Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herlitz, Karl Georg - Herlitz, Nils - Herlufsholm - Herm - Hermafrodit - Hermafroditism - 1. Herman Billung (tysk furste) - 2. Herman (pfalzgreve av Sachsen) - 3. Herman (greve av Wied)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907
Herlitz, N.—Herman
908
kammaren för Stockholm vid maj riksdagen
1914 samt har anlitats vid flera
kommitté-utredningar. H. har utgivit »Svenska
försäk-ringsföreningen 1875—1925» (1925). Ths.*
Herlitz, Nils, vetenskapsman,
universitetslärare (f. 1888 7/8), son till K. G. H. Blev
1906 student och 1916 fil. dr i Uppsala på avh.
»Från Thorn till Altranstädt. Studier över
Carl XII:s politik 1703—1706», I (1916). Han
blev docent i historia 1916 vid Uppsala univ.
och 1920 vid Stockholms högskola, 1925
docent i förvaltningsrätt vid högskolan samt
1927 prof, där i statsrätt med statskunskap
jämte förvaltningsrätt och folkrätt. H. har
beklätt sekreterarbefattningen i olika
riksdagsutskott (1916—23) och varit föreståndare
för Stadshistoriska institutet (1919—27). Bland
H:s skrifter märkas »Svensk stadsförvaltning
på 1830-talet» (1924), »Om lagstiftning genom
samfällda beslut av konung och riksdag» (2
dir, 1926—27), »Privilegier, resolutioner och
förordningar för Sveriges städer», I (1927),
»Utredning... rörande allmänna handlingars
offentlighet» (1927). Dessutom har H. 1922
—24 utgivit Karolinska Förbundets Årsbok
samt är utg. av Nordisk Tidskrift (från
1922). S. T-g.
Herlufsholm, dansk uppfostringsanstalt och
skola, invid Næstved i s. Själland, ett av
Själlands främsta historiska gods. Var före
reformationen benediktinkloster, grundlagt
1135 i staden Næstved, 1200 flyttat till H:s
nuv. plats, benämndes på 1400-talet även
Skov-kloster. Har sitt nuv. namn efter amiral
Her-iuf Trolle, som 1560 tillbytte sig godset och
jämte sin hustru, Birgitte Göye, 1565 stiftade
den ännu bestående lärdomsskolan »för
menige adels- och andra ärliga mäns barn».
Herm, fyrkantig stenpelare med
huvud, antydningar till armar och
vanl. genitalier. Hermer
uppställdes under antiken framför husen och
vid vägarna. Namnet antyder, att
h. eg. är en bild av Hermes;
senare förbands därmed ej någon
mytisk föreställning. Hermmotivet
förekommer i renässans- och
barockkonsten, hermpilastrar,
vanl. uppbärande bjälklag, listverk
o. s. v. (E. L-k.)
Hermafrodit (grek.
Hermafro’di-tos, lat. Hermaphroditus), myt., ett
dubbelväsen av man och kvinna,
förmodligen urspr. en tvekönad
orientalisk gudomlighet; en dylik gestalt,
Afroditos, påträffas på Cypern. I
den yngre grekiska, även hos Ovidius
förekommande sagan säges Hermafroditos vara son
till Hermes och Afrodite. Bland plastiska
framställningar märkes den vilande
hermafroditen från hellenistisk tid. — Se vidare
Hermafroditis m. M. Pn N-n.
Hermafroditi’sm (om ordets härledning se
Hermafrodit). 1. (Anat.) Den
samtidiga förekomsten av han- och honorgan hos
en varelse. Endast hos vissa lägre
djursläkten förekommer h. normalt (se nedan 2). Hos
människan träffas den endast som en
abnorm, felaktig bildning. Hos det mänskliga
embryot finnas alltid i början anlag till båda
könens organ. Först i 5:e eller 6:e veckan
sker utvecklingen i bestämd riktning, medan
det andra könets organ kvarstanna på
rudimentär ståndpunkt. Stundom utveckla sig
dock organen mer eller mindre i båda
riktningarna, och då uppstår (i högst sällsynta
fall) verklig (androgyn) h., om både inre
och yttre organ utbilda sig dubbelt, eller
(jämförelsevis betydligt vanligare) falsk h. el.
pseudohermafroditism, om de yttre
könsdelarna och könsprodukternas
utförs-gångar äga en byggnad, som i högre eller
lägre grad överensstämmer med det motsatta
könets. Vid pseudohermafroditism är det vanl.
ytterst svårt att under livstiden bestämma
det rätta (övervägande) könet. — Vitterheten
har åtskilliga gånger behandlat fall av h.;
mest bekant i Sverige är Almquists roman
»Drottningens juvelsmycke»
(Tintomarafigu-ren). — Om psykisk h. se
Homosexualitet. F. B-m.*
2. (Zool.) H. förekommer normalt bland
åtskilliga lägre djurgrupper, ss. maskar
(plattmaskar, daggmask, blodigei) och blötdjur
(lungsnäckor). Vanl. äro i dessa fall hanliga
och honliga könskörtlar belägna var för sig,
men hos t. ex. lungsnäckorna äro de förenade
till en hermafroditkörtel, som alstrar än
hanliga, än honliga könsceller. Trots h. sker hos
alla samkönade djur fortplantningen genom
korsbefruktning. De enda ryggradsdjur, hos
vilka verklig h. är känd, äro vissa fiskar
(havsabborrar, havsrudor, guldbraxen), där
företeelsen uppträder så allmänt, att den kan
kallas normal. I de fall, då h. påträffats
hos andra, högre former, torde det i regel
endast vara fråga om pseudohermafroditism
(se ovan). T. P.
3. (Bot.) H. förekommer hos sådana växter,
där samtliga blommor äga både han- och
honorgan (tvåkönade blommor).
Herman (ty. Hermann), tyska furstar.
1. Hermann B i 11 u n g, se Billung.
2. H., pfalzgreve av Sachsen och lantgreve
av Thüringen (d. 1217). Stod 1212 i spetsen
för de furstar, som valde Fredrik II av
Sicilien till konung. H. var stor gynnare av
minnesången (se d. o.) och skall enl. sagan ha
anordnat den berömda sångarstriden på
Wart-burg 1207. Litt.: E. Kirmse, »Die
Reichs-politik Hermanns I.» (i Zeitschrift des
Ver-eins für Thüringische Geschichte, bd 27,
1909). — 3. H., greve av Wied, kurfurste
och ärkebiskop av Köln (1515—46), efter
1532 även biskop av Paderborn (1477—
1552). H. sökte utan att bryta med
påven reformera sitt stift, trädde i förbindelse
med kurfurstarna av Sachsen och
Branden-burg och lät 1543 Melanchthon och Butzer
utarbeta ett formligt reformationsförslag.
Herm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
