Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herrmann, Wilhelm - Herrmästare - Herrnhut - Herrnhutare, Den förnyade brödrauniteten el. Brödraförsamlingen, Evangeliska bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
937
Herrmästare—Herrnhutare
938
person, inför »Jesu inre liv», sådant det i
konkret åskådlighet och oförliknelig höghet
träder henne till mötes i N. T. Måste Kristi
sedliga höghet närmast verka
förödmjukande och stegra hennes oro, knytes hon
dock därigenom vid honom med oinskränkt
förtroende, och i det att hon nu hos honom
möter den orubbliga vissheten om att vara
Guds utkorade sändebud och tillika ser den
tjänande kärlek, av vilken hela hans liv är
fyllt, kan detta för henne bli en
uppenbarelse från Gud, att han trots hennes synd
vill upptaga henne till gemenskap med sig och
till delaktighet i arbetet för hans rike. I
vissheten härom eller m. a. o. i tron på
»syndernas förlåtelse» ligger kraften till det
sedliga livet.
H. utövade, särskilt under 1900-talets
första årtionde, ett stort inflytande såväl inom
som utom Tyskland, icke minst i Sverige. De
senaste årtiondenas svenska systematiska
teologi har i påfallande stor utsträckning
företagit kritiska uppgörelser med H:s
teologi. — H:s viktigaste arbeten äro »Die
Religion im Verhältniss zum Welterkennen und
zur Sittlichkeit» (1879), »Die Gewissheit des
Glaubens und die Freiheit der Theologie» (2:a
uppl. 1889), »Der Verkehr des Christen mit
Gott» (5:e uppl. 1908; sv. övers. 1910), »Ethik»
(3:e uppl. 1904; sv. uppl. 1911), »Offenbarung
und Wunder» (1908), »Religion och historia»
(Olaus Petri-föreläsningar i Uppsala 1911).
Bland sv. litt. om H. märkas G. Aulén,
»Uppenbarelse och historia» (1912); S. von
Enge-ström, »Studier till W. H:s etik» (1920); A.
Runestam, »W. H:s teologi» (1921); T. Bohlin,
»Kristusfrågan» (1921). E. Bg. (G. A-n.)
Herrmästare, se Tyska orden.
He’rrnhut [-höt], kommun i tyska
fristaten Sachsen, vid järnvägen Löbau—Zittau,
stamort för herrnhutarna (se
Herrnhutare); 1,664 inv. (1925). Säte för en
herrn-hutisk församling, den tyska
unitetsdirektio-nen och unitetens teologiska seminarium. Har
kyrka, korhus, pilgrimshus (härbärge för
missionärer), arkiv, museum m. m.
Herrnhutare, Den förnyade b r ö d r
a-uniteten el. Brödraförsamlingen,
Evangeliska bröder, religiös riktning,
sedermera kyrkosamfund, som grundades av
greve N. L. von Zinzendorf (se d. o.).
Flyktingar från Mähren, ättlingar till b
ö-miska bröderna (se d. o.), fingo 1722
bosätta sig på Zinzendorfs gods Berthelsdorf
i Oberlausitz och skapade där ett litet
samhälle, som de kallade Herrnhut (»under
Herrens beskydd» eller »på vakt för Herren»).
Snart strömmade även pietister och
separa-tister dit från olika håll, och stor splittring
uppstod. Då fick kolonien genom Zinzendorf
12 maj 1727 vissa rejigiösa statuter, som
införde ordning och endräkt. En högtidlig
nattvardsgång 13 aug. s. å. beseglade detta
enhetsverk, och sistnämnda dag firas alltjämt
som församlingens »födelsedag». Zinzendorf
ämnade urspr. ej grunda något
kyrkosamfund. Han drevs därtill dels av motståndet
utifrån, dels av det begynnande
missionsarbetet. 1735 infördes biskopsämbetet, och med
tanke på arvet från den gamla brödrakyrkan
kallade sig samfundet »Den förnyade
brödrakyrkan». Zinzendorf var, så länge han levde,
brödraförsamlingens allt bestämmande ledare.
1736 hade han landsförvisats ur Sachsen, men
bröderna fingo statligt erkännande i Sachsen
1749 och i England (genom en
parlamentsakt) s. å.
Efter Zinzendorfs död 1760 skapades under
de följ, årtiondena en fast författning för
brödraförsamlingen. Den verklige ledaren
under 1700-talets sista hälft blev dock biskop
A. G. Spangenberg (se d. o.). I stort sett gäller
den 1775 stadfästa författningen än i dag. F. n.
är brödrauniteten uppdelad i 4 unitetsområden
(det tyska, det engelska, det norra amerikanska
och det södra amerikanska) med egna synoder
och myndigheter. Den gemensamma högsta
ledningen utgöres av generalsynoden och en
unitetsdirektion. Enär brödrauniteten aldrig
strävat efter att göra proselyter, har antalet
medlemmar alltid varit ringa. F. n. (1928)
omfattar den omkr. 54,000 medl., varav 9,000
tillhöra det tyska, 4,000 det engelska, resten
de amerikanska områdena. Brödraunitetens
uppfostringsanstalter, alltsedan 1700-talet
mycket berömda, äro alltjämt mycket
besökta av utomstående. Kyrkohistoriskt
viktigast har dock varit dess s. k.
diaspora-arbete, d. v. s. religiös verksamhet i de
olika landskyrkorna med syftemål a,tt väcka
och stärka det andliga livet utan att bilda
något avskilt samfund. Från 1727 sändes
»bröder», oftast två och två (s. k.
diaspora-arbetare), ut till olika länder. Även i Sverige
(se nedan) fick detta arbete stor omfattning.
Brödrauniteten har intet särskilt utbildat
lärosystem. Dess särmärke ligger i dess
from-hetstyp, som är utpräglat kristocentrisk.
Zinzendorf ville skapa en »hjärtereligion»
med bekännare inom olika konfessioner.
Under 1740-talet urartade denna religiositet i
en mystiskt naturartad riktning, i det att
man med förkärlek framställde den korsfäste
frälsarens blod och sår som symbol för hans
lidande (den s. k. sållningstiden). I
våra dagar präglas brödraunitetens
fromhets-liv av en trosviss och offerglad innerlighet,
som särskilt kommer till uttryck i kulten, där
psalmsången och gemenskapskänslan spela
stor roll.
Hednamissionen har brödrauniteten alltid
betraktat som en viktig uppgift. Den
började 1732, och under 1700-talets sista hälft
var Herrnhut den egentliga missionshärden
inom den evangeliska kristenheten. Den
uppammade missionsintresset på andra håll (t. ex.
i England). F. n. (1928) arbetar
brödrauniteten på 13 olika fält: Labrador, Alaska,
Sydkalifornien, Jamaica, Västindien,
Nicaragua, Brittiska Guayana, Holländska Guay-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
