Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heraldik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
885
Heraldik
886
Det äldsta kända vapnet i
Sverige är Sigtrygg Bengtssons sigill
av 1219 (bild 1). Urspr.
innefattade begreppet vapen blott själva
»märket», oavsett var detta var
anbragt. Småningom vidgades
begreppet, så att det redan vid
1200-talets mitt innefattar dets.
som nu, d. v. s. sköld och hjälm
med sina resp, märken. Vapnen
voro urspr. helt personliga men
blevo ganska snart ättmärken.
Redan på 1200-talet började
furstarna och högadeln använda vapen för
sina länder och besittningar.
Besittningsvap-net var för det mesta ett äldre släktvapen,
fört av den ätt, som först innehaft
besittningen. När en ny innehavare mottog denna,
upptog han ofta företrädarens vapen, vilket
han förde antingen enbart eller jämte sitt
familjevapen. Det forna släktvapnet övergick
härigenom till besittningsvapen.
Genom tornerspelen utbildades särskilda
regler och lagar för bruket av vapen. Före
varje tornering granskades de annftälda
deltagarnas vapen av särskilda ämbetsmän, h
ä-r o 1 d e r eller vapenkonungar, som även
dömde i vapentvister. Häroldernas på rent
praktiska grunder uppsatta lagar för
vapnens sammansättning ha i huvudsak
bibehållit sig till våra dagar och sammanfattades
till största delen under 1200-talet till en
särskild vetenskap, som i huvudsak teoretiskt
utformats av de franska härolderna, vilkas
rika och klara terminologi till stor del tjänat
andra länder till förebild.
Med 1400-talets omändring av
krigsväsendet följde betydande förändringar i riddarens
utrustning, vilka gjorde den heraldiska
skölden överflödig. Med 1500-talet upphörde de
egentliga torneringarna och därmed också den
märkta sköldens och hjälmens sista praktiska
betydelse. Fr. o. m. nyare tiden förekommer
vapnet blott i avbildning. Det har övergått
till uteslutande ägorättsmärke. Medeltidens
enkla sköldemärken ha fått vika för
komplicerade figurframställningar i vapen med
många fält och flera hjälmar. Vapenkonstens
förfall gör sig mer och mer gällande.
H. kan indelas i a) teoretisk h.,
vapenkunskap, som behandlar det praktiskt
använda vapenväsendets uppkomst, utveckling
och försvinnande, och b) praktisk h.,
vapenkonst, som behandlar de ur den teoretiska
h. härledda reglernas tillämpning vid
heraldiska bildframställningar.
H:s källor indelas i skriftliga källor (t. ex.
urkunder, krönikor, vapenböcker) och
bildkällor (t. ex. sigill, mynt, bilder i
vapenböcker, skulpturer, begravningsvapen).
H. sammanhänger nära med sigillografien
(se Sigill); båda tillhöra de historiska
hjälpvetenskaperna. Genom förekomsten av
ett vapen kan man få uppgift om till vilken
släkt eller person det vapenprydda föremålet
Bild 2. Vapen med
tornerkrage (von
Düben).
Bild 3. Vapen med
bastardsträng
(Gyllen-hielm).
Bild 4. Sköld med
bård (grevliga ätten
Thott).
bör hänföras, från vilken tid och från vilket
land det förskriver sig. H. är dessutom av
stor betydelse för genealogien, kultur- och
konsthistorien.
Då sköldemärkena voro igenkänningstecken,
framställdes de så, att man lätt kunde
uppfatta dem på avstånd, och därför uppstod ett
särskilt framställningssätt för dessa figurer,
den heraldiska stilen. Bilden skulle
ses i silhuett på sköldens yta; finare och
tunnare delar på bilden gjordes kraftigare; det
mest karakteristiska hos bilden framställdes
onaturligt stort och kraftigt (tunga, tänder,
klor och horn särskilt stora hos vilda djur,
tinnar, fönster och portar förstorade på
byggnader o. s. v.). Vid angivande av en skölds
olika sidor tänker man sig den buren av
ägaren, varför höger och vänster (heraldisk
höger, heraldisk vänster) bli
motsatta mot som de te sig för åskådaren.
Bilden förekommer vanl. upprätt, vänd åt
heraldisk höger (då skölden bars på vänster arm,
blev bilden därigenom riktad framåt). För
en del heraldiska bilder finnas särskilda
typer, t. ex. örn, ros, lilja o. s. v. Beskrivning
av vapen, blasonering (av fr. blason,
vapensköld), göres efter vissa regler. Genom att
följa dessa och den heraldiska terminologien
undviker man tvetydighet och långa
omskrivningar. Blasonering sker i följ, ordning: 1)
sköldens innehåll, 2) hjälmprydnad, 3)
hjälmtäcke, 4) sköldhållare, 5) vapenmantel, valspråk
m. m. Se vidare Hjälm, Sköld och Vapen.
Heraldiska bitecken el. b r
isure r (fr. brisures, eng. marlcs of cadency, ty.
Beizeichen) äro mindre figurer, vilka i ett
vapen utmärka, att detta föres av annan,
oftast yngre, gren av ätten eller av oäkta
avkomling. I Sverige äro bitecknen rätt
sällsynta, i Frankrike och England däremot
mycket vanliga. De allmännast förekommande
äro a) den s. k. tornerkragen (fr. lambel, ty.
Turnierkragen, eng. label), en vanl. i sköldens
övre del anbragt, bjälkvis ställd sträng med
nedhängande 3—5 rektangulära eller
trapets-formade flikar (bild 2); b) en balk- el.
gin-balkvis ställd sträng eller kavle, varmed
sköldemärket belägges. Är denna balkvis
ställd, betecknar den, att vapnet föres av
yngre gren av ätten; är den ginbalkvis ställd,
utmärker den oäkta börd och kallas
bastardsträng (bild 3). Bådadera kunna förkortas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
