Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helgum - Helgärdsbonde - Helhäst - Heliaia - Heliand el. Hêljand - Helianthemum - Helianthus - Heliantin - Heliasterna - Helichrysum - Helicon - Helig - Heliga alliansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
785
Helgärdsbonde—Heliga alliansen
786
Odlad bygd i älvdalen och på
strandsluttningarna kring sjön; däromkring höglänta
skogsvidder. Den långsträckta H e 1 g u
m-s j ö n (112 m ö. h., 33,2 m djup) har i sin
övre del genom ett betydande delta utfyllts
av Faxälven. 1,565 har åker, 36,409 har
skogs-och hagmark. Pastorat i Härnösands stift,
Sollefteå kontrakt.
Helgärdsbonde, i äldre tider benämning på
en krono- el. skattebonde, som i allm. var
skyldig att till kronan utgöra gärder och
hjälper oavkortade, till skillnad från
frälsebönder (se d. o.), som i regel deltogo till
hälften i dylika skatter. R. V.*
Helhäst (se H e 1), folkl., Hels häst,
dödshästen, en i dansk folksägen uppträdande
skräckgestalt, framställes vanl. som en
tre-bent, svart, någon gång huvudlös häst. H.
förebådar dens död, som möter honom, och
uppenbarar sig mest i närheten av
kyrkogårdar. Litt.: H. F. Feilberg, »Bidrag til en
ordbog over jydske almuesmål» (art. »Helhest»).
Heliäl’a, se H e 1 i as t e r n a.
Hèliand el. H è 1 j a n d (ty. Heiland,
frälsare), fornsachsiskt poem från 800-talet e. Kr.;
det skildrar Jesu liv enl. de fyra
evangelierna. H. skrevs av en sachsisk författare
samt är av stort språkvetenskapligt och
litteraturhistoriskt intresse såsom nästan enda
kvarlevan av den gamla sachsiska munarten
och ger en föreställning om den tidens tyska
folkpoesi. För att göra Kristi storhet rätt
åskådlig och mäktig framställer skalden
honom som en from konung och lärjungarna som
tappra vasaller. Utgiven av E. Sievers (1878),
O. Behaghel (1910) och övers, till modern
tyska (bl. a. av K. Simrock med inl. av A.
Heusler, 1921). Kj-t.*
Helia’nthemum, se Solvända.
Helia’nthus, amerikanskt släkte bland de
korgblommiga växterna, närstående till
brun-skärorna men med könlösa, gula, tunglika
kantblommor. Se vidare Jordärtskocka
och Solros.
Heliantln, ett organiskt aminoazofärgämne,
som fått stor användning som indikator
(se d. o.).
Helia’sterna (grek, heliastai’), bisittarna i
det forna Atens folkdomstolar, vanligen kallade
helidi’a, ett namn, som urspr. betecknade
dom-stolslokalen. H. uttogos årl. genom lottning;
de uppgingo under Atens blomstringstid till
6,000. H. fördelades på ett antal (10)
sektioner, och antalet h. i den fungerande domstolen
växlade efter målens art och vikt; man
känner domstolar, sammansatta av 501 till 2,501 h.
Efter verkställd förundersökning utvecklade
parterna sina påståenden, varefter h. med
enkel majoritetsomröstning avgjorde om den
anklagades skuld. Småningom kommo att till
heliaians avgörande hänskjutas alla brottmål
och civilprocesser med undantag av de få, som
föllo under areopagens kompetens. Perikles
införde dagtraktamente för h. Aristofanes har
i sin komedi »Getingarna» satiriserat
atenar
nas förkärlek för heliastväsendet. Jfr G.
Busolt, »Griechische Staatskunde» (i
»Hand-buch der Altertumswissenschaft», IV: 1: 1;
3:e uppl. 1926). M. Pn N-n.
Helichrysum, släkte bland de korgblommiga
växterna, närstående till Gnaphalium.
Holkfjällen äro hinnaktiga, ofta vackert färgade,
gula, röda el. vita, och bibehålla sig
oförändrade i torkat tillstånd, över 300 arter äro
beskrivna, samtliga från Gamla världen
(förnämligast Sydafrika) och Australien. H.
are-narium, hedblomster, en 1—3 dm hög,
vit- el. gråluden, flerårig ört med små, gula
korgar i kvast, växer på sandhedar i s.
Sverige. Under namn av eterneller (se d. o.) odlas
många arter som prydnadsväxter, t. ex. H.
orientale. G. M-e.
HeTicon, se Helikon 1.
Helig, okränkbar, avskild eller invigd åt
gudomen, sedligt fullkomlig. Helighet är
urspr. ett religiöst el. kultbegrepp, besläktat
med begreppet tabu (se d. o.) i vissa
primitiva religioner. I G. T. betyder h. (hebr.
ka-dosch) det, som tillhör gudomen, det åt Gud
och hans tjänst invigda (t. ex. offret,
skådebröden i templet o. s. v.), det gudomliga i
motsats till det orena, en motsats, som i
N. T. liksom hos några av Israels profeter
väsentligen blir av sedlig art (sedlig renhet
som motsats till synd). Denna helighet ter
sig inom vissa religionsformer som en
fromhet av negativ och asketisk art, ett högre
stadium än det vanliga sedliga livet (jfr
Helgon). I alla skiftande former äger
heligheten karaktären av ovillkorlig
förpliktelse. Jfr R. Otto, »Das Heilige» (14:e uppl.,
2 bd, 1926; sv. övers. 1924).
Heliga alliansen, ett fursteförbund, som
in-gicks i Paris 26 sept. 1815 mellan Alexander
I av Ryssland, Frans I av Österrike och
Fredrik Vilhelm III av Preussen. I urkunden, till
vilken Alexander I med egen hand skrev
utkastet, åberopades som rättesnöre »den heliga
religionens grundsatser», och furstarna
förbundo sig »att vid varje tillfälle och överallt
giva varandra hjälp och bistånd; anseende sig
i förhållande till sina undersåtar och sina
krigsmakter som familjefäder, skola de styra
dem i samma broderlighetens anda, varav de
själva äro eldade». — Heliga alliansen har
sitt ursprung i den svärmiskt religiösa
stämning, som fyllde Alexander I efter segrarna
över Napoleon. Han ansåg sig vara försynens
redskap att nedslå revolutionens styggelser
och otro. I detta syfte ville han förbinda sig
närmast med sina stridskamrater men också
med Europas övriga kristna statsöverhuvud.
Österrikes och Preussens härskare skrevo
under för att ej göra Alexander emot, och
inbjudningar till anslutning utgingo till alla
europeiska statschefer — utom påven och
sultanen. Samtliga inbjudna gåvo sin
anslutning. Alliansen hade eg. karaktären av en
furstarnas principiella förklaring men ej av
en verklig politisk sammanslutning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
