Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermelin, Samuel Gustaf - Hermelin, Sven David Alfred - Hermeneutik - Hermes (mytologi) - hermes (tidskrift) - Hermes, Andreas - Hermes, Georg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
915
Hermelin, S. D. A.—Hermes
916
av H. är hans »Försök till mineral historia
öfver Lappmarken och Vesterbotten» (1804).
H:s geologiska samlingar tillföllo
Bergskollegium och förvaras nu på Riksmuseet. N. Zn.
He’rmelin, Sven David Alfred, frih.,
militär, idrottsorganisatör (1856—1923). Fick
sin officersfullmakt 1876 och blev 1907
överstelöjtnant vid Skånska husarreg. och 1911
vid avskedstagandet
överste i armén. H.
nedlade mycket
intresse och arbete för
idrottens sak. Han
ägnade sig först åt
hästsporten — ordnade
under 1890-talet de
populära hästkapplöpningarna på
Lindarängen (se d. o.) —,
sedan åt den allmänna
idrotten
(initiativtagare till Stockholms
idrottspark, se d. o., dess chef 1896—1906,
stadionchef 1911—12) samt under sina senare år
åt skidsporten (ordf, i Sv. skidförbundet). H.
tog även verksamt del i ledningen av Nordiska,
Svenska och Olympiska spelen m. fl. andra
idrottstävlingar (även utomlands). Å. S-n.
Hermeneutlk (grek, hermenéutike),
tolk-ningskonst, vetenskapen om de grunder, enl.
vilka man kan finna och bestämma en skrifts
mening. Ordet nyttjas särskilt om biblisk
hermeneutik (se d. o.).
Rastande Hermes. Antik bronsstaty, funnen i
Hercu-laneum. I Museo nazionale i Neapel.
He’rmes (grek. Hermes, Hermei’as), motsv.
romarnas Mercurius, grek, myt., son till
Zeus och Maia, född på berget Kyllene i
Ar-kadien. H. är en herdegud, som särskilt
dyrkades i herdelandet Arkadien och Ättika;
hans förslagenhet gjorde honom till
köpmännens och förvärvets, ja, tjuvarnas
beskyddare. H. dyrkades vid stenhögar, som
uppkastades vid vägarna, och stenpelare (jfr
Herm); därpå beror det förmodligen, att han
blev vägvisaren och gudarnas härold. Som
sådan bär han häroldsstaven (kerykéion),
vilken ombildats till kaducé (se M e r k u r i
e-s t a v). Han visar även själarna vägen till
de dödas rike och träder därigenom i
förbindelse med underjorden och bär tillnamnen
Psychopompos el. Psychagogos.
Snabbhet och smidighet äro jämte list och
förslagenhet utmärkande för H. Han blev därför
idealtypen för den gymnastiskt skolade unge
mannen och beskyddare av vältaligheten. I
denna egenskap dyrkades han i skolorna, och
hans bild uppställdes på palestran och i
gymnasiet. Hans attribut äro kerykeion, en vingad
reshatt (pe’tasos) och vingskor. Äldre
konstverk visa honom ofta bärande ett djur på
skuldrorna, yngre framställa honom som en
skön och smidig yngling, så t. ex. Praxiteles’
berömde H. med Dionysosbarnet, funnen i
Olympia (se Grekisk konst, bild 23),
och en bronsstaty av den rastande H. i Neapel.
I Rom upptogs H. under det inhemska
namnet Mercurius som handelns gud; ett
tempel invigdes åt honom 495 f. Kr. Han
avbildas med en penningpung i handen, och
köpmännen firade hans fest 15 maj. M. Pn N-n.
Hermes, tidskrift, utg. 1821 av C. J. L.
Almquist och L. Hammarsköld.
Hermes, Andreas, tysk politiker (f. 1878).
Var en tid tysk medlem av Internationella
jordbruksinstitutet i Rom och under
världskriget anställd i flera krigsekonomiska
ämbetsverk. 1919 blev han ministerialdirektor i
riksekonomiministeriet och var mars 1920—
mars 1922 riksminister för folknäring och
jordbruk samt därjämte från okt. 1921 t. f.
riksfinansminister. Som ord. finansminister
mars 1922—aug. 1923 var H. i riksdagen
föremål för häftiga socialdemokratiska angrepp
i samband med valutans nedgång liksom förut
under den från kriget delvis kvarstående
tvångshushållningens avveckling. H. tillhör
centrumpartiet och är led. av preussiska
lantdagen. V. S-g.
Hermes, Georg, tysk katolsk teolog (1775
—1831). Blev teol. prof. 1807 i Münster och
1820 i Bonn. H. blev där huvudman för en
till en tid mycket inflytelserik teologisk
skola, som vann insteg även vid andra
katolska läroanstalter och av kyrkliga
myndigheter rönte uppmuntran och stöd. Efter H:s
död publicerades emellertid 1835 ett påvligt
breve, vari hans åskådning fördömdes som
kättersk. H:s system avsåg att med stöd av
Cartesius, Wolf, Kant och Fichte lägga en
rationell grund för det samtidigt i viss mån
omtydda romerska lärosystemet och att så
demonstrera dettas förnuftighet: »man kan ej
tro något annat än vad man av förnuftsgrun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
