Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hertig - Hertigdöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
945
Hertigdöme
946
bror Bengt till hertig över ett visst område
(Finland). En dylik lokal hertigvärdighet gavs
sedan åt hans yngre son Valdemar och
återupplivades av konung Magnus Eriksson för
hans gunstling Bengt Algotsson och slutligen
av Gustav Vasa och hans söner för Vasahusets
samtliga yngre manliga medlemmar (se vidare
Hertigdöme). Den siste svenske hertigen
med eget land var Karl Filip (d. 1622). Efter
1772 års statsvälvning upphöjde Gustav III
sina bröder Karl och Fredrik Adolf till
hertigar över var sitt landskap (Södermanland
och Östergötland) men utan någon som helst
myndighet, och sådana titulärhertigdömen ha
sedan dess regelbundet tilldelats svenska
prinsar. — I Danmark började hertigtiteln på
1100-talet användas i st. f. jarl (f. ggn av
Knut Lavard). Titeln kom att särskilt fästas
vid Slesvig (se d. o.). — I Norge förekom
hertigtiteln stundom under medeltiden som
synonym till jarl (hertig Skule = Skule jarl). Jfr
Storhertig och Ärkehertig. S. B.*
Hertigdöme, ett av en hertig styrt område.
H. ha endast under vissa kortare tidrymder
förekommit i Sverige. De omtalas här först
under Folkungaätten. Redan under Birger
jarls livstid samt den följ, tiden till 1275 bar
hans son Magnus titeln Svea hertig (dux
sueonum), med vilken titel följde en ställning,
som synes ha motsvarat jarlens. Sedan
Magnus 1275 antagit konunganamn, bar hans
broder Erik (d. 1275) samma titel. Då Magnus
Ladulås’ äldste son, Birger, 1284 valdes till
konung, blev enl. uppgift Magnus’ broder
Bengt (biskop i Linköping 1286, d. 1291)
hertig av Finland och hans yngre son Erik hertig
av Sverige. Erik var den siste sveahertigen.
Vid konung Birgers kröning (1302) tillträdde
han förmodligen sitt län, som bestod av
Södermanland, med Nyköpings slott, och en del
av Uppland. Trol. överlämnades samtidigt
Egentliga Finland och Tavastland åt hans
yngre broder Valdemar som h. Birger indrog
1304 hertigarnas län, som de dock snart
åter-fingo. Genom ett fördrag i Hälsingborg 1310
växte h. ut till ett omfång, som innefattade
mer än halva Sveriges rike, och inom detta
område blevo Erik och Valdemar så gott som
självständiga. Nyköpings gästabud (se d. o.)
i dec. 1317 gjorde slut på deras välde. Magnus
Eriksson förlänade 1353 Finland och danska
Halland som h. till Bengt Algotsson, vilken
dock redan 1356 störtades. Först på Gustav
Vasas tid upprättades därefter h. i Sverige.
1556 förlänade konung Gustav åt sin son
Johan Äbo län, Kumogårds län och Äland,
vartill 1557 lades Raseborgs län. Erik fick s. å.
till sitt underhåll Kalmar län, Kronobergs län
och Öland, 1559 även T justs härad i Småland.
Genom sitt testamente, 1560, bestämde
konungen åt sonen Magnus v. och n.
Östergötland, Kinds och Ydre härad av Småland,
Sundbo härad av Närke, största delen av
Vadsbo, hela Valla och Kåkinds härad i
Västergötland samt Dal. Karl fick på sin lott
hela Södermanland, utom Södertörn och en
del av Västerrekarne härad, nästan hela
Närke, Värmland, några socknar av Vadsbo
härad i Västergötland samt Snevringe härad
och 4 socknar i Tuhundra i Västmanland.
Dessa h. skulle gå i arv på manssidan;
utslocknade denna, skulle länet återfalla till
kronan. Redan genom sin storlek inneburo
dessa h. en fara för den kungliga myndigheten
inom riket, i all synnerhet som Gustav Vasas
testamente lämnade förhållandet mellan
konungen och hertigarna täml. oklart.
Hertigarna förbjödos att sälja, bortpanta eller
avstå någon del av sina förläningar men fingo
i övrigt sina län »alldeles såsom Gustav dem
på kronans vägnar själv innehaft med deras
skillnad och gränser, platt intet
undantagande». Erik XIV underordnade dem genom
Arboga artiklar (se d. o.) fullständigt under
konungen. Johan inlät sig, i strid mot denna
stadgas bestämmelser, på en självständig
politik, som snart ledde till hans fängslande och
länets indragning till kronan, 1563. Sedan
Magnus s. å. blivit sinnessvag, övertog Erik
styrelsen av hans h. Det fortfor emellertid till
1569 att förvaltas särskilt. Karls h. innehades
av konung Erik under hela hans regering, men
dess räkenskaper fördes särskilt. Karl
tillträdde 1568 sitt h., och det utvidgades 1569
—71 med Valla härad och återstoden av
Vadsbo härad i Västergötland. Karls
inkomster ökades genom tionden, som förut gått till
kronan, och hans rättigheter genom
upphävande av Arboga artiklar. Man återgick
således till Gustav Vasas testamente som den
grundlag, vilken fastställde hertigens
rättigheter och skyldigheter mot konungen; men
då bestämmelserna i detta testamente voro
oklara, uppstodo snart åter stridigheter. Om
sider åstadkoms på riksdagen i Vadstena 1587
en förlikning, varvid hertigen måste ge efter
i de flesta punkter. Sedan rådsherrarna på
mötet i Reval (1589) fallit i onåd och hertig
Karl förlikts med konungen, uppgav denne
emellertid det mesta av sina förra anspråk.
Sigismund bekräftade sedermera 1594 Karls
rättigheter enl. Gustav Vasas testamente och
länsbrev. Gustav II Adolf erhöll 1609 en del
av Västmanland som h., 1610 vidgat till att
omfatta större delen av detta landskap samt
delar av Dalarna. Det återförenades 1611
med kronan genom Gustav Adolfs
tronbestig-ning. Hertig Johan, Johan III:s yngre son,
fick 1606 styrelsen av ett h., som var nästan
identiskt med det Magnus förut innehaft.
1609 utbytte han Dal och Läckö län mot
Stegeborgs län. På riksdagen i Nyköping
1611 vidgades hans område med Vartofta,
Gudhems, Frökinds och Vilske härad i
Västergötland. I sitt h. hade Johan enligt
donationsbrevet 1609 de rättigheter, som konung
Gustavs testamente medgav, och så var även
förhållandet med Karl Filip, som från 1611
innehade sin faders, Karl IX:s, h. med något
ändrade gränser. Mellan Gustav II Adolf och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
