Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heruler - Hervararsagan - Hervé (Ronger), Florimond - Hervé, Gustave - Herwegh, Georg - Herweghr, Daniel - Hervey, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
955
Hervararsagan—Hervey
956
men när den nordiske kungasonen anlände,
hyllade de honom och övergåvo kejsarens
skydds-ling. Ett heruliskt uppror kuvades omkr.
565 av den östromerske fältherren Narses.
Detta är sista gången, som h. omtalas. Under
den följ, tiden ha de sammansmält med
kringboende folk.
Under 300- och 400-talet omtalas h. även
i v., och omkr. 475 nämnas bland sändebud
vid västgotakonungen Euriks hov i Bordeaux
även h. »från oceanens fjärran kuster». Detta
tyder på att de haft sitt stamland vid
Nordsjöns ö. kust eller vid s. v. Östersjön, i Slesvig
eller på de danska öarna. Jordanes uppger,
att danerna, som utgått ur svearnas stam,
fördrivit h. från deras boplatser. Märkligt
är, att h:s namn ingenstädes möter i de
germanska folkens senare episka diktning.
Sannolikt beror detta på att de helt gått upp
i en annan stam (danerna). Man har
nyligen sökt identifiera dem med hjältesagans
skjoldungar (se d. o.) i Lejre. — H. levde,
enl. de antika författarna, på ett
ålderdomligare kulturstadium än de sydliga
germanerna i allm. De bringade sina gudar
människooffer, de dödade sina gamla och orkeslösa
o. s. v. I motsats till de andra germanfolken
i s. voro h. ännu på 500-talet hedningar. —
Säkra stöd sakna såväl en hypotes, att de
s. k. Krimgoterna (se d. o.) varit en kvarleva
av h., som den av flera forskare omfattade
meningen, att de vid 500-talets början till
Norden återvandrande h. varit virdarnas
stamfäder (se V är end).
Litt.: O. v. Friesen, »Herulernas
bosättning i Skandinavien» (i »Studier tillegnade
E. Tegnér», 1918) och »Rö-stenen i Bohuslän»
(1924); E. Wessén, »De nordiska
folkstammarna i Beowulf» (1927). E. W-én.
Hervararsagan (»Sagan om Hervor»), en av
de märkligaste bland de isländska
fornaldar-sagorna (utg. av S. Bugge 1873, av Jön
Helgason 1924). Där berättas om striden på Samsö
(se Angantyr och Hjalmar den
hug-store), om Hervor (se d. o.) och hennes
son Heidrek. Sedan denne dräpt sin broder
Angantyr, flydde han till Reidgotaland, där
han blev en mäktig konung, berömd för sin
vishet. Hans söner Angantyr och Lod (isl.
Hlgdr) utkämpa en väldig strid om sitt
fädernearv. Lod får därvid hjälp av sin morfar,
konung Humle i Hunaland. Efter dagslång
kamp vinna goterna seger över hunnerna;
Lod och Humle falla. — Enheten i sagan är
det av dvärgar smidda olyckssvärdet Tyrving
(se d. o.). Sagan anses vara författad på
1200-talet men innehåller kväden av hög ålder och
bygger bl. a. på minnen om strider mellan
goter och hunner i Weichseldalen. H.
avslutas med en kort framställning av Sveriges
historia från Ivar Vidfamne till konung Filip
(d. 1118). — Litt.: H. Schück, »Studier i H.»
(1918) och »Ill. svensk litteraturhist.», I (1926);
O. v. Friesen, »Rökstenen» (1920). E. W-én.
Hervé [ärve’] (eg. Ronger), Florimond,
fransk kompositör (1825—92). Var 1853—56
ledare för en liten teater, Folies concertantes,
vilken odlade den glada, frivola operetten,
som sedan vidare utbildades av Offenbach.
H. verkade efter 1870 i London. Bland hans
många operetter, de flesta uppförda även i
Sverige, blevo »Le petit Faust» (1869; »Lilla
Faust», Sthlm 1883) och »Mam’zelle Nitouche»
(1883; »Lilla helgonet», Sthlm 1883) mycket
populära. T. N.
Hervé [ärve’], G u s t a v e, fransk publicist
(f. 1871). Var först läroverkslärare i historia
men avsattes 1900 för antimilitaristisk och
antinationell propaganda. H. uppsatte 1906
den socialistiska tidningen Guerre Sociale, i
vilken han fortsatte sin propaganda. Vid
världskrigets utbrott 1914 slog han om till
ivrig nationalism och kallade från 1916 sin
tidning La Victoire; den har även senare
varit ett av nationalisternas språkrör. H.
har utgivit såväl antimilitaristiska som
nationalistiska (»La patrie en danger», 1915)
arbeten. A. A-t.
Herwegh [hä’rvèk], Georg, tysk skald
(1817—75). Utgav 1841 i Schweiz
diktsamlingen »Gedichte eines Lebendigen», vars
politiska frihetstendens, klangfullhet och flykt
väckte allmänt bifall.
Utvisad ur Preussen,
fick H. schweiziskt
medborgarskap och
bodde från 1844 i
Paris; H:s övriga
diktsamlingar (1844,1877)
sakna betydelse. 1848
deltog han i de
revolutionära oroligheterna, inföll med en
tysk-fransk
arbetarskara i Baden men
besegrades och flydde.
H. ägde en stor poetiskt retorisk begåvning,
och hans agitationsdiktning (t. ex.
»Arbetar-marseljäsen») gjorde honom en kort tid till
den mest aktuelle skalden, men han
utvecklades aldrig. Sami, verk i 3 bd 1903, brev i
urval i 3 bd 1906. Monogr. av K. Hensold
(1916) och E. Baldinger (1917). R-n B.
Herweghr, Daniel, biskop (1720—87).
Blev domprost i Västerås 1765. teol. dr i Lund
1768, pastor primarius i Stockholm 1771 och
biskop i Karlstad 1773. H. var en av sin tids
bästa predikanter och ägde utmärkta
språkkunskaper, vilka han lade i dagen som led.
av bibelkommissionen. Han utgav bl. a. flera
tillfällighetstal samt levnadsbeskrivningar (i
Gjörwells periodiska skrifter). E. Nwn.
Hervey [hä’vi el. hä’vi], engelsk adelsätt,
vars huvudman sedan 1826 för titeln markis
(förut, sedan 1714, earl) av Bristol (se
d. o., sp. 1243). John H., lord H. of I c
k-worth (1696—1743), skrev det
kulturhistoriskt intressanta memoarverket »Memoirs of
the reign of George the second» (utg. 1848;
ny uppl. i 3 bd 1884). V. S-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
