Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Henrik I (engelsk konung) - 2. Henrik II (engelsk konung) - 3. Henrik III (engelsk konung) - 4. Henrik IV (engelsk konung) - 5. Henrik V (engelsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
857
Henrik
858
g y t h (vanl. kallad Matilda) av den gamla
kungaätten, och då hans ende äktfödde son
(Vilhelm) drunknade (1120), lät han 1126
erkänna sin dotter Matilda som arvinge till
England och Normandie. — H. var en av
Englands dugligaste härskare, hård mot den
enskilde men klarsynt och rättfärdig i sin
politik. Hans bokliga lärdom skaffade honom,
dock först i långt senare tid, tillnamnet
Be au cl er c. Jfr G. B. Adams, »History of
England 1066—1216» (1905). V. S-g.*
2. H. II (1133—89), son till H. I:s enda
dotter, Matilda, och greve Gottfrid
Plantage-net av Anjou. Han efterträdde 1154 sin kusin
Stefan av Blois och var den förste konungen
av huset Plantagenet. Genom arv och
giftermål (1152 med Eleonora av Akvitanien) var
han dessutom herre över nära Vs av
Frankrike. Om H:s för Englands hela
samhällsutveckling ytterst betydelsefulla regering, under
vilken han återupprättade konungamakten,
ordnade förvaltning, rättskipning och
för-svarsväsen samt i övrigt fullkomnade
morfaderns verk, se England, sp. 851—852. I
den beryktade striden med ärkebiskopen av
Canterbury Thomas Becket (se d. o.) måste
H. emellertid vika. Genom ett krigståg till
Irland 1171 lade han ön — åtminstone till
namnet — under sig (jfr Irland, historia).
Även skotske konungen Vilhelm Lejonet
hyllade honom (1174) som länsherre. H. torde
därför kunna kallas den förste grundaren av
Storbritannien. Hans sista regeringstid
för-dystrades genom upprepade upprorsförsök av
hans utav franske konungen mot fadern
uppeggade söner Henrik, Geoffrey och Rikard;
1189 måste han, bruten av sorg och sjukdom,
ingå en skymflig fred med Rikard och dennes
bundsförvant Filip August av Frankrike. H.
var en passionerad kraftnatur och en av sin
tids mäktigaste konungar. Som politiker
kunde han dock knappast mäta sig med sin
morfar. Litt.: J. H. Ramsay, »The Angevin
empire» (1903); L. H. Salzmann, »Henry II»
(1918).. Å.S-n.
3. H. III, efter födelseorten stundom
kallad H. av Winchester (1207—72), son
till Johan utan land och Isabella av
Angou-lème. Efterträdde 1216 sin fader och övertog
efter en svag
förmyndarstyrelse själv
regeringen 1227. Som
re-gent var H. svag och
slösaktig samt starkt
beroende av sin till
största delen
utländska omgivning
(hovgunstlingar från
Poi-tou). Sedan 1236 var
han g. m. Eleonora av
Provence (d. 1291). Om
hans föga
framgångsrika regering, hans
oförmåga att hindra de påvliga
utpressningarna, stormännens resning under Simon av
Montfort och de för Englands hela
konstitutionella utveckling så betydelsefulla första
stegen till parlamentets demokratisering se
England, sp. 852—853. Litt.: F. A.
Gas-quet, »Henry III and the church» (1905); J. H.
Ramsay, »Dawn of the constitution» (1908);
M. A. Hennings, »England under Henry III»
(1924). Ä. S-n.
4. H. IV, den förste konungen av huset
Lancaster (1367—1413), son till Edvard III:s
yngre son John av Gaunt. Kallades stundom
efter födelseorten H. av Bolingbroke
men oftast H. av
Lancaster, fick 1377
titeln earl av Derby
och blev 1397 hertig
av H e r e f o r d. H.
landsförvisades 1398
av Rikard II och
begav sig till Paris, men
då han där erhöll
underrättelse om att
Rikard vid hans faders
död (1399) konfiskerat
arvegodsen, återvände
han och blev av
par
lamentet vald till konung s. å. Jfr
England, sp. 854. Med en blandning av takt och
hänsynslöshet förstod H. sedan att befästa
sin makt samt nedslog alla upprorsförsöken
(1400—08). H. var liksom hela den
lan-casterska släkten strängt kyrkligt sinnad och
sökte även av politiska skäl stöd hos
prästerskapet, som förmådde honom till grymma
förföljelser mot lollarderna. — H. var utan
egentlig storhet men praktisk, klok och
be-slutsam. Han var två gånger gift, först (1380)
med Mary Bohun, därefter (1402) med
Johanna av Bretagne. Hans dotter Filippa
var g. m. unionskonungen Erik av Pommern.
— Litt • J. Gairdner, »The houses of
Lancaster and York» (1874); J. H. Wylie,
»History of England under Henry the fourth» (4
bd. 1884—98). (Å. S-n.)
5. H. V, efter
födelseorten ofta
kallad H. av
Mon-mouth (1387—
1422), son till H.
IV och Mary
Bohun. Fick vid
faderns tronbestig-ning 1399 titeln
prins av Wales och
kröntes 1413 till
konung. Hans
regering upptogs mest
av det stora
erövringskriget mot
Frankrike (se
England, sp. 854).
Under sin första
härfärd dit, 1415, vann
han (25 okt. s. å.) den lysande segern vid
Azincourt. Hans andra expedition, 1417—21,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
