Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermanson, Mattias von - Hermanson, Robert Fredrik - Hermansson, Johan - Hermansson, Per Frans Gustaf - Hermant, Abel - Hermas - Hermelin (zoologi) - Hermelin (pälsverk) - Hermelin, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
911
Hermanson, R. F.—Hermelin
912
enade hov- och hattpartierna till handling. H.
undertecknade jämte några andra hattchefer
en förpliktelse att arbeta för en förändring
av regeringsformen i monarkisk riktning, och
genom Adolf Fredriks och ämbetsverkens
förenade uppträdande tvangs rådet utlysa en
riksdag, som störtade mössregeringen 1769.
H. inkallades i rådet. Vid mössornas nya
seger våren 1772 blev han avskedad men
kallades efter statsvälvningen s. å. ånyo till riksråd
och utnämndes därjämte 1777 ånyo till
president i Kammarkollegium. Gustav III använde
honom gärna. Så t. ex. var han 1775 en av
domarna i den ryktbara processen mot Göta
hovrätt. H. nedlade 1789 alla sina ämbeten.
Han hade 1744 fått adlig, 1762 friherrlig och
1771 grevlig värdighet. H. var en av sin tids
utmärktaste ämbetsmän. I ämbetsstilen
införde han ett nyare och lättare uttryckssätt
och fick därför av Gustav III en plats i Sv.
akad. vid dess instiftande, 1786. L. S.*
Hermanson, RobertFredrik, finländsk
rättslärd (f. 1846 2/2). Blev 1881 jur. utr. dr
och docent i statsrätt och juridisk
encyklo-pedi, var 1884—1907 prof, i kameral- och
politilagfarenhet samt statsrätt vid Helsingfors
univ. H. har utövat ett grundläggande
författarskap på den finländska statsrättens
område, betydelsefullt icke minst under tiden för
de ryska angreppen på landets konstitution.
Han hävdade jämväl rättsståndpunkten i
prästeståndet (1897—1906), i den s. k.
Ta-gantsevska kommittén (1904—05) och som
tjänsteman vid statssekretariatet i Petersburg
(1906—09). Han var 1920—21 delegerad i
Genève vid Ålandsfrågans behandling. Bland
H:s skrifter märkas »Om Finlands ständer,
deras förhållande till monarken och folket»
(1884), »Finlands statsrättsliga ställning»
(1892), »Svensk konungamakt,
parlamentariskt styrelsesätt och folkviljan» (1915), »Det
rätta och dess samband med religiösa
sanningar» (1919), »Finlands
statsförfattnings-rätt» (1924) samt av andra utgivna
anteckningar efter föreläsningar i förvaltnings-,
finansförvaltnings- och folkrätt. H. hyllades på
sin 70-årsdag 1916 med en festskrift. H. E. P.
Hermansson, Johan, universitetslärare
(1679—1737). Blev 1694 student i Uppsala,
studerade mest juridik och blev 1707 jur.
adjunkt där samt 1715 prof, i natur- och
moralrätt i Lund. 1717 blev han skytteansk
prof, i Uppsala i politik och vältalighet. Kort
förut hade han fått lagmans värdighet. H.
ansågs som synnerligen god vältalare på
latin. Sina forskningsresultat nedlade han i
disputationer (209 st.). På grund av H:s
förtjänster adlades hans barn 1744 (jfr
Hermanson, släktartikeln). A. B. B.*
Hermansson, Per Frans Gustaf,
arkitekt (f. 1864 ®/io)- Studerade 1882—88 vid
Tekniska högskolan och Konstakad., blev 1896
stadsarkitekt i Sundsvall och 1897 arkitekt i
dåv. överintendentsämbetet, nuv.
Byggnadsstyrelsen, där han sedan 1923 är tjänsteförrät-
tande byggnadsråd. Bland hans talrika
byggnadsverk må nämnas kyrkor i Stockholm
(Oskarskyrkan och Sofiakyrkan), Sundsvall,
Hälsingborg, Oviken, ombyggnader av
kyrkor, dessutom rådhuset i Örnsköldsvik, skolor,
banker, privathus och villor i Stockholm,
Djursholm och Saltsjöbaden. G-g N.
Hermant [ärmä’], Abel, fransk författare
(f. 1862). Utomordentligt produktiv, har H. i
en rad romaner gjort sig till den
kosmopolitiska societetens och den högre
Parisbourgeoisiens krönikör. Hans
säkra typskildring,
eleganta skepsis och
torra sarkasm ha mera
roat än retat hans ofta
närgånget
porträtterade modeller. 1927
blev han medl. av
Franska akad. Till
hans bästa romaner
räknas »La carrière»
(1894), »Les
transat-lantiques» (1897;
»Dynastien Dollar i
Eu
ropa», 1906) — en briljant karikatyr av
dollarfurstarna i Frankrike —, »Souvenirs du
vicomte de Courpière» (1901; flera
fortsättningar), »Les grands bourgeois» (1906), »D’une
guerre ä 1’autre guerre» (3 vol., 1919 ff.) samt
»Le cycle de lord Chelsea» (4 vol., 1922 ff.),
vari han givit en sedebild från modern engelsk
societet, tydligen med Wildes öde för ögonen.
Jfr monogr. av R. Peltier (1924). Kj.S-g.
He’rmas, den person, under vars namn en
av de äldsta kristna skrifterna bevarats, den
s. k. »Herden» (grek. Polmén). »Herden» har
närmast formen av en apokalyps (se d. o.)
men innehåller därvid även åtskilligt enkelt
undervisande material. Boken stod i den
gamla kyrkan flerstädes i högt anseende och
ställdes nära N. T:s kanoniska skrifter. Codex
Sinaiticus återger den. Författaren omtalas i
boken som en till Rom försåld, där boende
slav. Ett tidigt dokument (Muratoriska
fragmentet) betecknar biskop Pius i Rom som
förf:s broder. Avfattningstiden är antagl. 130
—150 e. Kr. E.A.
Hermelin, zool., se Vesslesläktet.
Hermelin, pälsverk, berett av hermelinens
(se Vesslesläktet) vitgula el. vita
vinterpäls. Fordom var bärandet av vit
hermelinsmantel, prydd med svarta
svans-spetsar från samma djurart, en förmånsrätt
för furstliga personer. Nu brukas
hermelins-skinn rätt allmänt till pälsverk, ofta
efterhärmat av vitt kaninskinn.
He’rmelin, svensk adlig ätt, härstammar
från släkten S k r a g g e, som i mitten på
1500-talet inkom från Norge till Värmland.
En gren av ätten adlades 1652, en annan 1704,
båda under namnet Skraggensköld, en
tredje adlades 1710 med namnet
Skraggen-s t i e r n a, och en fjärde introducerades 1720
under namnet Lagerborg. Olof Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
