Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helgoland - Helgon el. Helige - Helgona - Helgonabacken - Helgonbilder - Helgonskyld - Helgsmålsringning - Helgum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
783
Helgon—Helguni
784
besegrade vid H. en dansk mindre eskader
under E. Suenson en preussisk-österrikisk
under Tegetthoff. A. B-n.
På H. anordnades 1908—14 en krigshamn
för lätta sjö- och luftstridskrafter, samt i
samband därmed starka befästningar, färdiga
1913. Dessa befästningar ha nu, enl.
bestämmelser i Versaillestraktaten, förstörts. —
Hel-golandställningen var under världskriget bas
för det tyska förpostförsvaret till sjöss. Mot
detta försvar företogo brittiska lätta
sjöstridskrafter, stödda av slagkryssare, 28 aug.
1914 ett anfall, som utmynnade i det s. k.
Helgolandsslaget (se
Världskriget). — Jfr E. Lindemann, »Die deutsche
Insel H.» (1913). Ö-g.
Helgon el. Helige (grek. ha’gioi) var i
början ett gemensamt namn på den kristna
församlingens medlemmar men reserverades
från 200-talet för dem, som utmärkte sig
genom fromhet och sedlig vandel, framför allt
för martyrerna, vilka nu började gälla som
himmelska väsen vid sidan av änglarna;
därifrån var steget ej långt till helgonkult. En
annan källa till helgonkulten blev från
300-talet föreställningen om det förtjänstfulla i
ett världsförsakande levnadssätt (jfr Askes).
De, som däruti synnerligen utmärkte sig,
betraktades liksom martyrerna som heliga, och
de hedersbetygelser, vilka tillkommo de
sistnämnda, överflyttades även på dem. — Sin
egentliga utveckling togo emellertid
helgontron och helgondyrkan först när kristendomen
med Konstantin blivit en gynnad religion och
de hedniska folkmassorna börjat inträda i
kyrkan. Deras gudar och heroer höllo nu i
stora skaror intåg i kristendomen som h.
Sägnerna om dem utsmyckades ständigt med
drag, lånade från hednisk mytologi; så
uppblomstrade redan från 360-talet
helgonlegendernas stora litteratur. Från en
sådan uppfattning av h. var steget icke långt
till en verklig tillbedjan av dem. Sin fulla
utbildning fick läran om h. som himmelska
väsen, delaktiga i Guds makt, genom de tre
stora kappadokierna. Med 400-talet ryckte
Jesu moder, Maria, fram i spetsen för alla h.,
liksom då bilddyrkan och relikdyrkan blevo
allmänna. Den ständigt växande hären av h.
indelades i sex klasser: patriarkerna,
profeterna, apostlarna, martyrerna, bekännarna och
de heliga kvinnorna. I början förordnade
biskoparna inom sina stift om nya h. Men
1170 förbehölls denna rätt åt den påvliga
stolen allena (se Kanonisatio n).
Helgonkulten består dels i firandet av h:s
minnesdag, dels i knäböjande och bön inför
dess bild eller dess reliker. Medeltidens
teologer skilde mellan egentligt tillbedjande
(latreVa), som tillkommer endast Gud och
Kristus, och tjänst (duleVa), som ägnas h.
Skyddshelgon antogos för särskilda länder,
städer, kyrkor m. m. En förberedande grad
av helighet gavs, då påven proklamerade
någon till beåtus (helig för en särskild trakt);
först med upphöjelse till sa’nctus var full
helgonställning vunnen. — Inom svenska
kyrkan ärades från början den allmänna
kyrkans h. Men jämte dessa fick den även
åtskilliga nationalhelgon. Dit höra i
första rummet de missionärer, vilka först
förkunnade kristendomen i Sverige: Ansgarius,
Rimbert, Sigfrid, David, Botvid m. fl. Mest
firade bland dessa h. voro i Sverige måhända
den norske Olof den helige och den svenske
Erik den helige (ej av påven kanoniserad).
Av svenska medeltidshelgon märkas dessutom
Birgitta (kanoniserad 1391), hennes dotter
Katarina samt de tre av Alexander VI 1499
beatificerade biskoparna Brynolf, Nicolaus
Hermanni och Henrik av Åbo. — Mot
medeltidens slut stegrades helgondyrkan i
Västerlandet till det yttersta. Reformationen
upphävde däremot h. o. h. helgonens dyrkan, och
de protestantiska kyrkornas
bekännelseskrifter gilla blott en vördnadsfull hågkomst av
dem. Även inom den romerska kyrkan skedde
en reform i denna punkt. Tridentinska mötet
godkände anropandet av h. som förespråkare
hos Gud men begränsade strängt deras kult
därtill och uteslöt egentlig dyrkan. Denna
ståndpunkt intager den katolska teologien
fortfarande. I praktiken härskar dock,
särskilt i Italien och Spanien, den gamla, halvt
polyteistiska helgondyrkan, så ock inom den
ortodoxa kyrkan. — Litt.: »Acta sanctorum»
(se d. o.; utg. av bollandisterna i Antwerpen
sedan 1643); tidskr. Analecta Bollandiana
(sedan 1882); E. Lucius, »Die Anfänge des
Heiligenkults» (1904; protestantisk), samt
H. Delehaye, »Les légendes hagiographiques»
(2:a uppl. 1906; katolsk), »Les origines du
culte des martyrs» (1912) och »Sanctus.
Essai sur le culte des saints dans 1’antiquité»
(1927). Hj.H-t.*
Helgona, se Allhelgon a.
Helgonabacken, se Lund.
Helgonbilder, bilder i måleri eller skulptur,
framställande ett helgon med dess attribut
(t. ex. Petrus med nycklarna). Jfr
Bilddyrkan, Ikon och M a r iabil de r.
Helgonskyld, en gammal skatt i de forna
danska provinserna Skåne, Halland och
Blekinge, avsedd bl. a. för sångens uppehållande
vid gudstjänsten och för barnundervisning.
Innehavarna av h. voro genom uttryckliga
privilegier tillförsäkrade denna »till evärdliga
tider». På rikets ständers initiativ åtog sig
staten genom kungl. brev 17 sept. 1856 att
genom årliga anslag betala den h., som
utgått till vissa högre läroverk och dessas
lärjungar. H. upphörde helt att utgå fr. o. m.
1900. Kbg.*
Helgsmålsringning, den på flera, orter i
Sverige ännu brukliga seden att kl. 6 på aftonen
före söndag eller annan helgdag tillkännagiva
helgdagens ingång (h e 1 g s m å 1). B. A.
Helgum, socken i Ångermanland, Ramsele
och Resele tingslag, kring nedre Faxälven och
Helgumsjön; 435,54 kvkm, 2,923 inv. (1928).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
