Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helige ande, Den - Helige fadern - Helikon - Helikonier - Helikopter - Heliocentrisk - Heliodoros - Heliofob - Heliogabalus (Elegabalus) - Heliograf el. Fotoheliograf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Helige fadern—Heliograf
790
lighet. Vill man här tala om en gudomlig
im-manens, är denna immanens vida skild från
den identitet mellan gudomligt och mänskligt,
som en karakteristisk mystik hävdar; inom
urkristendomen står tanken på den
gudomliga närvaron i oupplösligt sammanhang med
tanken på distansen mellan gudomligt och
mänskligt. — Inom den gamla kyrkan
utvecklades efter hand läran om den Helige ande
såsom en av de tre »hypostaserna» eller
»personerna» i gudomen. Sedan Nicaeamötet (325)
fastställt Sonens homousi (väsensenhet) med
Fadern, gjordes för andens vidkommande
samma bestämmelse på synoden i Alexandria
362. När dessa läroformuleringar stundom
kommit att tolkas i triteistisk riktning, har
detta väsentligen berott på att
personbegreppet efter hand fått en vida bestämdare
innebörd, än det ägde på den tid, då de
gammalkyrkliga läroformuleringarna fixerades. I
själva verket uppbars den gammalkyrkliga
treenighetsläran av strävandet efter att hävda
den kristna gudstrons enhetliga och
mono-teistiska karaktär. Under trycket av de mera
abstrakta teologiska formlerna kom
emellertid urkristendomens livfyllda betraktelsesätt
av anden och dess verkningar att försvagas.
I stället för andens omedelbara verksamhet
trädde i den medeltida teologien »den
ingjutna nåden» (gråtia infüsa) såsom en halvt
opersonligt fattad mellaninstans mellan Gud
och människa. Å andra sidan har tanken på
anden inom de senare århundradenas
evangeliska teologi ofta förtunnats därhän, att
anden identifieras med den i den kristna
församlingen levande »samfundsanden» (i denna
riktning går såväl Schleiermachers som Ritschls
tankegång). Anden är här i färd med att
mista såväl sin egentliga kvalitet som sin
transcendenta halt. I motsättning till båda
dessa olikartade utglidningar framträder
andetron såsom ett väsentligt moment i den
kristna gudstron: för det första
åskådliggör anden Guds omedelbara och ständigt
fortgående verksamhet (märk detta motiv i
våra pingstpsalmer!), och för det andra
framträder denna omedelbart fortgående
verksamhet såsom till sin art fullt kvalitativt
bestämd därigenom, att Guds ande tillika är
Jesu Kristi ande. Se vidare Filioque och
Treenighet. — Litt.: J. Viotti, »Kristus
och Anden» (1910); H. B. Swete, »The Holy
spirit in the New Testament» (1910) och »The
Holy spirit in the ancient church» (1912);
E. Schaeder, »Das Geistproblem der
Theo-logie» (1924); F. Büchsel, »Der Geist Gottes
im Neuen Testament» (1926). G. A-n.
Helige fadern, benämning på påven.
HeTikon. 1. (Grek. Helikon, lat. He’licon.)
Ett 1.749 m högt berg i s. v. delen av Beotien.
Det gällde som sånggudinnornas hemvist med
de två åt dem helgade källorna H i p p
o-k r e n e och Aganippe. — 2. (Mus.) En
stor kontrabastuba, i det närmaste
cirkelrund; bäres över skuldran. Se Tuba.
Helikönier, Heliconiinae, en underfamilj av
fam. Nymphalidae bland dagfjärilarna.
Tillhöra tropiska Amerika och äro brokigt och
påfallande färgade, ha långsmala vingar och
flyga långsamt. Familjen har mycket
omtalats, därför att den gav engelske biologen
Bates första uppslaget till hans teori om
mimicry (se d. o.).
Heliko’pter (av grek. he’lix, spiral, och
pte-ro’n, vinge), dets. som skruvflygare; se
Flygmaskin 2.
Helioce’ntrisk (av grek, hélios, sol, och lat.
ce’ntrum, medelpunkt), hänförande sig till
solen som medelpunkt eller utgångspunkt.
Detta begrepp har sin oftast förekommande
användning vid behandlingen av planeternas
rörelser. Vid bestämmandet av
himlakropparnas rörelse och läge i rymden måste man
hänföra dem till någon viss som fix antagen
punkt och genom denna punkt lagda axlar.
Väljer man till fix- el. origopunkt solen,
kallas betraktelsesättet och därur härflytande
bestämningar heliocentriska (jfr G e o e e n
t-r i s k). Man talar även t. ex. om h e 1 i
o-centriskt minimum hos föränderliga
stjärnor, d. v. s. den tidpunkt, då stjärnans
ljus, från solen sett, är svagast. Detta
heliocentriska minimum kan skilja sig från det
observerade med ända till 8 minuter, den tid,
varpå ljuset tillryggalägger avståndet mellan
solen och jorden. B-d.
Heliodöros (grek. Helio’doros) från Emesa,
grekisk författare, levde omkr. 400 e. Kr.
Skrev en erotisk roman, »Aithiopika», om
tessaliern Theagenes’ och den etiopiska
kungadottern Charikleias äventyr (tryckt hos
Hir-schig i »Scriptores erotici», 1856). Se E. Rohde,
»Der griechische Roman» (3:e uppl. 1914).
Helioföb, ljusskygg. — Heliofobi, se
A 1 b i n i s m.
Helioga’balus, riktigare E 1 a g a’b a 1 u s,
binamn på romerske kejsaren Marcus
Au-relius Antoninus (reg. 218—222); hette
förut Varius Avitus Bassianus. Som 14-årig
präst åt den syriske
solguden Elagabalus i
Emesa, vars kult han
senare införde i Rom,
utropades han av
trupperna i Syrien till
kejsare mot Macrinus (se
d. o.), som blev slagen
och dödad. H., som
förnedrade kejsarvärdighe-ten genom österlandets
skändligaste laster, blev Myntbild av Heliogabalus.
med sin mor dödad av soldaterna 222 och
efterträddes av Alexander Severus. H. Sgn.
Heliogräf (av grek, hélios, sol, och gra’fein,
rista) el. Fotoheliogräf (av grek, fös,
genitiv foto’s, ljus), apparat för fotografering
av solen. En h. består i det väsentliga av en
astronomisk tub, som i st. f. okular har en
kamera och dessutom är försedd med
moment-slutare; objektivet är akromatiserat för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
