenhamn. I Kiel gjorde han
bekantskap med Hegels filosofi, vilket var
avgörande för hela hans liv. Med vådevillen »Kong
Salomon og Jörgen Hattemager» (1825) vann
han en ögonblicklig seger, återinförande det
länge saknade danska lustspelet. En lång
rad nya vådeviller, bl. a. »Aprilsnarrene»
(1826), »Recensenten og dyret» (s. å.), »De
uadskillelige» (1827), »Ett eventyr i
Rosenborg have» (s. å.) och »Nej!» (1836) samt »Ulla
skal paa bal» (1845) med alla melodier från
Bellman, som han beundrande karakteriserat
i »Bellman som comisk dithyrambiker» (1844).
Vådevillernas kritiker hade han svarat med
»Vaudevillen som dramatisk digtart» (1826),
vars allmänna estetiska resonemang övade
ett stort inflytande i Danmark, där hans
ställning som enväldig smakdomare befästes
genom hans tidningar, Kjöbenhavns
Fly-vende Post (1827—28, 1830), Interimsblade
(1834—37) och Intelligensblade (1842—44), där
han bl. a. skarpt kritiserade Tegnérs
»Fri-thiofs saga» och Oehlenschlägers senare verk.
I sin kritik liksom i sitt vittra författarskap
var H. en intellektualist, för vilken
estetiska normer voro absoluta; någon psykologisk
eller historisk tolkning av diktverket gav
han icke, författarindividualitet och
verklig-hetssyn lämnade han å sido.
Av hans verk hade det nationella
sångspelet »Elverhöj» (1828), med musik av
Kuh-lau, den största framgången. H. utnämndes
till teaterdiktare 1829, bytte 1839 denna
befattning mot eensorsämbetet och var 1849—
56 teaterchef, som sådan föga omtyckt.
Skådespelen »Alferne» (1835; efter en novell av
Tieck) och »Syvsoverdag» (1848), »Nye digte»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
