Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herodianus - Herodias - Herodotos - Heroer - Herofilos - Heroid - Heroin - Heroisk - Hérold, Louis Joseph Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
923
Herodias—Hérold
924
rieskrivare, sannolikt av grekisk härkomst,
levde (omkr. 170—240 e. Kr.) i Rom.
Författade på grekiska språket en mindre
tillförlitlig romersk historia för åren 180—238 e. Kr.
— 2. Aelius H., grammatiker från
Alex-andria, son till Apollonios Dyskolos (se d. o.).
Levde under Marcus Aurelius i Rom och
författade många skrifter i grekisk grammatik;
viktigast var hans prosodi. (M.PnN-n.)
Hero’dias, se Herodianska dynastien.
Hero’dotos, grek. (lat. Hero’dotus),
»historiens fader» (omkr. 484 f. Kr.—omkr. 425),
bördig från Halikarnassos. Han vistades bl. a.
en tid i Aten, där han 445 skall ha föreläst
en del av sitt
historie-verk. 444 deltog han i
det av Aten ledda
grundandet av
kolonien Thurioi i s.
Italien. Han företog
vidsträckta resor i
Europa, Asien och Afrika
för att samla material
till sitt stora
historie-verk, vilket är skrivet
på jonisk dialekt. Den
ledande tanken är att
från början följa
kon
flikten mellan greker och perser och i all
synnerhet att framställa grekernas
frihetskamp mot perserna 490—480 f. Kr. Verket
slutar med erövringen av Sestos 479. I denna
framställning äro emellertid inlagda många
och delvis mycket omfattande exkurser, t. ex.
om Greklands äldre historia, om Egypten,
Skytien o. s. v. H. betecknar ett stort
framsteg framför sina föregångare, de s. k.
logo-graferna, men en kritisk historiker i vår
mening är han icke, ehuru hans trovärdighet,
som särskilt beträffande Orienten förr starkt
angripits, numera rehabiliterats. Han
berättar ärligt vad han hört och sett. Han tror
på gudarnas ingripande i händelsernas gång,
och föreställningen om att gudarnas avund
nedslår den, som stiger för högt, spelar hos
H. en stor roll. Emellanåt övar han en naivt
rationalistisk kritik. Politiskt stod han
’avgjort på Atens sida. H:s största förtjänst
ligger i hans höga patriotism och hans
utomordentliga berättarförmåga, som gör hans
historia till ett av världslitteraturens
mästerverk. Den bästa kritiska uppl. är utg. av
A. Fritsch (1899, 1906; sv. övers, av C.
Lindskog 1920). M. Pn N-n.
Heroer [herå’or] (sv. plur. av grek, héros).
Hos Homeros betecknar ordet heros en
framstående, tapper man; först Hesiodos
använder det om de hjältar, som fallit vid Tro ja
och Tebe och av Zeus flyttats till Elysium.
Senare betecknar ordet enl. grekernas egen
uppfattning en död, som är föremål för
allmän dyrkan. Heroskulten utövades ivrigt och
var utpräglat partikularistisk, då en heros
endast hjälpte det land, i vars jord hans
ben vilade. H. gälla som folkets stamfäder.
Heroskulten har säkerligen utvecklat sig ur
kulten av mäktiga döda; den bevarar
döds-kultens äldre, rikare former (offer av svarta
djur, vilkas blod får flyta ned i graven och
vilkas kroppar helt förbrännas) och
härstammar från mykensk tid. Enl. en annan åsikt
äro h. sjunkna gudar; faktiskt torde mindre
och lokala gudar ha upptagits bland h. Hästen
och ormen äro h:s attribut. M. Pn N-n.
HeroTilos från Chalkedon, jämte
Erasi-stratos (se d. o.) den hellenistiska tidens
främste läkare i Alexandria. Av H:s skrifter
ha endast fragment bevarats, och man känner
honom eg. endast genom vad Galenos, Celsus
m. fl. meddela. — H. är den förste, som
verkligt systematiskt genomarbetat hela
anatomien, och även den förste, som klart fattat
nervsystemets sammanhang med hjärna och
ryggmärg och klarlagt nervernas banor. Efter
H. har uppkallats torcular Herophili (»H:s
press»), den av honom beskrivna bassäng, vari
hjärnans blodådror inmynna, innan de lämna
skallens håla. Sin terapi grundade han på
erfarenheten men använde läkemedel och
droger i stor utsträckning. Även som kirurg och
obstetriker inlade han stora förtjänster. Jfr
R. Tigerstedt, »Medicinens utveckling till en
naturvetenskap», I (1924). E. N-n.
Heroid (av grek, héros, hjälte), »hjältebrev»,
en lyrisk dikt i brevform, avfattad i en
frånvarande, verklig eller diktad persons, hos
Ovi-dius ofta en heros’, namn. Genren har odlats
bl. a. av Ovidius, Propertius, Pope och fru
Nordenflycht.
Heroin, morfin, vari 2 väteatomer ersatts
av ättiksyrans radikal (diacetylmorfin). H.
nyttjas som saltsyrat salt, vita, lätt
vatten-lösliga kristaller, och verkar likt morfin men
giftigare, särskilt starkt förlamande på
andningen. Dos 3—5, högst 10 mg åt vuxen
person som lugnande medel vid hosta, andnöd
och smärtor. H. har missbrukats såsom
berusningsmedel på samma sätt som kokain och
är ännu farligare än detta. I U. S. A. är
tillverkning av h. förbjuden. C. G. S.
Heroisk [-rå/isk] (av héros, se d. o.). 1.
Hjältemodig; upphöjd. — H e r o i’s m, hjälteanda,
hjältemod.
2. (Med.) H. nyttjas om läkemedel för att
uttrycka, att verkan är mycket kraftig och
ej med säkerhet ofarlig.
Hérold [eråTd], Louis Joseph
Ferdinand, fransk operakompositör (1791—
1833), elev av Méhul. Framträdde som
kompositör av operor i romantisk anda fr. o. m.
1815 och vann sin största berömmelse genom
de tre operorna »Marie» (1826; Sthlm 1832),
»Zampa» (1831; Sthlm 1838) och »Le pré aux
clercs» (1832; »Duellen», Sthlm 1836). Av
dessa torde utanför Frankrike endast »Zampa»
ha fått större betydelse. »Zampa»-uvertyren
spelas ännu allmänt. I sina sista verk visar H.
ett visst beroende av Aubers kompositionsstil;
eljest står han närmare Boieldieu. Biogr. av
A. Pougin (1906). T. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
