Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermelin, ätt - Hermelin, Carl - Hermelin, Olof (lärd, politisk författare) - Hermelin, Olof (målare, arkeolog) - Hermelin, Samuel Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
913
Hermelin, C.—Hermelin, S. G.
914
Skragge (se nedan) antog under sin
studietid namnet H., som han på grund av sin
vighet fått av sina skolkamrater, och
adlades under detta 1702. Hans son Carl H.
erhöll 1766 friherrlig värdighet. Den adliga
ätten H. utgick på svärdssidan 1797. Jfr R.
Lagerborg, »Ur en Värmlandssläkts öden (c.
1475—1875)» (1919).
He’rmelin, Carl, frih., riksråd (1707—89),
son till statssekr. Olof H. Blev 1761
stats-sekr., utsågs efter mössornas seger 1765, halvt
mot sin vilja, till riksråd och avsattes vid
mössornas fall 1769. Han drog sig då
tillbaka till privatlivet. H. fick 1766
friherrlig värdighet och var 1767—69 Åbo akad.-s
kansler. L. S.*
He’rmelin, Olof, ämbetsman, lärd, politisk
författare (1658—trol. 1709). Inskrevs 1677
vid Uppsala univ. under namnet Skragge,
vilket han sedan utbytte mot H. Efter någon
tids tjänstgöring i
Riksarkivet blev H.
1689 prof, i latinsk
vältalighet och poesi
vid univ. i Dorpat
(1695 i romersk och
svensk rätt). 1699
kallades han till kungl.
historiograf med
särskild uppgift att
fortsätta texten till
»Sue-cia antiqua et
hodi-erna». Han fick 1700
i uppdrag att
veder
lägga de manifest och flygskrifter, med vilka
August den starke och tsar Peter sökt
försvara sitt angrepp på Sverige. H. kallades
1701 till Karl XII:s högkvarter som sekr.
vid kansliets Tyska expedition och anlitades
dels vid diplomatiska förhandlingar, dels
alltjämt för publicistiska uppdrag. Adlad 1703,
blev han 1705 kansliråd och statssekr. och
förde tills, m. Karl Piper de underhandlingar,
som ledde till freden i Altranstädt. H.
åtföljde Karl XII på tåget till Ukraina 1708
och blev fånge vid Poltava 1709. Uppgiften,
att H. antänt fältkansliets arkiv, för att
detta ej skulle falla i fiendens händer, torde
bero på sammanblandning med det, som
några dagar senare skedde vid Dnjepr. H:s
sista öden äro ej med visshet kända, men
ganska sannolik är den från H:s svåger och
kamrat Josias Cederhielm stammande
uppgiften, att tsar Peter omedelbart efter segern
låtit framföra den fångne H., skarpt förebrått
honom hans polemiska skrifter och i
vredesmod genast låtit nedhugga honom. —
Under sin tjänstgöring i kansliet sammanställde
H. ett utförligt diarium över det viktigaste,
som passerade; detta har varit en huvudkälla
för Nordbergs »K. Carl XII:s historia» samt
trol. även nyttjats av G. Adlerfelt men är
numera förkommet. — Litt.: C. Hallendorff,
»O. H:s öde vid Poltava» (i Hist. Tidskr.
1898). Den innehållsrika brevväxlingen mellan
H. och Samuel Barck utgavs 1913—15 av C.
von Rosen. C. H. H.
He’rmelin, Olof, friherre, målare, arkeolog
(1827—1913). Var i sin ungdom (1848—51)
militär, utbildade sig till landskapsmålare
och blev en trovärdig framställare av svensk
natur (representerad i Nationalmuseum och
Göteborgs museum). Svensk natur studerade
och beskrev han som stipendiat för Vitt.-akad.
och utgav bl. a. »Från svenska bygder» (1907).
H. var en mångfrestande man; han försökte
sig även som dramatisk författare med »Kung
Hundings söner» och hade scenisk framgång
med sångspelet »Peder Rank och hans fästmö»
(1870; musik av Lewerth). G-g N.
He’rmelin, Samuel Gustaf, friherre,
ämbetsman (1744—1820), son till Carl H.
Inträdde efter vid Uppsala univ. avlagda
hovrätts- och bergsexamina å bergsstaten, blev 1770
bergmästare, 1774
assessor i
Bergskollegium och 1781 bergsråd,
vilken befattning han
innehade till 1815. Led.
av Vet.-akad. 1771.
H. är känd för
eftervärlden dels genom
sina insatser i
kartläggningen av Sverige
och Finland
(Hermelinska kartverket,
även omfattande geol.
kartor, påbörjat 1795,
efter 1810 fortsatt och avslutat 1818 av ett
särskilt bolag, Geographiska inrättningen; se
S. Lönborg, »Sveriges karta», 1903), dels och
framför allt genom sin banbrytande
verksamhet för tillgodogörande av Norrbottens
naturrikedomar i den svenska järnhanteringens
tjänst och genom sina i samband därmed
inlagda, stora och oförgätliga förtjänster om
Norrbottens kolonisering. Den av H. vid
1800-talets. början i Norrbotten skapade
bruksrörelsen var det första mera allvarliga försöket
att på grundval av de stora lappländska
järn-malmsfyndigheterna och Norrbottens
skogstillgångar bygga upp en norrländsk
järnindustri. H. lyckades vissserligen icke
åstadkomma något bestående verk härutinnan utan
måste uppleva, att hans vittsvävande planer
ekonomiskt förolyckades, men han gjorde mer
än de flesta för att väcka nationens intresse
för Norrlands »slumrande millioner». Se
Gällivare, Gällivareverken och
Norrbotten. Förutom Hermelinska kartverket
utgåvos på H:s föranstaltande och bekostnad
även t. ex. G. Wahlenbergs bekanta arbeten
om Kemi lappmark (1804) och »Lappska
fjällens högd» etc. (1808). Den första geologiska
karta över någon del av Sverige, som blivit
tryckt, näml, en visserligen mycket
ofullkomlig och ej färglagd sådan över Kinnekulle (jfr
Hisinger, W.), åtföljer ett H:s
ungdomsarbete om Skaraborgs län (Vet.-akad:s Handl.
1767). Ett annat bekant och viktigt arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
