Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 9. Gullberg - Hopliter / 957-958 (1928) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herveyöarna - Hervieu, Paul - Hervor - Herz, Cornelius - Herz, Henriette - Herzegowina - Herzen (Hertzen), Aleksandr Ivanovitj - Hertzl, Theodor - Herzog, Johann Jakob

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Herveyöarna [hā’vi- el. həvi-], även kallade
Cooköarna (se d. o.).



Hervieu [ärviö’], Paul, fransk författare
(1857—1915). Utbildad till jurist, inträdde H.
först i diplomatien, sedan i pressen, där han
väckte uppmärksamhet som elegant kåsör. Med
etsande satir skildrar
han den högre
societetens dagdrivarliv och
artificiella
kärleksdramer i sina
romaner från 1890-talet:
»Flirt» (1890), »Peints
par eux-mêmes» (1893;
»Självporträtt», 1902)
— den bästa, i
spirituell brevform — och
»L’armature» (1895).
Här avslöjade han sig
som en skicklig
lärjunge till Maupassant. Det sociala
familjedramat har H. riktat med åtm. ett par
starka arbeten, »La course du flambeau»
(1901) och »L’énigme» (s. å.; »Gåtan», uppf.
1902). Led. av Franska akad. 1899.

        Kj. S–g.

Hervor, dotter till kämpen Angantyr (se
d. o.) på Bolmsö, våldsam och stridslysten.
Hon begav sig till sin faders gravhög på
Samsö och tvang honom med trollsånger att
utlämna det berömda men olycksbringande
svärdet Tyrving (se d. o.). Sedan hon tröttnat
på härfärd, blev hon gift med konung Hovund
och fick två söner, den blide Angantyr och
den vilde Heidrek. H. höll mest av Heidrek
och gav honom Tyrving. Han dräpte då
genast sin bror. Jfr Hervararsagan.

Herz [ärs], Cornelius, fransk-judisk
äventyrare (1848—98). Spelade en
framträdande roll som mutkolv i Panamaskandalen
(se Frankrike, historia, sp. 1002).

Herz, Henriette (1764—1847), dotter
till en judisk läkare i Berlin, 1779 g. m.
läkaren Markus H. I H:s hem umgicks
Tysklands andliga elit. Hon stod i livlig
brevväxling med många betydande personligheter
(bl. a. Schleiermacher) men brände all sin
korrespondens.

Herzegowina, se Hercegovina.



Herzen (Hertzen), Aleksandr
Ivanovitj, rysk författare (1812—70). Var son
till en rik godsägare, I. Jakovlev, och en
tyska, studerade i Moskva bl. a.
naturvetenskap och Hegels filosofi, greps av reformidéer
och blev som student och ämbetsman utsatt
för åtskilliga trakasserier av myndigheterna.
1847 lämnade han Ryssland, dit han aldrig
återvände, och förde en rätt rotlös tillvaro i
Västeuropa. Under pseud. Iskander hade
H. sedan studieåren skrivit vetenskapliga och
sociala essäer, noveller m. m. och publicerade
1847 romanen »Kto vinovat» (Vem är
skyldig?), vars hjälte, Beltov, föregrep
Turgenjevs »överflödiga» människor. Under
landsflykten utgav H. av ryska censuren förbjudna
verk, förde en lidelsefull kamp för reformer
i Ryssland och ledde i sin i London utgivna,
i Ryssland mycket inflytelserika tidning
Kolokol (Klockan) med glänsande talang kampen
mot livegenskapen. Sedan denna
avskaffats, minskades H:s
inflytande; han kom i
nära förbindelse med
anarkisten Bakunin
(se d. o.) och förlorade
sin popularitet i
Ryssland genom att under
polska upproret 1863
ta parti för
polackerna. H:s
ungdomsminnen, »Byloje i dumy»
(Verklighet och
tankar; 1853—68; ty. övers.
1907), finnas i dålig
sv. bearb. (3 dlr, 1902). Saml. skr., 16 bd,
1919—20. På sv. föreligga även »Europa och
Ryssland. Valda politiska skrifter» (1916), bl. a. ur
essäsamlingen »Vom andern Ufer» (1850; på
ry. 1870). Ry. monogr. av Tj. Větrinskij (1908)
och V. Bogutjarskij (1912), ty. av G. Steklov
(1920).

        A. A–t.



Herzl, Theodor, österrikisk skriftställare
av judisk börd (1860—1904), den politiska
sionismens grundläggare. H. blev jur. dr och var
en tid österrikisk ämbetsman, men
antisemitismen tvang honom
snart att helt ägna
sig åt litteraturen.
Han var 1891—96
Pariskorrespondent till
Wientidningen Neue
Freie Presse. I »Der
Judenstaat» (1896; 5:e
uppl. 1903) gav han
uttryck åt sin
uppfattning, att
judeproblemet blott kunde lösas
genom skapandet av en
judestat. H. blev nu
ledaren av den sionistiska rörelsen. 1897
sammankallade han den första sionistkongressen
i Basel och grundade sionistorganisationen.
Under hans verksamhet tillkommo också
judiska kolonialbanken (Jewish colonial trust)
och judiska nationalfonden för uppköp av jord
i Palestina samt organisationens off. organ
Die Welt (1897—1914). H. låg, utan större
framgång, i diplomatiska underhandlingar med
skilda makter. Han skrev bl. a. skådespelet
»Das neue Ghetto» (1898) och den utopiska
Palestinaromanen »Altneuland» (1904); hans
»Zionistische Schriften» utgåvos postumt (2
bd, 1906). Litt.: A. Friedmann, »Das Leben
Th. H:s» (1919); L. Keller, »Th. H:s
Lehrjahre» (1920); J. de Haas, »The life of Th. H.»
(1927). Jfr Sionismen.

        D. B–ck.

Herzog [hä’rtsåk], Johann Jakob, tysk
reformert teolog (1805—82), prof. i Lausanne
1835, Halle 1847 och Erlangen 1854—77. Mest
bekant genom den av honom utgivna
»Realencyklopädie für protestantische Theologie und

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>