Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herakles, Herkules - Herakles’ stoder - Heraklider - Heraklit - Heraldik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
883
Herakles’ stöder—Heraldik
884
o. s. v. I Oichalia i Tessalien tävlade han om
konung Eurytos’ dotter lole, vilken utsatts
som pris för den bäste bågskytten. Då hon
svikligen vägrades honom, dödade han i ett
Bild 3. Herakles. Attisk vasmålning från 400-talet f. Kr.
anfall av vansinne loles broder Ifitos. Till
straff lät han sälja sig som slav åt drottning
Omfale i Lydien, vilken bar hans lejonhud
och klubba, medan H. spann, klädd i kvinno
kläder. Därefter drog han mot Laomedon,
som förhållit honom lönen för Hesiones
räddning, och erövrade Troja. Med flodguden
Acheloos i Etolien kämpade han om Deianeira,
konung Oineus’ dotter, vilken han som sin
maka hemförde till Trachis. Under vägen
dödade han med en i den lerneiska hydrans
blod doppad pil kentauren Nessos, som ville
förgripa sig på Deianeira. I ett hämndekrig
mot konung Eurytos dödade han denne och
hans söner samt bortförde lole. Deianeira,
som fruktade att utträngas ur sin makes
kärlek, sände honom vid hemkomsten en med
Nessos’ blod bestänkt klädnad, som hon enl.
den döende Nessos’ försäkran trodde vara
ett osvikligt kärleksmedel, men klädnaden
bet sig fast vid hans lemmar och vållade H.
olidliga smärtor, vilka förmådde honom att
frivilligt bestiga ett bål på berget Oite. Ur
bålet uppsteg han till himlen, där han
infördes i gudarnas krets och, försonad med
Hera, fick Hebe till gemål.
I den folkliga föreställningen framstod H.
med burleska drag som kraftkarl och
stor-ätare. Han dyrkades dels som beros, dels som
gud. Kärnan i de många sagor, som
samlats under H:s namn, äro de fem första
bragderna, som utföras i n. ö. Peloponnesos.
Kretsen har utvidgats, tills den omfattade det
övliga antalet, tolv. Till dessa fogades så
andra sagor (jfr B u s i r i s). H:s attribut äro
lejonhuden och i äldre tid bågen, senare även
klubban. Bland Heraklesbilder (jfr bilder här
och vid art. A n t a i o s, sp. 1071) märkes den
s. k. »Farnesiske H.» i Neapel (bild 1). H:s
dyrkan kom tidigt till Rom; han fick där ett
altare (ara maxima på Forum boarium) 399
f. Kr. Den romerska sagan låter H. på hem
vägen komma till den plats, där Rom en gång
skulle komma att byggas, och döda den i en
håla i Aventinen boende jätten Cacus,
vilken, medan H. sov, stulit några av hans
boskapsdjur.
Litt.: U. v. Wilamowitz-Möllendorff,
inledning till »Euripides Herakles» (2:a uppl.
1895); C. Robert, »Die griechische
Helden-sage», II (1921); M. P:n Nilsson, »H.» (i
Nord. Tidskr. 1923). M. Pn N-n.
Herakles’ stöder, namn under antiken på
klipporna Calpe och Abyla på var sin sida om
Gibraltar sund (se Gibraltar, sp. 643).
Sagan lät Herakles (se d. o., sp. 882) resa dem
på sin färd efter Geryons boskap på ön
Ery-theia i västerhavet.
Herakllder (grek. Heraklel/däi), avkomlingar
av Herakles, särskilt ättlingarna till Herakles’
son Hyllos, vilka erövrade Peloponnesos.
Te-menos fick Argolis, Kresfontes Messenien, den
under kriget avlidne Aristodemos’
tvillingsöner, Eurysthenes och Prokles, blevo
sam-konungar i Lakonien. Jfr D o r e r. A. M. A.*
Heraklit, se Herakleitos.
Heraldik, läran om vapen (lat. insi’gnia, fr.
armes, ty. Wappen), d. v. s. bestämda, efter
vissa regler sammansatta märken (urspr.
sköldemärken), som föras
tigade personer, släkter,
samhällen eller samfund.
Bruket av sköldemärken
uppträder omkr. 1150.
Efter första korståget tyckes
vapenkonsten under
inflytande från Orienten ha
uppstått i
Medelhavsländerna och över Frankrike
utbrett sig till Tyskland,
de skandinaviska länderna
o. s. v. Under förheraldisk
tid använda emblem, ss.
bomärken, märken på
fa
nor o. s. v., ha tills, m. det från östern
hemförda bildmaterialet bidragit att skapa de
heraldiska figurerna. Länsherrarna hade
behov av samlingsmärke för vasaller och
trupper. Man fann bruket av dylika märken
praktiskt, när stora människomassor skulle
samlas, ss. under korstågen, och därför spred sig
detta bruk hastigt i alla kulturländer.
De första vapnen uppträda ung. samtidigt
i Frankrike (omkr. 1150) och Tyskland (1163).
Bild 1. Sigtrygg
Bengtssons sigill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
