Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heraldik - Litt. - Heraldiska färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
Heraldiska färger
888
till en i sköldens hjärtplats anbragt stav (fr.
baton); c) bården eller sköldkanten (bild 4),
vilken liksom tornerkragen stundom
förekommer belagd med andra figurer.
Nationella olikheter inom h. förekommo
knappast under dess första perioder. Under
h:s blomstringstid kan man dock skilja
mellan den fransk-engelska skolan, som
förekommer i Frankrike, England, Holland och
Spanien, samt den tyska skolan, som förekommer
i Tyskland, Skandinavien, Ungern och
Böh-men. Schweiz och Rhenländerna stå för sig,
påverkade av båda dessa skolor. Italien kan
knappast hänföras till någon av skolorna men
företer en del nationella egenheter. England
följer i fråga om terminologien Frankrike.
Tyskland har skapat en egen terminologi, till
stor del byggd på den franska, ehuru mindre
koncentrerad. Den tyska h. har under nyare
tid gått avsevärt framåt. De skandinaviska
ländernas h. är starkt påverkad av Tysklands
men har under nyare tid urartat
(hjälmprydnader och sidofält med omotiverade
fantasi-figurer o. s. v.).
Litt.: Från medeltidens härolder har icke
mycket av skriftlig kvarlåtenskap bevarats
till våra dagar. Det mesta, som återstår, är
av poetisk natur. Den första heraldiska
lärobok, som bevarats från medeltiden, är av
Clé-ment Prinsault, »Un traité du blason du XV:e
siècle» (förf. 1416, tr. i Revue Archéologique,
bd 15, 1858). Bland senare arbeten märkas
Jean Lautte, »Le jardin d’armoiries» (1567), och
Sylvester Petra Sancta, »Tesserae gentilitiae»
(rikt ill.; 1638). Ett avsevärt framsteg gör
den heraldiska litt. med jesuiten Claude
Fran-qois Menestriers läroböcker, vari vapnen
behandlas rent vetenskapligt. Mest känt av
hans arbeten är »Le véritable art du blason»
(1658). Vidare märkes Ph. J. Spener,
»In-signium theoria» (1690). Av 1700-talets
heraldiska arbeten märkas Jean Baptiste
Du-chesne, »La Science de la jeune noblesse»
(1729—30), och J. Christoph Gatterer,
»Prac-tische Heraldik» (1791), det sista ett mycket
förtjänstfullt arbete. Av modernare
heraldiska arbeten märkas: för Tyskland G. Seyler,
»Geschichte der Heraldik» (1885—89), och H.
G. Ströhl, »Heraldischer Atlas» (1899); för
Frankrike Ch. Grandmaison, »Dictionnaire
héraldique» (1852), Gourdon de Genouillac,
»Grammaire héraldique» (1853), L. A. Duhoux
d’Argicourt, »Alphabet et figures de tous les
termes du blason» (1899); för England Fox
Davies, »A complete guide to heraldry» (1909),
ett utförligt och framstående arbete. En god
handbok är W. H. St. John Hope, »Heraldry
for craftsmen and designers» (1913). Skotsk
h. behandlas i Fr. J. Grant, »Manual of
heraldry» (1914). För Danmark märkes den
uttömmande och synnerligen väl uppställda P.
B. Grandjean, »Dansk heraldik» (1919); för
Finland G. F. Granfelt, »Finlands ridderskaps
och adels vapenbok» (1888—89) och »Finlands
städers vapenbok» (1892); för Sverige H. Fleet-
wood, »Handbok i svensk heraldik» (1917),
och J. Kleberg, »Heraldiskt lexikon över å
svenska riddarhuset introducerade ätter»
(1919). Jfr Heraldiska färger och
Vapenbok. H. F-d.
Heraldiska färger (lat. colöres, fr. émaux)
äro guld, silver, rött (lat. ruJbeus, fr. gueules),
blått (lat. coeru’leus, fr. azur), svart (fr. sable},
grönt (fr. sinople) och purpur. De båda
förstnämnda kallas i heraldisk bemärkelse
»metaller» i motsats till de senare, som kallas
»färger». Gult och vitt finnas endast som
ersättning för guld och silver. Utom
ovannämnda färger nyttjas pälsverk (fr. fourrure),
vanl. benämnt foderverk, näml, hermelin och
gråverk (fr. vair), vilka framställas
heraldiskt stiliserade (se bild 2—3). Under
heraldi-kens blomstringstid brukades sällan
»naturfärger»; ett lejon målades icke gulbrunt utan
gyllene, rött etc.; karnation ersattes med
någon heraldisk färg. I senare tid har
naturfärg i strid mot god heraldisk ton kommit i
bruk. En huvudregel för heraldiska färgers
användning är, att metall icke får läggas på
Blått
Rött
Guld
Silver
Svart Grönt Purpur
Bild 1. Schrafferad beteckning för de heraldiska
färgerna.
metall och färg icke på färg. En bild i guld
eller silver bör stå i ett färgat fält och
tvärtom, t. ex. gyllene lejon i blått fält eller en
röd ros i silverfält. Undantag från denna
regel göra foderverken (samt bitecknen; se
Heraldik, sp. 886), som kunna läggas på
såväl metall som färg; bild i metall eller färg
kan även läggas på foderverk. Naturfärgerna
bryta ofta mot denna heraldikens huvudregel.
— I äldre tider betecknades färgerna i
grafisk framställning med bokstäver eller med
planeternas tecken. Så betecknades guld med
a eller au (äu’rum) eller med solens tecken,
rött med r (r^beus) eller planeten Mars’
tecken o. s. v. På 1600-talet började man
använda den beteckning med linjer och punkter,
Bild 2. Hermelin. Bild 3. Gråverk.
schraffering, som nu, utom i England,
är allmänt i bruk (se bild 1). Den hör hemma
i vapenböcker och bör ej förekomma i
konstnärlig framställning. H. F-d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
