Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Herman (greve av Wied) - Herman (germansk folkhjälte) - Hermandad - Hermann, Gottfried - Hermann, Ludimar - Hermann, Nikolaus - Hermann Billung - Hermannsburg - Hermannstadt - Hermannställningen - Hermanson, von, ätt - Hermanson, Johan von - Hermanson, Mattias von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
909
Herman—Hermanson, M. v.
910
Detta antogs av de världsliga stånden och en
del av prästeståndet, men flertalet av de
andliga vädjade till påven, som 1546 förklarade
H. avsatt. Utan motstånd nedlade H. sitt
ämbete och drog sig tillbaka till grevskapet
Wied. Monogr. av C. Varrentrapp (1878).
Herman (ty. Hermann), germansk folkhjälte,
se A r m i n i u s.
Hermanda’d, sp., »broderskap», spanska
stadsförbund, det äldsta bildat omkr. 1200
av fyra kastilianska städer för polistjänst
mot rovriddaradeln. Förbunden fingo senare
även politisk betydelse, i det att kungamakten
i dem sökte stöd mot högadeln. Ferdinand
och Isabella sökte ombilda h. till en »helig h.»
(Sancta hermandad), som skulle omfatta alla
landets städer och där sörja för ordning och
säkerhet. Efter comuneros’ (se d. o.) uppror
1520—21 miste h. sin betydelse.
Hermann, Gottfried, tysk klassisk
filolog (1772—1848), prof, i Leipzig från 1798.
Var jämte A. Böckh
(se d.o.) grundläggaren
av 1800-talets
klassiska filologi genom
sina för den tiden
banbrytande arbeten på
metrikens och
grammatikens områden, där
systematiseringen dock
gick för långt, samt
framför allt som
textkritiker och tolkare,
särskilt av Aischylos,
Sofokles och Euripides,
som han utgav i utmärkta editioner. H. Sgn.
Hermann, L u d i m a r, tysk fysiolog (1838
—1914), prof, i fysiologi i Zürich 1868 och i
Königsberg 1884. H. bearbetade huvudsaki.
den allmänna nerv- och muskelfysiologien och
särskilt läran om den animaliska
elektriciteten samt ljudfysiologien. Han utgav bl. a. en
ansedd handbok i fysiologi (6 bd, 1879—82).
Hermann, Nikolaus, tysk psalmdiktare,
död vid hög ålder 1561 som kantor i
bergsförsamlingen Joachimsthal (Böhmen).
Författade ett stort antal andliga kväden i en
trohjärtat folklig ton. De utgåvos f. ggn 1560
i Wittenberg. I 1819 års sv. psalmbok är
måltidspsalmen n:r 399 av H. E. N. S-g.*
Hermann Billung, se B i 11 u n g.
He’rmannsburg [-bork], lutersk
missions-anstalt i byn H. (2,476 inv. 1925) på
Lüne-burgheden, 23 km n. om Celle, preuss. prov.
Hannover. Grundad 1849 av L. Harms (sed. o.).
He’rmannstadt [-J"tat], se S i b i ü.
Hermannställningen, en av tyskarna i sept.
1918 utbyggd försvarsställning på
västfronten, avsedd att tjäna till stöd vid det
förutsedda återtåget. Den utgick från trakten n.
om Tournai i Belgien samt gick över
Valen-ciennes och Le Cateau till trakten 15 km ö.
om S:t-Quentin. Framför och i H. kämpades
under okt. 1918. Jfr Belgisk-franska
fronten, sp. 1197. M. B-dt.
Hermanson, von, adelsätt, härstammar
från prof. Johan Hermansson (se d. o.), av en
östgötsk bondesläkt. Dennes barn adlades
1744 under namnet von H. En av dem,
Mattias von H. (se nedan), fick 1762 friherrlig och
1771 grevlig värdighet. Ättens adliga grenar
utgingo 1785 och 1834 på svärdssidan, den
grevliga 1906.
Hermanson, Johan von, militär (1726—
93), bror till M. v. H. Adlades jämte sina
syskon 1744 och utnämndes 1746 till
konduktör vid Fortifikationen. S. å. trädde han som
löjtnant i fransk tjänst, deltog i
marskalkens av Sachsen fälttåg i Nederländerna 1747
och 1748 samt 1757 på österrikisk sida i
kampen mot preussarna. Han tjänstgjorde efter
hemkomsten i Pommern, där han utmärkte
sig vid försvaret av Malchin. 1766 blev han
överste vid Fortifikationen, 1778
generalmajor samt 1784 generalkvartermästare och
dir. för Fortifikationen. H. ledde
förtjänstfullt \rikets fästningsbyggnader (bl. a. i
Landskrona, Kristianstad och Karlskrona
samt på Sveaborg). 1791 tog han avsked ur
krigstjänsten. Han blev 1790 led. av
Vet.-akad. L. W:sonM.*
Hermanson, Mattias von, greve,
riksråd (1716—89); se släktartikeln. Han
in-skrevs 1734 i kansliet, blev 1747
sekreterare i Kanslikollegium, 1753 e. o. och 1756
ord. kansliråd. H:s
politiska bana börjar
med riksdagen 1751.
Han slöt sig med iver
till hattpartiet, till
vars yppersta
medlemmar han snart
räknades. En djärvare,
verksammare och mera
hatad fiende än H. hade
mössorna knappast.
1751 blev han led. av
sekreta utskottet och
mindre sekreta depu-
tationen. Vid riksdagen 1755—56 uppträdde H.
med mycken skärpa mot hovet. Han författade
instruktionen för kronprinsens guvernör,
uppsatte ständernas skarpa skrivelser till K. m:t i
juvelsaken och utgav på ständernas uppdrag
den första riksdagstidningen. H. blev nu, med
bibehållande av sitt kanslirådsämbete,
medlem av handelskommissionen med ett årligt
arvode av 3,000 dal. smt. 1759 blev han
stats-sekr. för utrikesärenden och fick 1762 i
uppdrag att föra de underhandlingar med
drottningen, som skulle inleda försoning mellan
hovet och hattpartiet. Vid riksdagen 1765—
66 kommo mössorna till makten.
Handelskommissionen indrogs, och H. förflyttades till
presidentskapet för Kammarrevisionen. H.,
som 1767 genom byte erhållit presidentskapet
i Kammarkollegium, invecklades 1768 i en
häftig konflikt med mössregeringen, och
rådet beslöt ställa hela kollegiet till rätta för
majestätsförbrytelse. Faran tvang de nu
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
